Vi är nog alla varse om framtidens förutspådda personalbehov och ökande krav i samband med utökade värnpliktskullar, framtida Natoanslutning och utökning av verksamheten. Hur Försvarsmakten ska lösa denna bemanning är i min mening ganska oklart för gemene anställd och svaren som fås ute i organisationen är förlängda anställningar, återanställningar men framförallt fylla på underifrån med fler unga i de olika yrkesrollerna.

Detta har i sin tur lagt ett ökat tryck på utbildningsinstanserna där exempelvis Militärhögskolan Karlberg sänkt standarden till bland annat dubbelboende för att öka kursstorlekarna och kan numera inte längre husera en hel kurs i någon av utbildningssalarna samtidigt. Det kanske låter som en positiv förändring att vi får in fler nya officerare i organisationen under en kortare period men det leder också till diverse växtvärksproblem inom organisationen som med otur kan ha stora negativa konsekvenser på det nya inflödet av blivande officerare.

Officersprogrammet är inte som vilken annan högskoleutbildning som helst. Man väljer inte lärosätet efter merit eller anseende. Istället söker man ofta kontakt med någon bekant som läser på programmet och frågar helt enkelt hur denne upplever att det är att läsa till officer. Detta gör att vikten av att ha en god stämning på skolorna och relationen mellan ledning och kadetter är god då nyrekryteringen ofta sker från kadett till blivande kadett.

Förmånerna då?
Att försöka fylla de cirka 250 studieplatserna med unga motiverade människor som annars skulle läst en annan kvalificerad utbildning kan vara en utmaning. Särskilt om det skolan i realiteten har att erbjuda gentemot andra utbildningar är att slippa studielån och en halv enrummare i en park i Stockholms innerstad. Detta kombinerat med föråldrad ersättning och avsaknad av möjlighet att jobba extra – fribeloppet för att arbeta extra är 2000 kr i månaden. Då blir dessa förmåner som många civila tror är väldigt generösa att likställa med en vanlig högskoleutbildning och CSN.

Detta gör att den attraktionskraft som det militära yrket ofta haft historiskt med goda förmåner mer eller mindre inte finns längre. Detta kombinerat med Försvarsmaktens personalpolitik, som jag skulle beskriva som högst svajig i nuläget, gör att försvaret inte längre ses som en trygg och bra arbetsgivare ute hos potentiella blivande kollegor.

Detta tror jag i sin tur har lett till att vi exempelvis inte i nuvarande kurs fyllt samtliga platser på Officersprogrammet, och jag är relativt övertygad om att nästkommande kurs inte heller kommer att uppfylla det antal som både skolan och Högkvarteret hoppats på. Även om det gärna förmedlas att söktrycket är högre än någonsin så tror jag detta mer beror på att man uppmanar värnpliktiga att söka för ”man kan alltid tacka nej” än ett ökat intresse att gå utbildningen. Så i min mening spelar det inte så stor roll om antalet som söker är stort, om antalet som i slutändan tackar ”ja” inte fyller de platser som behövs.

Men räcker inte antalet som tar examen?
Om man pratar med dem som läser Officersprogrammet just nu så skulle jag säga att det finns en betydande oro om den framtida arbetssituationen inom Försvarsmakten. Det som annonseras ut är tyngre arbetsbelastning, mer tid hemifrån och på annan ort och större ansvarstagande. Detta tror jag oroar många då frågan ställs innan man ens kommit ut i verksamheten om man kommer hålla i längden i denna profession eller om det är skav på personliga relationer och utmattning som kommer bli konsekvenserna i långa loppet.

Kombinera detta med en lönepolitik som på många sätt fallerat, så gör det att många av de kadetter som nu läser officersutbildningen reflekterat över hur länge de planerar att stanna i myndigheten. Jag har samtalat med flygförare som aktivt valt att läsa mot helikopterpilot istället för stridspilot då det finns större möjligheter att ta anställning i annan myndighet eller organisation i framtiden. Inte för att de inte vill arbeta i Försvarsmakten, utan för att de inte ser hur det skulle vara ekonomiskt försvarbart i längden, samt en betydande brist på tilltro till Försvarsmaktens personalpolitik.

Befogade frågor utan svar
När frågan ställs återkommande gånger till högre chefer som är på besök på skolan hur de ser på lönepolitiken så borde detta tas som ett tecken på en oro och osäkerhet hos ens framtida kollegor och inte som en möjlighet att berätta om ”vilka fantastiska förmåner vi har som får bedriva fys på arbetstid” och ”att lön inte är allt”. Framtidens kollegor är inte giriga lönejägare, vi vill dock ha möjligheten arbeta i en myndighet med rimlig arbetsbelastning och en fungerande personalpolitik.

Så slutligen hoppas jag att jag förmedlat en bild av den oro som jag känner för mitt karriärsval och ofta ser speglad hos mina medstuderande om våra framtida yrkesliv. Jag tror att Försvarsmakten behöver se sig själv i spegeln och försöka förstå både vad som fått personer att söka sig hit historiskt, men också vad som lockar personal i nutid. För att sedan faktiskt prioritera personalfrågorna och öka värdet av att arbeta inom Försvarsmakten, detta om vi ska ha en chans att klara tillväxten.

Anonym Kadett vid 230. kompaniet, MHS Karlberg