Signaturen Insatsförsvarsreliken lyfter i sin artikel ”Återanställningarnas kranka blekhet” upp ett viktigt ämne och kommer med många relevanta synpunkter, varav de jag håller med om de flesta. Det finns dock aspekter som jag tycker är fel eller som förtjänar att nyanseras.

Först och främst – att använda redan utbildade yrkes- och reservofficerare är det enda realistiska sättet att hantera pågående pensionsavgångarna och samtidigt växa på både befintliga och nya tjänstgöringsorter. Det finns inte tillräckligt många behöriga sökande (209 tackade ja till 250 platser på Officersprogrammet), det saknas lämpliga lärare och tillräcklig infrastruktur till officersutbildningarna för att expandera dem markant. Och även om det hade funnits yrkesofficerare att anställa så saknar de flesta förband förmåga för att på ett bra sätt ta emot många fler. Om vi ökar mängden nyexaminerade så kommer vi ha nyutbildade som säger upp sig för att de inte ges vettiga förutsättningar i sina nya jobb.

Att inte nyttja möjligheten att locka tillbaka några av de drygt 10 000 färdigutbildade yrkes- och reservofficerare i rimlig ålder (<55år) som idag inte tjänstgör är ett slöseri med skattepengar och fördröjer Försvarsmaktens tillväxt. Dessa har redan en gång valt att lägga flera år av sitt liv på Försvarsmakten, de har sållats och genomgått utbildningar. Det pratas mycket om att militär personal har kompetenser som är eftertraktade på den civila arbetsmarknaden, att det är därför de slutar. Om det är sant så finns det alltså möjlighet att utveckla dessa kompetenser även utanför ”firman”, vilket borde innebära anställningsbarhet tillbaka. Även där, i det civila, har normer och värderingar uppdaterats (kanske inte från samma låga nivå, och därmed kanske inte lika snabbt som Försvarsmaktens värdegrund). Det har också skett en teknikutveckling och de flesta jobb kräver högre datormognad än vad som var fallet för 20 år sedan – sådant som den återanställde tar med sig till exempelvis en stabstjänst.

Insatsförsvarsreliken konstaterar dock, med rätta, att det finns en risk att de kommer tillbaka och ser det som att de ska fortsätta precis som senast, men kanske lite högre upp i hierarkin. På sätt och vis är det naturligt – nästan allt är sig likt! Uniformer – nästan samma; vapen – samma; stridsvagnar och stridsfordon – samma; fartyg, båtar och flygplan – samma; infrastruktur – på många platser samma. Det gör att förändringar i reglementen och handböcker, men ännu mer i kultur och värderingar, kan underskattas. Det blir ännu mer så om den återanställde blivit anställd av sin polare från förr och tror att han (oftast han) förväntas vara ofelbar, så där som man skulle vara inför de värnpliktiga för 20 år sedan. Där, och egentligen i hela Insatsförsvarsrelikens artikel, handlar det om problem som framför allt kokar ner till chefsansvar. I det civila byter folk jobb och branscher hela tiden, och både individer och organisationer blir starkare av det. Kan inte Försvarsmakten också det?

En annan del av chefsansvaret som Insatsförsvarsreliken implicit närmar sig är att detta primärt handlar om specialistofficersroller (SO), något som många chefer i Försvarsmakten har en begränsad förståelse för eftersom nästan alla som fattar avgörande beslut är officerare (OF). Som högre officer är det inte otänkbart att du har gjort fem år som yrkesofficer i annan myndighet (YAM), följt av tre år utomlands och sedan ett par år på Försvarsstaben, innan du kommer tillbaka som förbandschef för något du inte sysslat med på tio år. För dem är det normalt. Därför, tror jag liksom Insatsförsvarsreliken, att högre chefer blundat för behovet av kontinuitet i tjänstgöringen för specialistofficerare. Därför tror jag också, men det är en separat diskussion, att det kommer att vara väldigt svårt att få till ett välfungerande reservofficerssystem för specialistofficerare.

Med införandet av trebefälssystemet är många av vakanserna specialistofficersbefattningar, och många (de flesta?) av de återanställningsbara är NBO-officerare som inte längre är behöriga att anställas på officersbefattningar. Det gör att vi anställer folk med högre grad av generalistkompetenser (sådana som har utvecklats i det civila) till specialistbefattningar (som hade gynnats av mer kontinuerlig tjänstgöring). Om det inte finns en plan för att hantera kommer det att leda till besvikelser och problem.

Här kommer min stora farhåga, som vi sett otaliga exempel på. När Försvarsmakten vill systematisera eller kvalitetssäkra något leder det i princip alltid till att det blir krångligare, dyrare och långsammare. Strävan efter att säkerställa uppdaterad kompetens hos återanställt befäl får inte innebära att alla ska skickas på samma åttaveckorskurs i Kvarn eller Halmstad som genomförs en gång om året. Inte om det som egentligen behövs skiljer sig från fall till fall, men kan handla om att gå tillsammans med HYB (handledare yngre befäl) ett par halvdagar. Min bild är att de allra flesta, särskilt de som aktivt söker sig till eller tillbaka till ett yrke, vill göra ett bra jobb. Då måste anställande förband skapa förutsättningar för att det också ska vara möjligt.

Är det någonting som de senaste årens debatt om officersutbildningarnas innehåll och utformning har visat, så är det att ingen någonsin kommer att vara 100% nöjd med de nyanställdas utbildningsståndpunkt. Betyder det att vi ska låta bli att anställa? Om vi låter det perfekta vara det godas fiende så kommer den beslutade tillväxten vara väldigt svår att uppnå.

Örlogskapten Johan Granberg

Tidigare återanställd yrkesofficer