Fanjunkare Erik Landqvist, Norrlands Dragonregemente, publicerade den 12 maj en artikel med rubriken ”FM:s nya skjututbildning kan ge oss sämre krigsförband”. Eftersom jag arbetar som Arméns Vapenofficer med ansvar för just Försvarsmaktens skjututbildning så är det på sin plats med en replik.

Först några ord om utveckling.

Utveckling är sällan helt friktionsfri. Ofta motarbetas utveckling av sådana som har investerat tid, energi och prestige i nuvarande ordning, och utveckling efterfrågas och initieras därför oftare av sådana som har mindre att förlora på att nuvarande ordning behålls. Jag kan tänka mig att detta är en tidlös företeelse. Jag kan exempelvis tänka mig att en del romerska skattskrivare på Jesu tid kunde knorra när folkräkning hade skett och det visade sig att det fanns mer effektiva sätt att beskatta befolkningen vilket missgynnade en del skattskrivare men gynnade andra. Jag kan tänka mig att avhästningen av kavalleriet inte var helt friktionsfri, där många kavalleriofficerare säkert ville ha kvar hästen – själva symbolen för sin profession och det som särskilde deras mycket framstående truppslag från andra. Jag kan tänka mig att övergången från segelfartyg till maskindrivna örlogsfartyg inte heller uppskattades på alla håll och kanter innan man stod inför fullbordat faktum och tvingades följa med i utvecklingen.

Området vapen, skjutteknik och skjututbildning är på inget sätt avvikande utan även här finns det många känslor investerade, många åsikter om hur det borde vara, och ny teknologi som införs har ofta gjorts så med tillhörande stora kontroverser och viljors kamp. Exempel på detta är införandet av kalibern 5.56 (.223 rem) och vapnet M16 i den amerikanska försvarsmakten, där man samtidigt införde en ny, jämförelsevis klenare, kaliber och ett modernt eldhandvapen byggt av plast och aluminium. Vid den tiden var man van vid stora tunga vapen i stål och trä, och man var van vid ”riktiga” kalibrar som 7.62×51 (.308 win) och 7.62×63 (.30-06 sprg). Många såg på de moderna lätta vapnen och klenare kalibrarna med stor misstänksamhet eftersom detta var något helt annat än vad man var van vid. Man kallade M16 för ”Poodle shooter”, implicit att den endast dög till att skjuta pudlar med, och man kallade kalibern för en salongsgevärskaliber eftersom .22 lr och .223 rem faktiskt båda har kalibern 5.56mm. Naturligtvis är de helt ojämförbara, men det är ju ett klatschigt argument.

Att det finns motstånd mot utveckling är inte nödvändigtvis ett problem. Under utvecklingsfasen av ny materiel, metoder och doktriner är det bara bra om frågan belyses ur många perspektiv och att någon tar uppgiften att spela djävulens advokat. Syftet är att få fram en slutprodukt som är så bra som möjligt efter förutsättningarna, och många utvecklingsprojekt har dött i sin linda eller tagit helt andra vägar än det var tänkt från början efter kritisk granskning. 

Inom försvarsmakten hanterar vi generellt detta genom att personal satta att utveckla materiel, metoder och doktriner i början av projektet gör en intressentanalys där de identifierar vilka fler intressenter som behöver vara involverade för att kunna ge sitt perspektiv på frågan, och man har ofta ett remissförfarande där man låter hela eller delar av organisationen tycka till om en produkt eller publikation osv som är under utveckling. Jag kan exempelvis tänka mig att den som är satt att utveckla en ny flytväst till marinens sjögående enheters besättningar skulle behöva identifiera intressenter från såväl korvetterna som ubåtarna som bordningsstyrkan som andra sjögående förband för att säkerställa att flytvästen kommer att fylla deras behov så bra som möjligt, och exempelvis inte fastnar i periskopet och att det går att klättra uppför lejdare med den. Om man missar att göra denna intressentanalys och inte bjuder in rätt människor eller hoppar över remissförfarandet så finns det stor risk att man missar viktiga perspektiv och att man kanske i slutändan står med en produkt eller publikation som inte kan användas i delar av verksamheten. Det kan vara frustrerande för någon som är satt att utveckla materiel, metoder och doktriner att gå igenom den här processen eftersom den blir tidskrävande och det kan kännas som att man ibland argumenterar med folk som är mentalt fast i äldre tider eller inte alls vill gå i den riktning man själv vill gå i, men det får man helt enkelt hantera. Det är en del av  jobbet och inget som ska eller bör prioriteras ner bara för att göra livet enklare för den enskilde utvecklingsofficeren. Försvarsmakten är större än den enskilde och den enskildes synpunkter och önskemål får ofta underordna sig kollektivets även om det är just mina synpunkter som behöver underordnas kollektivet.

Försvarsmaktens skjutteknik och skjututbildning har sen 2016 utvecklats från en relativt traditionell utformning till att bli synnerligen modern i jämförelse med andra försvarsmakter. Precis som Erik Landqvist beskriver i sin artikel så har Försvarsmaktens skyttetradition varit kopplad till tävlingsskytte, och främst det tävlingsskytte som har bedrivits inom frivilliga försvarsorganisationer. Kriget mot terrorismen som inleddes 2001 utgjorde startskottet för en modernisering av skjutteknik och skjututbildning på bredden bland många av de arméer och specialförband som deltog i kriget, och man tittade främst på tävlingsskyttet precis som vi traditionellt hade gjort. 2002 hade emellertid tävlingsskyttet utvecklats, och det fanns andra teknologiska hjälpmedel så som stålmål och skjuttimers att tillgå vilket ytterligare drev på utvecklingen. Svenska Försvarsmakten hängde på den här utvecklingen som många andra, och 2016 fastställdes Övningsförteckning Automatkarbin GMU 2016 (ÖFT 2016) för bruk. Vägen fram till ÖFT 2016 var inte enkel och spikrak och den infördes inte oomstridd i en försvarsmakt som var van vid mer traditionell skjutteknik och skjututbildning. 

2016 var  under den stora regelomläggningens tid i Försvarsmakten, när inga reglementen eller handböcker fick fastställas eftersom innebörden i varje publikationstyp skulle renodlas och klarläggas först vilket tog några år. Därför blev ÖFT 2016 just en övningsförteckning och inte ett reglemente. Det gamla skjutreglementet PEK 94 upphävdes inte i sin helhet utan fanns kvar parallellt, vilket ledde till friktioner och tolkningar. Under åren som följde utbildades varje kull SOU-kadetter (åtminstone vid MSS) att skjuta och utbilda enligt principerna i ÖFT 2016 genom att de genomförde kursen Grundkurs Övningsledare Automatkarbin (GK ÖLAK) under sin utbildning. MSS reste också runt bland förbanden och genomförde riktade instruktörsutbildningar för förbandens skjutinstruktörer för att hjälpa förbanden att omsätta det som beskrivs i ÖFT 2016 i praktiken. Vid det årligen återkommande vapenofficersmötet fick förbanden möjlighet att beskriva sin situation, hur de löste uppgiften och vad de hade för förslag på utveckling av skjututbildningen till kommande reglemente och handbok. Man kan sammanfatta förbandens synpunkter som ömsom vin och ömsom vatten. På en del håll funkade det utan problem och alla förstod vad som menades i ÖFT 2016 och genomförde skjututbildning med glada miner. Här kan framförallt många av Marinens sjögående enheter lyftas fram. På andra håll anmälde man återkommande att det inte alls funkade, att man inte förstod eller höll med om vad som menades och en enhet (Arméns Jägarbataljon) hade till och med infört en egen, anpassad skjututbildning. Denna egna skjututbildning var i princip en något uppdaterad variant av utbildningen så som den beskrevs i PEK 94. Den som brukade åka från AJB på vapenofficersmötena och anförde problemen AJB såg med ÖFT 2016 och skjututbildningen var ofta just artikelförfattaren, fanjunkare Erik Landqvist. Frågeställningen han för fram i artikeln är alltså inte på något sätt ny utan i princip identisk med de diskussioner med artikelförfattaren som hölls på/vid vapenofficersmötena vid den här tiden. Det hedrar fj Landqvist att han brinner för skjututbildning och att han under många år har kämpat för att utveckla den i den riktning han tycker vore lämplig. Det är föregångsmannamässigt och en hederssak att göra sin röst hörd och att ta perspektivet djävulens advokat eller till och med kontrahent under tiden en fråga bereds. Fram tills beslutspunkten ska man göra precis så som AJB och fj Landqvist gjorde vid den här tiden. Även om jag ibland kunde bli frustrerad över att vi inte alltid kunde nå varandra i diskussionerna på grund av att vi hade så olika perspektiv på ämnesområdet så har jag alltid uppskattat att någon bryr sig om och investerar känslor i sakområdet med ett ärligt uppsåt att förbättra sakområdet utifrån sitt perspektiv. Fanjunkare Landqvist har tillsammans med K4-kollegan Fredrik Johansson exempelvis författat en artikelserie i Vapentidningen om traditionell skjutteknik med kulgevär och traditionellt tävlingsskytte som jag verkligen uppskattade och rekommenderar alla intresserade av traditionella skytteformer att läsa.   

Efter en fråga på Twitter i december 2019, när dessa diskussioner gick varma kring vad som är skillnaderna mellan PEK 94 och dåtidens skjututbildning (ÖFT 2016) skrev jag ett längre inlägg på taktisk.se där jag går igenom hur jag ser på skillnaderna mellan traditionell och modern skjutteknik och skjututbildning, och jag kommenterar i den artikeln i princip alla de synpunkter som fanjunkare Landqvist tar upp i sin artikel, fyra år senare. Min artikel är dock skriven i dåtidens reglementariska läge – Reglemente Skjututbildning 2021 hade ännu inte skrivits och fastställts, detsamma gällde Skjutreglemente samt Handbok Skjututbildning Automatkarbin 2021 eller motsvarande publikationer för kulsprutor som fastställdes 2022. Man måste alltså läsa inlägget med den vetskapen. Man kan i princip byta ut ÖFT 2016 mot nu gällande skjutreglemente/handbok skjututbildning rakt av, inga argument har ändrats i övrigt. Jag kommer inte repetera hela det inlägget eftersom det fortfarande står på egna ben och för att det skulle ta för lång tid och plats. Därför behöver man läsa den artikeln först innan man fortsätter i den här texten.

Reglemente Skjututbildning 2021 (R SKJUTB 2021) fastställdes 2021 och innehåller förhållningssätt och bindande bestämmelser för skjututbildning med direktriktade vapensystem. Reglementet omfattar verksamhet som bedrivs i Försvarsmakten och vid frivilliga försvarsorganisationer när dessa bedriver militär skjututbildning och använder sig av Försvarsmaktens vapen och utrustning.  Några månader senare samma år fastställdes Reglemente Skjutning Automatkarbin 2021 (SkjutR AK 2021) () samt Handbok Skjututbildning Automatkarbin 2021 (H SKJUTB 2021). 

Skjutreglementet syftar till att beskriva skjutteknik med automatkarbin, dvs de tekniker skytten kan behöva använda i en eldstrid med automatkarbin för att uppnå tillräcklig verkan så snart som möjligt och med så god stridsekonomi som möjligt, dvs i klartext hur soldaten krigar med vapnet. Handboken innehåller anvisningar med förklaringar och beskrivningar för skjututbildning med automatkarbin, dvs i klartext hur man utbildar soldater på vapnet.

Publikationerna för automatkarbin följdes 2022 av Skjutreglemente och Handbok skjututbildning kulspruta och vi är i skrivande stund i de allra sista skälvande veckorna innan Arméchefen fastställer motsvarande publikationer för pansarskott. Dessa publikationer är skrivna med automatkarbinens publikationer som förlaga. Skjutteknik och skjututbildning på dessa vapen genomförs enligt R SKJUTB 2021 och med automatkarbinen som förlaga. Det är alltså synnerligen lätt att både som instruktör och skytt gå mellan vapen, eftersom skjutteknik och skjututbildning beskrivs på väldigt likartade sätt. 

Vägen fram till R SKJUTB, SKJUTR AK samt H SKJUTB AK:s fastställande föregicks under 2020 och 2021 av ett omfattande remissarbete, där många förband tog uppgiften på stort allvar och lämnade in mycket fylliga och informativa remissvar. Remissvaret från AJB, som det fortfarande skulle heta några månader till, var tveklöst det mest fylliga. Fanjunkare Landqvist var en av författarna till remissvaret och det var till och med utökat med ett yttrande där AJB i fritext utvecklade sina ståndpunkter. AJB (numera K4) ska ha all heder för det arbete de lade ner i samband med denna remisshantering. Det måste ha tagit ansenlig arbetstid i anspråk. MSS bearbetade alla förbandens remissvar och synpunkter. En del synpunkter, även en del av synpunkterna från AJB, inarbetades i slutlig utgåva och en del bortsågs ifrån, precis som med all remisshantering.

Vidarärendet rörande Skjutreglemente Automatkarbin heter FM2020-12555 MSS Reglemente Skjutning Automatkarbin 2021. I det kan alla med tillgång till Vidar läsa Arméchefens beslut om fastställande, vilka remissvar som har inkommit och man kan även läsa MSS kommentarer på inlämnade synpunkter. De går att läsa i handlingen FM2020-12555:11 Bilaga 1 till MSS 2021-06-24 Bearbetning av svar arbetsutgåva 2 – Reglemente Skjutning Ak och Handbok Skjututbildning Ak 2021. I det dokumentet är huvuddelen av AJB:s utökade yttrande utbrutet och kommenterat. Den typen av remisställning och hantering, med stor grad av öppenhet och transparens, tycker jag för övrigt att fler utvecklingsprojekt borde nyttja sig av. Det är inte farligt att visa vilka synpunkter som har inkommit och hur man har bemött dessa.

Efter framtagande av slutlig utgåva och dragning av utgåvorna för Arméchefen fastställde han dessa.

Vid beslutet om fastställande tog alltså den tid av osäkerhet slut som hade rått från 2016, där det inte riktigt var klart vad som gällde och vilken publikation man skulle/fick utgå ifrån när det gällde skjutteknik och skjututbildning. Från och med Reglemente Skjututbildning 2021 har Arméchefen, som har signerat alla publikationerna, gjort sin vilja klar. Efter det tillfället har man att följa chefens beslut eller att göra något annat med sin tid. 

Exempel på bra sätt att följa Arméchefens beslut och lyda order skulle kunna vara att visa en ärlig avsikt att försöka sätta sig in hur skjutteknik och skjututbildning är tänkt att fungera och att göra en ärlig insats i att utveckla sitt eget synsätt och sin egen förståelse för rådande syn på skjutteknik och skjututbildning. Ett sätt att göra det skulle kunna vara att bidra aktivt i diskussionen på exempelvis samarbetsytan för skjututbildning på Emilia. Ett annat sätt skulle kunna vara att delta som elev (eller lärare för den delen) vid någon av de skjutinstruktörskurser på olika vapen som hålls av MSS på olika platser i riket årligen. Det skulle kunna vara att upplysa en chef som pratar om ”raggarskjutningar” att inget sådant begrepp förekommer i SkjutR AK eller någon relaterad publikation och att det inte är så Försvarsmakten vill att soldater gör. Man skulle till och med kunna visa det ordagranna exempel som finns på sidan 33 i H SKJUTB AK på vad skjutinstruktören kan säga till skytten i sådana situationer för att undanröja alla missförstånd. Ytterligare sätt att göra det på skulle kunna vara att bjuda in MSS till sitt förband på en riktad instruktörsutbildningsinsats, som i princip alla förband med grundutbildningsuppgift har gjort vid ett eller flera tillfällen sen dessa riktade utbildningsinsatser började år 2016. Det är värt att notera att MSS sen 2016 aldrig har bjudits in till AJB, och i skrivande stund fortfarande inte har bjudits in till K4 för en sådan riktad utbildningsinsats. 

Ytterligare sätt att vara lojal mot uppgiften är att coacha sina yngre kollegor i rätt (dvs av Arméchefen beslutad) riktning och inte spendera tid på att ”lära om” yngre kollegor efter hemkomst från grundläggande officersutbildningar av olika slag eftersom detta endast bidrar med förvirring och inte leder mot målet. 

Detta är naturligtvis allmänna råd. Jag har mycket låg grad av insyn i hur det ser ut på K4, men jag får utgå från att allt fungerar väl eftersom man inte har bett om stöd. 

Det är därför jag kan tycka att det är märkligt att läsa samma argument en gång till, så här många år efter att diskussionen startade och efter att Arméchefen fastställde vägen framåt. Naturligtvis står det vem som helst fritt att ha och uttrycka sina åsikter, men de argument som framförs tyder på att artikelförfattaren inte har rört sig speciellt långt i sin syn på skjutteknik och skjututbildning sen diskussionerna kring ÖFT 2016. Jag diskuterar gärna skjutteknik, skjuter gevär, snackar skit och grillar korv på skjutbanan med Lankan, men fanjunkare Landqvist, Norrlands Dragonregemente och andra kollegor som är fast i äldre tiders metoder, vill jag ge det vänliga rådet att sätta sig in i Reglemente Skjututbildning 2021 med tillhörande publikationer och börja arbeta i den riktningen om det här med skjutteknik och skjututbildning är ett område inom vilket man förväntar sig att ses som auktoriteter i Försvarsmakten.

Evolution kan beskrivas så här: om man en dag vaknar upp och upptäcker att man önskar att det vore som det var förr och inte är beredd följa med i utvecklingen, då är det naturens och evolutionens sätt att tala om för en att man har blivit omsprungen. 

Det kan röra vilka områden som helst, från arters utveckling och undergång till personlig utveckling till professionell utveckling. Man kan ha jättestarka åsikter om skjututbildning, vilken kaliber nästa automatkarbin ska ha, vilken tillverkare vi ska köpa vapen av, om vi ska öva med moderna metoder mot moderna motståndare eller göra som vi gjorde på 90-talet. Gud vet att jag själv har åsikter om mycket och att allt verkligen inte alltid går min väg. Man ska försöka påverka utvecklingen innan beslut fattas, gott så. Men när vägen framåt har beslutats har man två val. Antingen följer man med på tåget, utvecklas själv och bidrar, eller så kliver man åt sidan och släpper fram nya krafter.

Hur det blir med skjututbildning på nästa eldhandvapenfamilj är en mycket intressant fråga, men det är något jag lämnar åt andra att hantera. För mig är det dags att om några veckor kliva åt sidan och släppa fram nya krafter. Om jag ska ge ett gott råd på vägen till dessa nya krafter så är det att jag tror att lösningen på frågan om hur vi ska utbilda framtidens soldater på framtidens vapen ligger i framtiden, inte 1994.

Förvaltare Fredrik Jacobsson

Arméns Vapenofficer 2021-2023