Förord: Tobias Engqvist är Umeåbon som just nu befinner sig i Ukraina för andra gången. Jag har fått chansen att intervjua Tobias om hur den sex månader långa utbildningen vid Lapplandsjägargruppen i Kiruna förberett honom för att strida i ett främmande land.

/Jimmy Nilsson, skribent på Militär Debatt

---

Vem är du och vad har du för militär bakgrund hemma i Sverige?

Jag är i grund och botten en friluftsmänniska från Norrland som är uppvuxen med tältning och naturbruk. I Umeå har man alltid nära till skogen och där trivs jag bäst. Jag har vapenvana sedan tidig ålder, jag tillbringade varje sommar med luftgevär och sköt min första serie med älgstudsare när jag var sju år gammal. Min morfar Paul Helmersson som tillbringade sitt liv och karriär som Polis lärde mig allt kring skog och natur och älgjakt. Jag spenderade ofta september och oktober månad under älgjakten tillsammans med honom. Min militära bakgrund är sex månaders värnplikt hos Lapplandsjägargruppen som jag gjorde frivilligt när pandemins lagar gjorde studentlivet till en bitter tillvaro. Jag var på kontrakt med Västerbottensgruppen och sade upp det innan jag for till Ukraina. Folk har alltid sagt att jag borde göra värnplikt eller att jag skulle passa som soldat i Försvarsmakten, det var bra för mig att genomföra liksom det är för alla som genomgår prövningarna och kamratskapen man finner i lumpen. I kontrast till studentlivet som det såg ut då 2021 var Kalixfors himmelriket.

Vilka delar av din stridsutbildning har du haft störst nytta av i Ukraina?

Lapplandsjägargruppen har historiskt varit och är idag lätt infanteri. Eftersom att jag inte bemästrat det ukrainska språket till fullo så är det lönlöst att försöka tjänstgöra som något annat än infanterist. Så jag finner det mesta kring infanteritaktik och rörelsemönster användbart. Kunskap som jag redan hade sedan barnsben eller fick i Försvarsmakten som är användbart i rollen som infanterist i Ukraina lyder följande:

Maskering

Naturslöjd

TCCC

Hur man på bästa sätt packar och bär sin utrustning.

Kunskap om ballistik

Personkännedom, vilka individer som innebär en säkerhetsrisk för sig själv och andra och vilka man kan lita på. Generellt här nere från min erfarenhet är det individer som tycker att det militära är häftigt (”Kolla vilka häftiga vapen grabbar!”)

Eller de som ska visa sig macho – individuellt uppträdande i form av att visa sig störst och bäst eller tycka och veta bäst. Dessa individer kollapsar ibland i fält när verkligheten gör sig bekant, när det inte längre är en häftig fantasi där de ser sig själv posera med dyr utrustning och sofistikerade vapen. När kulorna viner och granaterna briserar så är det dessa man skall akta sig för. De överger sina kamrater eller så skjuter de på dem i tron att det är fienden. Medlemmar i min nuvarande grupp som också varit här sedan mars kan beskriva samma sak.

Det är intressant att du nämner machokulturen. Du är inte den första som pratar om det när det kommer till erfarenheter från kriget i Ukraina. Hur hanteras dessa individer ur ett ledarskapsperspektiv?

De hanteras olika, och det är sällan som de petas från sitt kompani eller förband. Jag tror att det beror på att man (där jag varit) sett mer värde i antalet individer än kvaliteten. Som kriget ser ut så är det hög rotation på nya medlemmar på förband som bemannar linjerna och de tänker säkert att det är onödigt med en utdragen sållningsprocess, detta sker naturligt. Ingen vettig människa vill heller vara kring dessa individer så de blir snabbt ensamma eller små grupperingar som uppviglar varandra till att göra det djärvaste som går att göra. Kompanichefen klagar ju inte över att det kommer 4-5 soldater som på eget initiativ vill korsa en flod för att hämta information. Kompanichefen vill gärna ha detta men det tär på samvetet att med hög risk riskera livet på några individer, så när dessa kommer frivilligt kan jag tänka att det är lättare för befälhavaren. Dock så har dessa ofta samma svaga psyke och får panik när det hettar till och röjer egna positioner snarare än att hämta in information om fiendens. Det jag beskriver är en händelse som inträffade i somras. För att klargöra, machoindivider får ofta stanna men sållas bort av det naturliga urvalet med tidens gång.

Hur upplever du att din stridsutbildning i Sverige fungerar i en internationell grupp?

Försvarsmakten tränar sitt infanteri på ett sätt som officerare skämtsamt kan beskriva som ”Skogstalibaner” så som GMU-delen av värnplikten är utformad, den som alla genomför de första tre månaderna av sin värnplikt. Den kunskapen är väldigt bra att ha här nere. Svenskar och skandinaver har bra rykte här nere när det kommer till meriter från att ha deltagit vid frontlinjerna, detta har jag hört upprepade gånger. Jag tror att utbildningen i Försvarsmakten är bra jämfört med utbildningen soldater har från länder där man har mycket utrustning att ta hjälp av. Vid fronten i Ukraina finns det inget flyg eller artilleri att kalla in när det hettar till. Det är bara du och dina kamrater. Det som inte har så mycket användning i Ukraina sett till utbildning från Försvarsmakten är våra tecken. Det är bra att kunna teoretiskt men här har man olika signalering på olika förband och ibland så har man egna på kompaniet. Och det är små och diskreta rörelser. Försvarsmaktens teckensignalering för växelvis framåt är ett ämne för humor eller satir här.

Vi som är här nere tänker mycket på skillnaden mellan en yrkessoldat och en soldat med civil bakgrund. Det finns märkbara skillnader i uppträdandet mellan de två och jag kan se att den största skillnaden är den kreativa förmågan mellan de två.

Om vi bortser från skyttegravsstrid, hur skiljer sig de rörliga striderna i Ukraina från utbildningen under värnplikten och har du kunnat uppfatta hur Ryssland bedriver rörlig strid?

På mitt kompani tränade vi på samma vis som i Sverige med att gå på linje med växelvis framåtryckning osv. Mycket av hur vi löste saker och ting var bekant. Enda skillnaden var tecknen.

I bemärkelsen Ryssland har vi upplevt och sett att ryssen tar reda på våra positioner med drönare vilket sker förr eller senare. Sedan bombar de positionerna i intervaller några dagar samtidigt som de minerar våra positioner slumpmässigt med PFM-1 ”fjärilsgruva”. Sedan anfaller deras infanteri positionerna, ibland tillsammans med pansar. Vid positionerna i Lysuchansk tog de våra flankerade positioner först, alltså positionerna som andra förband till våra sidor höll efter de upptäckt var våra positioner låg. En upptäckt de gjorde efter att hade bombat positionerna framför oss med fosfor och tänkte rulla in genom linjerna. Så har det gått till där jag har varit, ganska rättframma metoder. Fungerar det inte så regnar det fosfor.

Vad hade du velat ha mer utbildning i?

Sett från min synvinkel så skulle det vara gynnsamt om utbildningen innehöll fler element i provisoriska lösningar och överraskningar. Om deltagarna i en övning vet i detalj hur en övning ska gå till och man kanske flyttar om eller tar bort något fordon som skulle användas, mat, gruppmedlemmar etc. Tvinga deltagarna att lösa problematiken som uppstår i krig av att grunden för deras planer raseras och de måste lappa ihop grunden för att återuppta planen för att lösa sin tilldelade uppgift. Kreativitet.

Har du upplevt något i Ukraina som utbildningen i Sverige inte berört alls?

Mer utbildning i strid i bebyggelse och maskering för värmekameror! Detta berördes inte alls under min utbildning.

Är hotet från värmekameror något ni stöter på ofta?

Hela tiden, men det är ett hot man måste leva med om verksamheten ska fungera. Det finns inte utrustning till att gömma all värmesignatur på ett kompani. Hotet är mindre på sommaren men nu under vintern är hotet stort. Vi har maskeringsnät främst över huven på fordonen för att minimera signaturen. Och måste man sova under bar himmel så är man väl utspridda i egengrävda värn.

Har ni kommit fram till några bra metoder för att minimera risken för upptäckt av värmekameror?

• Att täcka fordonen i camouflagenät gjorda av säckväv är optimalt.
• Det finns kläder som döljer värmesignaturen men de är dyra.
• Det går att ta göra provisoriskt genom att ha en ”emergency blanket” under kläderna, bara filten döljer 90% av värmesignaturen.
• Någon typ av eldning vid positioner bör inte förekomma, endast stormköket bör användas under skydd.

Du nämnde strid i bebyggelse också?

Den gång som jag har varit med är inte så relevant eftersom byggnaden var tom. Det var något jag inte hade övat så mycket innan kompaniet roterade ut, fick ingen träning alls i det under min grundutbildning. Vi övade det på bas innan vi roterade ut och vår ukrainska plutonchef som varit med sedan 2015 sade att oavsett träning så ligger förlusterna i SIB på 70% och den avgörande faktorn är antalet handgranater. Jag kan grunderna nu och SIB är nog den värsta formen av strid.

Kan du beskriva känslan första gången du var i stridskontakt, vänjer man sig med tiden?

Jag personligen var under tiden vid fronten i en slags zon där jag var totalt obrydd om den överhängande livshotande situationen. Händer det så händer det. Jag kan inte kontrollera vart granaterna landar så varför ska jag oroa mig? Mitt värn är bra grävt och när jag rör på mig gör jag det på ett korrekt sätt, det finns inte mycket mer att tänka på. Jag tror att det var lika för många andra. När det gäller stridskontakt så kände jag mig väldigt trygg, kamrater som jag litar på vid mina sidor och flankerande skydd, fienden rakt framför mig. Tankar om ens eget liv i fara och mild ångest över det kom när jag var i processen att åka hem till Sverige. Människokroppen känner på sig när den är i fara och då är det kamp eller flykt. Väljer den kamp så skjuter den upp sådant naturligt man borde känna inför fara till senare eftersom att det inte är praktiskt, evolutionen har ju lett till det.

Hur hanterar man känslorna av att förlora sina kamrater, är det eget ansvar eller finns det stöd inom förbandet?

På mitt förband erbjöds man så mycket tid som man behövde för att återhämta sig efter en sådan händelse innan man åkte ut igen mellan rotationer – vi roterade plutonsvis. Det finns sällan särskilda resurser för att hantera sådant. Det man behöver är ”debriefing” och det man gör främst då är att redogöra genom att berätta för någon från början till slut vad man varit med om. Gör man detta flera gånger så tidigt som möjligt efter en traumatisk händelse så minskar risken för psykologiska men avsevärt. Det gäller att man ställer upp som kamrat och helst insisterar på att göra detta tillsammans med personen det berör. Jag gjorde detta främst med journalister som hörde av sig och ville veta vad som har hänt men också med kompisar och anhöriga. Jag har nog berättat i detalj från att jag kom till Ukraina tills jag åkte hem till Sverige upp till 20 gånger nu. Jag för också en skriftlig journal som jag bär med mig i stridspackningen. När du sätter ord på detta så kan man säga att det ställe i hjärnan där minnet av händelsen bearbetas byter plats och man får en mer rationell förståelse vad man varit med om. Jag lider idag inga men från mina upplevelser men jag tänker på det varje dag.

Har du något du vill förmedla till våra följare? Ordet är fritt.

Om det är någon som funderar på att åka ner så tänk på följande;

1. Organisationen är dålig och du behöver vara bra på att styra upp saker själv och tydligt granska vilket förband du väljer att ansluta till.

2. Det finns en hög andel bland utlänningarna som är psykologiskt instabila eller har någon störning och aldrig borde hålla i ett vapen och som egentligen borde åka hem. Var noga med att granska folk i din omgivning och läs gärna en bok om psykologi – narcissism – mani.

Tack för att jag fick prata med dig Tobias, hur kan våra läsare hjälpa till?

Jimmy Nilsson
Skribent, Militär Debatt