Vilken typ av skjutskicklighet är efterfrågad i krigsorganisationen? Hur definierar man vad skjutskicklighet är? Det beror naturligtvis på vem eller vilka man frågar och vilka vapensystem som avses. Åsikter om vad skjutskickligheten syftar till ger minst lika många svar. Försvarsmakten har beslutat vad en efterfrågad skjutskicklighet är genom att ha antagit ett skjutreglemente som är sammanhållande kopplat till hur utbildning med eldhandvapen ska ske. Men frågan är om beslutad väg stödjer det behov som finns kopplat till ändamålsenlighet i krigsorganisationen? Den här artikeln avser skjutskicklighet med eldhandvapen och burna pansarvärnssystem.

I Försvarsmakten har vi haft en stark skyttetradition som alltid har varit knuten till frivilliga försvarsorganisationer. Vår skyttetradition har alltid haft en tyngdpunkt åt att ömt vårda varje avfyrat skott med föresatsen att träffa i första eldöppnandet och därmed har skjututövningen varit träffsäkerhetsorienterad och allmängiltigt inriktad. Banskjutningens krav på precision och fältskjutningens krav på träffsäkerhet har hängt med länge och detta av en god anledning.

Styrkor med tidigare skjututbildning

Man kan fråga sig varför dessa skjutformer har varit så framträdande både i och utanför Försvarsmakten? Svaret på frågan är helt enkelt därför att det fanns ett högre syfte som grundande sig i krigsorganisationen. Styrkan i tidigare skjututbildning (PEK – Pansarskott, Eldhandvapen, Kulsprutor), bestod i att soldaten kunde relatera till sin grundläggande skjututbildning på gevär eller automatkarbin i samband med vidareutbildning på andra vapensystem, vilket i förlängningen underlättade bildandet av eldenheter. Utbildningen var allmängiltig och tjänade ett högre syfte än att bara skjuta automatkarbin. Skjututbildningen tjänade som grund till att bygga krigsförband med fokus på en helhet.

Utbildningen var avvägd och prioriterad utifrån vissa perspektiv men hade styrkan att skytten efter genomförd utbildning kunde relatera till och nyttja skjuttekniken på andra eldhandvapen och burna pansarvärnsvapen. En annan fördel var att utbildningen med hänsyn till sin uppbyggnad gick snabbt att återta och repetera i samband med krigsförbandsövningar.

Försvarsmakten har under flera år levt med en grundläggande skjututbildning på automatkarbin som inte varit skjuttekniskt kompatibel med utbildningen på övriga eldhandvapen och burna pansarvärnsvapen. Då Försvarsmakten under flera år genomlevt ett insatsfokuserat yrkesförsvar har detta inte inneburit några direkt synliga konsekvenser. Varken utbildningstid eller ammunition har varit en speciellt gränssättande faktor i samband med utbildning på eldhandvapen och burna pansarvärnsvapen.

Suboptimerat vägval

Beslutad skjututbildning är uppbyggt utifrån stora valmöjligheter för förbanden att skräddarsy innehållet utifrån egna behov. Avvägningar och prioriteringar i den grundläggande nivån är gjorda med hänsyn till förmågekrav kopplat till personal som inte har strid som huvuduppgift men ändå måste kunna utgöra post, eller delta i försvaret av egen grupperingsplats.

Det anmärkningsvärda ur organisations- och ändamålsperspektivet var att man inte från början i skapandet av nuvarande skjututbildning genomförde ordnade organisations- och metodförsök på förband. Med ändamålsperspektiv menas det faktum att värnplikten återinförts och produktion av krigsförband är åter av högsta prioritet.

Brister i grundläggande förståelse

Det finns en inneboende anomali i beslutad skjututbildning som inte replikerar till nyttjandet av andra eldhandvapen och burna pansarvärnsvapen. Grundproblematiken grundar sig i vilken skjutteknisk metod som nyttjas.

I handbok och reglemente skjutning AK försöker man förenkla förhållningssättet till grundläggande skjututbildning för både soldater och instruktörer genom att rationalisera bort tidlösa och allmängiltiga aspekter av skjutning.

Ställning, andning, riktning, avfyrning (SARA) som skjuttekniskt verktyg är ersatt med Siktbild, avfyrning, rekylupptagning (SAR). SAR genererar det skjuttekniska stöd som behövs och förenklar det skjuttekniska sammanhanget för både skytten och instruktören utifrån hur utbildningen är uppbyggd.

Man kan då ställa sig frågan varför tidlösa aspekter av grundläggande skjutning är nedtonat eller utelämnat i nuvarande skjututbildning? En del av svaret är därför att det inte längre behövs i samma omfattning som tidigare. Utbildningen är utformad på ett sådant sätt att instruktören inte längre behöver ägna samma tid på skjutställningar och nyttjandet av träffbildsanalys för att nå målsättningarna med utbildningen. Ändå ligger målsättningarna i basnivån i nuvarande skjututbildning till grund för fortsatt utbildning på andra vapensystem, där en grundläggande färdighet i nyttjandet av vissa skjutställningar är avgörande för att nå verkan.

I den tidigare skjututbildningen var instruktörens förståelse för traditionell skjutteknik avgörande för att nå målsättningarna. Detta är ersatt av ett förenklat förhållningssätt till skjutteknik som inte kräver samma kunskaper och erfarenheter hos instruktören. Skjuttekniska grunder är i nuvarande skjututbildning förenklat till en nivå där det grundläggande sammanhanget i avgörande stycken går förlorat. Om skjututbildningen blivit förenklad kopplat till syfte och metod, vad har man då valt att bortse ifrån som man tidigare värderade högt och varför?

I föregående skjututbildning fanns det träffbildskrav som syftade till att skapa en förmåga hos skytten att sammanföra riktpunkt och träffpunkt. Initialt gällde det att få skytten att förstå ställning och riktning i ett sammanhang och att sammanföra träffpunkt och riktpunkt. Träffbildens storlek var en avvägning utifrån genomsnittlig skjutskicklighet, vapnets och ammunitionens tekniska precision och tjänade inget egensyfte, snarare ett skjuttekniskt verktyg i syfte att utveckla skyttens förmåga till att träffa i första eldöppnandet.

Ställningens och riktningens betydelse

Traditionell skjutteknik kräver en förståelse för en avgörande grund, runt vilken övriga skjuttekniska grunder kretsar. Förhållandet att vapnet och kroppen utifrån intagen skjutställning riktas som en enhet mot målet benämns som naturlig riktpunkt. För att möjliggöra en hög grad av träffsäkerhet i första eldöppnandet inom vapnens praktiska skjutavstånd krävs det att skytten utifrån intagen skjutställning har en naturlig riktpunkt om avsikten är att medelträffpunkten ska sammanfalla med riktpunkten i målet. Det här är anledningen till att skjutställningar och träffresultat ska ägnas uppmärksamhet under grundläggande skjututbildning då detta till slut skapar den förståelse som krävs för att skytten aktivt förbereder, genomför och utvärderar sin egen eldgivning utifrån skjutavstånd, intagen skjutställning och eldgivningssätt. Naturlig riktpunkt är resultatet av en korrekt intagen skjutställning och kan härledas till punkterna ställning och riktning som inte ges något utrymme i nuvarande skjututbildning.

Avgränsad skjutteknik

SAR som skjuttekniskt verktyg i nuvarande skjututbildning utgår från om skottet är lätt eller svårt. Utifrån detta ska skytten uppnå tillräcklig verkan så snart som möjligt (TVSSSM) utan att det närmare är beskrivet hur. Nuvarande skjututbildning börjar på korta skjutavstånd där skottets svårighetsgrad är lätt. Skytten behöver inte ägna speciellt mycket åt ställning och riktning för att uppnå målsättningarna i basnivån. Resultatet är att skytten inte får tillräcklig förståelse för betydelsen av ställning och riktning i samband med bruk av allmängiltiga skjutställningar. Denna förståelse är viktig inför för nyttjandet av andra eldhandvapen och burna pansarvärnsvapen. Att nuvarande skjututbildning med SAR som skjuttekniskt verktyg skulle vara allmängiltigt tillämpbart på övriga eldhandvapen, och på ett ändamålsenligt sätt skapa en förståelse för grundläggande skjutteknik med en rimlig ammunitionskostnad och vapenslitage är inte trovärdigt.

Trovärdig kompatibilitet

Enligt centrala styrningar ska alla soldater i längsta möjliga utsträckning genomgå utbildning på pansarskott i samband med sin grundutbildning. Enligt remissförslag kan utbildningen på pansarskott bli uppåt tre veckor lång. Färdigheter som innebär mer än att verka från en stationär position omfattas av tilläggspaket. Detta omhändertogs i tidigare skjututbildning mycket tack vare att skjuttekniken på bland annat pansarskott speglade den på automatkarbin. Beroende på förband tillkommer andra vapen såsom granatgevär, kulsprutor, automatgevär, prickskyttegevär, skarpskyttegevär mm. Det skjuttekniska upplägget i nuvarande skjututbildning kräver betydande kompletteringsutbildning på övriga eldhandvapen och burna pansarvärnsvapen då det kräver en helt annan förståelse för skjuttekniska grunder. Detta kräver i slutändan längre utbildningstid och mer ammunition. Med hänsyn till detta är det tydligt att nuvarande skjututbildning med den skjuttekniska metoden SAR inte är tillräcklig för att tillgodose ett faktiskt behov som sträcker sig bortom utbildningen för automatkarbin.

Är det försvarbart med en suboptimerad utbildning på automatkarbin som inte är direkt översättbar på övriga handburna eldhandvapen och pansarvärnsvapen? Främjar det verkligen byggandet av robusta krigsförband med hänsyn till tidsuttag, kostnader och materielslitage?

Raggarskjutningar

I samband med en större genomgång efter övning myntade en chef uttrycket ”raggarskjutningar”. Raggarskjutningar utgår från observationer där soldater nyttjar vapensystem med tvivelaktig förståelse. Det finns en lång rad av observationer som vittnar om att det skjuts mycket men att truppen inte längre kan anpassa sitt eldgivningssätt och eldhastighet utifrån skjutställning och skjutavstånd.

Skjutning är mognadsprocess och en färskvara som befästs över tiden i samband med grundutbildning och inte inom ramen för sekventiella block. Jag kan förstå att upplägget i basnivån verkar attraktivt om målgruppen är starkt begränsade till tid som t ex Hemvärnet är. Övriga förband som är beväpnade med eldhandvapen och burna pansarvärnsvapen har ett behov som verkligen kräver att tidigare nämnda perspektiv omhändertas och inte negligeras.

Utbildningen ska slå vakt om grundinställningen att träffa i första eldöppnandet oavsett om du som skytt har tvåhundrafemtio skott i bandet eller ett pansarskott på axeln. En traditionell skjututbildning som är träffsäkerhetsorienterad kommer skapa en förståelse av sambandet mellan skjutavstånd, skjutställning och eldhastighet.

Nya eldhandvapen är på väg och det borde ligga i Försvarsmaktens intresse och överse ändamålsenligheten med nuvarande skjututbildning. Kontrollera validiteten i nuvarande skjututbildning med fokus på krigsförbandsmålsättningar genom ordnade organisations- och metodförsök så kommer sådana bristerna som nyss nämns synliggöras.

Sammanfattningsvis

Är detta verkligen den skjutskicklighet som är efterfrågad på bredd i krigs- och grundorganisationen? Yrkesofficerare som har begränsad skjutteknisk förståelse. Och som en följd av det, soldater som inte kan utvärdera sin egen eldgivning med hänsyn till skjutavstånd, skjutställning och eldgivningssätt. Resultatet kommer bli krigsförband med sämre uthållighet och som brister i förmågan att leverera verkan.

Fanjunkare Erik Landquist

Norrlands Dragonregemente, K 4