Nu har det slutgiltigt kommit faktisk information om ersättaren till AK5 och AK4, och det tycks luta åt att man ämnar beväpna infanteriet med ett vapen i 7,62 istället för 5,56. Diskussionerna som länge redan pågått har som förväntat fortsatt. Jag tycker det kan vara värt att punkta upp några enkla, raka fakta kring dessa två kalibrar samt dess förmågor och brister för infanteriets ändamål i form av skyttets standardbeväpning. Jag gör detta främst mot mina egna erfarenheter av strid i Ukraina vilka jag tidigare skrivit en del om här på Militär Debatt. Kortfattat skulle jag, som vanlig skyttesoldat, aldrig valt ett vapen i 7,62×51 framför ett vapen i 5,56 (eller 5,45). Jag hade heller aldrig önskat att resten av min grupp, pluton eller mitt kompani skulle utrustats med handeldvapen i 7,62 annat än i specialistroller. Inte heller känner jag någon annan som hade velat haft det så. Varför ska jag här gå igenom i några enstaka, lättbegripliga punkter. Inget av detta är egentligen nytt. Det mesta är sådant man känt till som etablerad fakta i decennier och borde således vara sådant alla vet. Men, det behöver tydligen sägas igen.

Utbildning

Vem som helst kan lära sig att skjuta, men när det kommer till att lära sig att skjuta bra är där mängder av variabler som börjar spela in. En sådan är ofrånkomligt vilken sorts vapen man lär sig att skjuta med, och ingen kan argumentera bort att ju kraftigare rekyl vapnet ger, desto svårare blir skjutandet. Hur man än gör kommer ett vapen i 7,62 ta längre tid för en skytt att bli duktig med än ett vapen i 5,56.

”Det finns mynningsbromsar/motsvarande som minskar rekylen” kan någon invända nu – Ja, bra, applicera det på ett vapen i 5,56 istället då så blir det ännu enklare. Det här spelar in oavsett om det är en yrkessoldat som ska utbildas eller en enkel frivilligsoldat, likt dem som tog till vapen i Ukraina både 2014 såväl som vid det akuta försvaret av Kyiv i februari 2022. Ett lättare vapen med mindre kaliber har kort sagt stora ekonomiska fördelar över ett grövre, svårare. Oavsett om det handlar om ett fredstida försvar som inte brukas i ett storskaligt krig över en period på 200 år, eller ett hastigt och under kaosartade former uppsatt milisförsvar som har 24 timmar på sig att bli satt i skick.

Vikten

En av de främsta orsakerna att 7,62 ersattes med 5,56 för över 50 år sedan var den enorma vikt som sparades in. För varje kilo ammunition en skytt bär med sig får han över dubbelt så många patroner 5,56 som 7,62, och det spelar enorm roll i strid. I synnerhet i den situation där infanteriets burna utrustning idag väger mer än någonsin tidigare i krigets historia blir vikten (no pun intended) av lätt ammunition viktigare än någonsin. Ammunitionsåtgång är ofta hård och redan en eldstrid om bara några få minuter kan i allt väsentligt tömma den ammunition skytten bär på den egna kroppen – och då är varje extra magasin ammunition som skytten kan bära med sig viktig. Ett extra magasin kanske bara köper honom 60 sekunder mer eldgivning – om ens det – men det kan vara sekunderna som avgör allt. Speciellt om gruppen ska ha understödsvapen med sig, kanske en kulspruta i 7,62, ett granatgevär eller annat, kommer soldaterna behöva bära mycket tung ammunition redan som det är. Vad skyttarna därför behöver är ett personligt vapen vars vikt med ammunition är så låg som möjligt utan att för den sakens skull sakna i prestanda för dom stridsavstånd infanteriet ska kunna verka inom (vilket exempelvis var fallet med Kpist M/45). Den jämvikten ligger vid 5,56 och motsvarande kalibrar och genast man börjar röra sig därifrån i någondera riktning börjar vågen gunga och skyttarna förlorar effektivitet.

Boomer-argumentet att ”soldaterna får väl bli starkare” är inte legitimt. Om soldaten ska bli starkare för att kunna bära 100 patroner 7,62 extra får han gärna bli det, men det är fortfarande bättre om han bär 200 extra patroner 5,56 istället.

Bättre genomslag?

Att 7,62 har större potential till genomslag av skydd stämmer i sak. Ju fler joule desto bättre som regel, förutsatt att projektilernas konstruktion och material inte skiljer sig drastiskt åt. I praktiken är det dock så att både 5,56 och 7,62 tillhör den absoluta botten av barriärpenetration när det kommer till olika vapensystem. Även om 7,62 har högre prestanda blir det i all praktik så att 99% av alla hinder och skydd som stoppar 5,56 också stoppar 7,62, medan 99% av dom skydd som 7,62 penetrerar också penetreras av 5,56. Det typiska (och felaktiga) argumentet att infanteriet behöver 7,62 för att penetrera hårda kroppsskydd, alltså plattor, är det typiska exemplet på detta. Det finns väldigt få plattor som skyddar mot 5,56 men inte 7,62 på marknaden – om ens någon.

Anledningen är förstås att både 5,56 och 7,62 är så passa jämbördiga i sin barriärpenetration att det inte sparar någon nämnvärd vikt att tillverka en platta som bara skyddar mot den mindre kalibern. Det som syns i dessa plattor syns överallt på slagfältet – en stenvägg som stoppar 5,56 kommer också stoppa 7,62, medans ett trästaket som 7,62 vräker igenom inte heller kommer stoppa 5,56. Ett splitterskyddat fordon kommer skaka av sig infanterield från båda vapentyperna medans en vanlig personbil kommer skjutas igenom enkelt av båda. För att få en barriärpenetration som faktiskt påverkar kommer man behöva gå upp ytterligare ett snäpp i kaliber till någonting likt 300WM, 338LM eller 50BMG – och då har vi vapen så tunga att dom blir direkt obrukbara som annat än understödsvapen.

Slutsatsen är enkel: Den grövre och i teorin kraftigare 7,62 har ingen märkvärt praktisk fördel över den mindre 5,56 vad gäller genomslag.

Eldkraft

På uträkningarnas motsvarighet till lågstadiematte kan det tyckas enkelt: 7,62 har mer eldkraft eftersom kulan är tyngre, vilket innebär fler joule. I praktiken har 5,56 högre eldkraft tack vare att mer ammunition kan bäras med, samt att det är enklare för skyttar att träffa. Av 100 kilo avlossad ammunition kommer 7,62 ha en lägre kilomängd projektiler i målet än 5,56 då 5,56, även om dom individuella kulorna är lättare, kommer ha högre träffsannolikhet. Detta gäller även över tid – om precisionen för båda vapnen är den exakt samma kommer 5,56 leverera sin mängd projektiler i målet snabbare än 7,62, eftersom dom individuella skotten avlossas snabbare. Den här överlägsenheten hos den mindre kalibern blir sedan bara än mer tydlig allt eftersom uträkningen utökas från att omfatta enskilda skyttar till grupp-, pluton- och kompaninivå. Ett infanterikompani med handeldvapen i 5,56 kommer leverera mer effektiv eld i målet än ett med 7,62, både över kort tid (eldhastighet och träffsäkerhet) och över längre tid (större mängd medhavd ammunition).

Infanterivapnets räckvidd

7,62 är helt klart en lämpligare kaliber för skytte på något längre avstånd än 5,56, varför den också fortsatt är lämplig för olika understödsvapen som medeltunga kulsprutor och skarpskyttegevär. För infanteriets vanliga skyttesoldaters del är det dock sällan så att striden förs på långa avstånd. Infanteriets strid (och i synnerhet den striden där man skjuter med automatkarbin) sker främst på slagfältets allra kortaste avstånd, och ju kortare avstånden blir desto mer intim och intensiv blir striden.

Strid på extremt kort avstånd (0-25 meter)

Det absolut mest intima avståndet. Striden sker häftigt och ofta extremt snabbt. Handeldvapnet behöver vara enkelt att använda och stor magasinkapacitet är som allra viktigast. Vapen i 7,62 som dels behöver vara relativt långa och klumpiga för att utnyttja patronens prestanda på avstånd blir här snabbt otympliga och deras kraftiga rekyl kan orsaka problem. Teoretiskt högre barriärpenetration påverkar som tidigare visats sällan något i praktiken. Ett mindre, smidigare vapen är alla gånger bättre. Störst problem av allt är den som regel omkring 33% lägre magasinkapaciteten hos 7,62 – skyttarna kommer behöva ladda om betydligt oftare i dom absolut mest kritiska situationer.

Strid på kort avstånd (25-150 meter)

Problemet med tunga, lite otympliga vapen minskar men problemet med låg magasinkapacitet hos 7,62 består. En grupp där skyttarna bär vapen med 20 patroners magasin, även om den bar med sig oändligt med ammunition, kommer inte kunna hålla samma verkansnivå av eld som en grupp med 30 patroners magasin. Dels är omladdningarna som regel långsammare, dels kommer omladdningar behöva göras oftare. Alla som sett en Hemvärnsgrupp med AK4 öva exempelvis blixlås eller motsvarande vet hur det ser ut: häftig nedhållande eld orkas med endast under de första sekunderna innan första magasinbytet kommer, därefter minskar mängden eld mycket snabbt.

”Men om man utrustar vapnen i 7,62 med 30 skottsmagasin då?” – Ja, det vore bättre, men fortfarande inte bättre än en 5,56 med 60 patroners magasin. Egentligen vore det inte ens bättre jämfört om 5,56 behöll standard 30 skotts, då 5,56 fortfarande låter skyttarna ge snabbare uppföljande skott, behålla bättre precision samt göra snabbare omladdningar.

Upp till detta avstånd kan också bandmatad 5,56 kulspruta ofta sägas vara överlägsen bandmatad 7,62 kulspruta tack vare dess lätta vikt och goda rörlighet samt den höga stora mängden buren och lättillgänglig ammunition. Precis som fallet med automatkarbin är 200 bandade patroner fler och mer effektivt på kort avstånd än 100.

Strid på medellånga avstånd (150-300 meter)

Magasinkapacitet börjar bli av mindre vikt men annars i stort gäller fortfarande samma som 25-150 meter. Både 5,56 och 7,62 behåller god teoretisk precision på avståndet men 7,62 kommer fortsatt begränsas av att en skytt alltid kommer vara bättre sådan med 5,56 än 7,62 på grund av den lättare rekylen. Detta kommer märkas mer och mer ju längre avståndet blir, i synnerhet om eldgivningen ska ske snabbt. Därför kommer en grupp med 5,56 här lägga samma vikt projektiler i målet snabbare och mer effektivt än en grupp med 7,62.

Strid på långa avstånd (300-500 meter)

Vi närmar oss det territorium där 7,62 och dess bättre precision över avstånd skulle kunna börja spela in, men det avsätts i princip helt eftersom detta sker i tandem med att avstånden blir så långa att skyttarna kommer ha stora problem att se och upptäcka fiender i allt förutom dom mest perfekta förhållanden (vilka enligt Murphys lag som bäst är sällsynta). Precis som all strid är mängden av eld en viktig faktor och i dom fall man inte kan se sin fiende är den viktigare än någonsin. En kula 7,62 är bara stark om den träffar och vid strid på den här sortens avstånd handlar elden oftast om nedhållande eldgivning mot misstänkta fiendepositioner, inte mot faktiskt synliga fiender. Det kommer ner till den rent psykologiska verkan av mycket bly i luften. Vem som kan skjuta snabbast, mest och under längst tid är av stor vikt. Inte bara kan 5,56 ge mer kvantitet av eld här på kort tid, men också behålla övertaget längre.

Att en grupp beväpnad med 7,62 aldrig kommer kunna bära med sig mer än hälften så mycket ammunition som en grupp med 5,56 blir ett enormt och ofrånkomligt handikapp. Den grupp som kan skjuta mer på kort tid kan trycka ner fienden och den grupp som kan behålla god eldgivning en längre tid kan tvinga fienden att dra sig tillbaka på grund av ammunitionsbrist. I ingendera fallen har en grupp utrustad med 7,62 goda odds att vinna eldöverlägsenhet och behålla den mot en jämbördig grupp beväpnad med vapen i 5,56.

Strid på mycket långa avstånd (500+ meter)

Varken automatkarbin i 5,56 eller 7,62 är längre effektiva och de stridande parterna kan ändå inte längre se varandra i nio fall av tio. De enda gruppvapen som över huvud taget kan ge någorlunda verkan är understödsvapen som skarpskyttegevär och kulspruta, och då som regel endast som störande. Infanteriets strid är nära och intim och man har nu rört sig utanför denna, in på territorium där indirekt eld och tyngre mekaniserad eldkraft tar över och verkar. Infanteriet kan skjuta på annat infanteri, men det kan i praktiken inte strida längre. På dessa avstånd övergår infanteriets uppgift till att, med stöd av den indirekta elden och granatelden från stridsfordon, minska avståndet till fienden återigen och ta sig tillbaka in till dess egna korta, intima stridsavstånd där det kan verka.

Slutsats: På alla avstånd där infanteriet kan föra sin strid med handeldvapen är 5,56 en lämpligare kaliber. 7,62 har fördelar för bruk i olika understödsvapen, men för det vanliga skyttets del blir kalibern ett stort handikapp, inte en styrka.

Lättare att pipa om till ny standardkaliber

Nu kommer det som regel brukar vara det slutgiltiga argumentet när allt annat dragits till sin ände; 7,62 må vara, för skyttets uppgifter och behov, sämre än 5,56 på alla praktiska sätt, men vapnen i 7,62 kommer gå att pipa om till den nya Nato-standarden när den kommer. Det kommer gå snabbare och spara pengar. Exakt hur man vet att det vore möjligt att pipa om till en kaliber som inte finns förblir något oklart. Den nya kalibern är inte antagen och faktum är att inget pekar på att någon ny patron kommer antas i stor skala heller. Just nu handlar det om XM7, eller SIG MCX. Tidigare också kallad XM5 eller NGSW – efter NGSW-programmet. Förvirrande? Ja. Det är inte den första gången USA genomför försök att ersätta sitt nuvarande standardvapen för infanteriet, den här gången med en patron i 6,5×51 som är minst sagt strävar efter att vara revolutionerande. Det låter nytt, men det är inte det. Minns ni XM8, XM29, ACR eller SPIW-programmen? De tidigare amerikanska experimenten som skulle revolutionera handeldvapnet genom nya kalibrar? Nej, dom flesta gör nog inte det eftersom det aldrig blev något av det. Det som kom längst var nog XM29 och XM8.

Då var tanken att man skulle ersätta infanterivapnet i 5,56 med ett slags kombivapen i 5,56 och 20 mm – för att få bättre effekt på längre avstånd. Vad som hände var att man någonstans, i korthet, kom fram till att skyttet ändå inte kunde verka på det långa avståndet bättre än andra, tyngre vapensystem som redan finns. XM29 skrotades och kvar blev XM8 – det ursprungliga kombivapnets karbindel i 5,56 som ansågs så marginellt annorlunda från M16/M4 att man inte såg det lönt att byta. Och ungefär så har det alltid blivit med dessa experimentvapen som ska revolutionera infanteriets strid: Sora idéer vilka man allt eftersom tvingas skala bort allt opraktiskt ifrån, och i slutändan står man där med ett vapen som är ungefär samma man redan hade – bortsett från att det kostat flera miljoner dollar mer att ta fram. Vapnet som skulle revolutionera striden skrotas och glöms sedan bort. Det har hänt många gånger tidigare och inget pekar på att det här nya, märkliga XM7 kommer bli något annorlunda. Snarare tvärtom. Allt tyder på ännu ett fiasko likt tidigare försök.

Så, vad argumentet säger är med andra ord att det lilla svenska försvaret medvetet ska utrusta sitt infanteri med ett standardvapen i en föråldrad och mindre lämplig kaliber för att det i bästa fall KANSKE i framtiden kan uppgraderas till ett KANSKE mer lämpligt vapen. När? Ingen vet. Fram tills dess ska det lilla svenska försvaret få leva med ett, rakt sagt, olämpligt eldhandvapen.

Här är ett kort faktum: Handeldvapen idag skiljer sig egentligen inte mycket ifrån varandra, så länge dom har samma kaliber. En fransk Famas, en rysk AK74 eller AK12, en AK5C eller en M4. Skyttar utrustade med något av dessa kommer prestera tämligen likvärdigt. Att infanteriet på en sida i ett krig har ett handeldvapen som är marginellt bättre eller sämre än den andra sidans kommer inte ha något större utfall på slag och krig som helhet. Vad som däremot är sant, är att en sida som har ett föråldrat infanterivapen gentemot den andra kan lida enormt av detta handikapp, inte bara i individuella strider utan så att det syns på kriget som helhet. Det syntes när amerikanskt infanteri med halvautomatiska M1 Garand-gevär stred mot tyskt, japanskt och italienskt infanteri med cylinder-repetergevär under andra världskriget. Det skulle synas på liknande sätt om ett infanteri idag utrustat med karbiner i kaliber 7,62 stred mot infanteri med 5,56.

Sverige har ofta legat i framkant när det kommit till infanterivapen. För att vara ett litet land i norr var man snabb att ta sig an den mycket fina Mausermekanismen redan i slutet av 1800-talet, där många andra större nationer råkade välja betydligt sämre och sedermera bortglömda vapen. Man fortsatte också att vara i framkant med anskaffning och bruk av kulsprutan, det halvautomatiska infanterigeväret och konceptet med en universal machine gun vilka prövades ut redan på 50-talet. Också 5,56 var Sverige relativt snabba att byta till, 30 år tidigare än vårt grannland Norge. Man var dock aldrig så snabb i något av dessa fall att man inte väntade för att först se om den nya tekniken var värd det den lovade. Man gjorde aldrig några stora införskaffningar av nya, obeprövade vapensystem innan man först avvaktade för att se så den nya teknologin bar frukt. I Sverige var man noggrann och tålmodig, men ändå alltid i framkant. Jag kan bara hoppas att man även här, innan det är för sent, beslutar sig att agera på samma goda sätt som tidigare, och avvaktar för att se.

För jag vet att gör man det inte kommer man få ångra sig. Mycket. I många år framöver.

Carolus Löfroos
Före detta krigsfrivillig i Ukraina