Förord: Detta är den tredje delen av krigsfrivillige soldaten Carolus Löfroos erfarenheter från Ukraina, där han tjänstgjorde 2014-2015 och 2017. Del 1: Spaning hittar du här. Del 2: Sabotage hittar du här. Denna artikel beskriver slaget vid Shyrokyne. På grund av slagets omfattning har slaget delats upp i flera artiklar, varav detta är den första. Den beskriver enbart de händelser som utspelades den första dagen.

Del 3: Slaget vid Shyrokyne
Fredagen 13 februari flyttades delar av vår pluton till den strategiskt viktiga byn Shyrokyne vid kusten ca 10 kilometer öster om Mariupol. Shyrokyne hölls av ett försvagat kompani (som efter slaget skulle komma att kallas ungefär ”de järnbeklädda hundra”) ur Azovs Mariupolbataljon under den utmärkte kompanichefen ”Kirt”, samt ett mindre antal soldater från Marininfanteriet och andra enheter. Kompaniet i Shyrokyne var motoriserat men huvudsakligen utrustat med obepansrade fordon – undantaget var ett mindre antal lätta och tunga pansarbilar av varierande modeller. Byn i sig var inte särskilt speciell annat än att den var större än dom flesta andra i området. Det som gjorde den strategiskt viktig var dels vägen som passerade genom den norra delen av byn, men framförallt höjderna strax väster om den. Höjderna utgjorde utmärkta försvarsställningar mot öst. Vår offensiv hade vid det här laget pågått i tre dygn.

Ryssen hade sedan början gjort mindre motdrag mot oss och det började bli tydligt att en ordentlig smäll snart skulle komma. Under dagen tog en sidogrupp en fånge. Gruppen var förlagd i samma byggnad som oss, i byns sydöstra del. Det var en lokal äldre civil man som smugit omkring med hagelgevär i byn. Vid närmare undersökning upptäcktes det att han, i motsats till hans egen förklaring om att ”jaga fågel”, mestadels bar med sig patroner för att skjuta grisar eller människor till vapnet. Dessutom fanns det i hans fickor flera mobiltelefoner och GPS-mottagare. Det var uppenbart att han arbetade för fienden och markerade våra positioner. Efter initialt förhör kom den lokala polisen i Mariupol och hämtade mannen, och sedan var det inte mer med det. Vi var glada för att för första gången på många dagar få sova i ett rum med hela fönster. Vi hade till och med en liten kamin för värme. Nästa morgon, på alla hjärtans dag, inledde fienden sitt anfall. Innan jag går in mer detaljerat på specifika erfarenheter och punkter från slaget kommer jag här ge en överblick av situationen och hur den utvecklades. Striderna var mycket intensiva och som enskild soldat var det mycket svårt att förstå allt vad som pågick, om något över huvud taget. Den här bilden av slaget har tagit mig mycket lång tid att sammanställa genom att kombinera jämföra mina egna minnen, andra soldaters minnen samt fotografier och film till en ungefärligt korrekt beskrivning av hur det gick till.

Dag 1: Ryssens anfall

1. Efter att ha samlat underrättelser genom lokala införmatörer/spioner samt lätta drönare under natten inleder fienden anfallet med ett tungt bombardemang vid soluppgången (ca 06:30). Mer eller mindre hela östra utkanten av byn bombas. Även andra specifika mål inne i byn beskjuts. Det är oklart exakt hur många och vilken typ av artilleri som brukades i detta skede, men det rör sig åtminstone om ett flertal tunga granatkastare. Mot den norra delen av de ukrainska försvarsställningarna sköt fienden raketartilleri – Grad och/eller Uragan. De tunga granatkastarna behöver bara ett fåtal sättnings- och inskjutningsskott innan man är inskjuten, därefter går man över till verkanseld med eldstötar. Om ryssen inte själva leder in elden, så använder de lokala informatörer och spioner som eldobservatörer för att avge verkansrapport till eldledarna och artilleriet. Där effekten av granaterna inte bedöms vara god nog, skjuter man fler omgångar. De få ukrainska pansarfordon och motsvarande som finns i byn är prioriterade mål och minst en ukrainsk pansarterrängbil BTR-3 skadas av tung GRK med konventionella spränggranater.

2 a) Efter det inledande bombardemanget (ingen tycks veta hur länge det pågår) nyttjar ryssen en pansarterrängbil för en avledningsmanöver. Den rullar ner fram och tillbaka utanför den mittre och södra delen av försvarslinjen för att dra till sig uppmärksamhet. Ukrainarna försöker dumdristigt och utan framgång igen och igen att förinta fordonet med raketgevär och pansarskott. Fienden håller sig ständigt i rörelse och precis utanför praktiskt skjutavstånd, men ändå nära nog att dom ukrainska skyttarna inte ska kunna låta bli att försöka.
2 b) Under tiden fiendens pansarterrängbil drar till sig uppmärksamheten på den södra sidan inleder ryska stridsvagnar och mekaniserat infanteri uppsuttet i stridsfordon av oklar BMP-modell en våldsam stormning av den norra sidan av försvarslinjen. Fiendens antal är något oklart men det bör röra sig om ungefär fyra stridsvagnar och minst fyra stridsfordon, men det kan ha varit fler. Stormingen är elegant i sin enkelhet då stridsvagnar och stridsfordon helt enkelt kör rakt fram på kolonn längs den stora vägen och sedan rätt in i byn. Även om där finns ukrainska försvarare är man vid den här tiden, utan pansarvärnsvapen från väst, oförmögna att stoppa stridsvagnarnas anfall med endast lätta raketgevär. Med det sagt gjorde man sig skyldig till inkompetens, lättja och övermod (de ukrainska förbanden trodde att man skulle fortsätta anfalla österut och ville ha vägen öppen) när man inte hade minerat vägen i förväg, någonting som direkt hade fått stopp på det vågade anfallet.

3 a) Emedan den största delen av horden rullar rakt in i byn stannar en ensam T-72B1 (gissningsvis ledningsvagnen) i ställning framför infarten för att understödja övriga fordon då dom en efter en svänger in i byn. Efter att horden bakom vagnen rullat genom de ukrainska linjerna fortsätter denna T-72 framåt ensam längs med den stora vägen mot den andra ukrainska försvarslinjen, vilken i detta skedet är väldigt svagt om alls bemannad.
3 b) Samtidigt i byn fortsätter den ryska stormningen initialt likt ett väloljat maskineri. Styrkan delas upp i mindre delar allteftersom den fortsätter in, där stridsvagnarna en efter en viker av in på mindre vägar för att följas av stridsfordon och nu avsuttet infanteri. Detta går så snabbt att dom ukrainska försvararna, fortfarande omtöcknade av det inledande artilleriet, inte hunnit omgruppera. Vad som sker därefter är mycket oklart. Men allt pekar på att ukrainarna som nu fångats mitt i eller bakom dom ryska anfallarna skapar en sådan förvirring bland fienden, då de utan någon som helst ledning retirerar genom de ryska enheterna. Ryssarnas anfall och all deras struktur, ända ner på gruppnivå, kollapsar fullständigt i kaoset. Båda sidor är alltså nu helt förvirrade.

4. De ukrainare som lyckas dra sig tillbaka gör så i en fullständig oreda, utan någon som helst ledning. Mindre enskilda och improviserade försök att fördröja ryssarnas framryckning genomförs dock, bland annat genom att backa ut en lastbil med dubbla 23 mm automatkanoner på flaket i en vägkorsning och med dessa, på kort avstånd, överraska och invalidisera en rysk stridsvagn. Detta och andra tappra försök förändrar dock inte att den ukrainska reträtten sker med svåra förluster i både manskap och fordon orsakad av såväl ryssens artilleri som hans marktrupp.

5. Den ensamma ryska stridsvagnen vilken rullat längs den stora vägen påverkas inte av kaoset inne i bebyggelsen, och inte egentligen heller av den andra försvarslinjen. I kaoset misstas den för att vara en ukrainsk stridsvagn då ingen förväntar sig att ryssarna redan skulle rullat igenom försvaret i byn. Det är först då den når fram nära den stora vita tegelbyggnaden ”Mayak” (”fyrtornet”), där den ukrainska kompaniledningen grupperat, som den korrekt identifieras som en fientlig vagn och börjar stöta på eld. Ryssvagnen tvingas vända om och gör så genom att svänga chassit men behålla kanontornet riktat bakåt innan den börjar rulla tillbaka mot sina egna led. Då den nu i praktiken rullar bort från den ukrainska sidan uppstår återigen förvirring om huruvida stridsvagnen är egen eller fientlig då den möts av ukrainsk trupp vilken fortfarande retirerar genom Shyrokyne mot Mayak. Här krossas en retirerande Geländewagen med delar av plutonledning under stridsvagnen. Den ukrainske chauffören förstod för sent att vagnen var rysk och siktade på att rulla över dom. Det är först efter detta som den andra ukrainska försvarslinjen lyckats gruppera och få sig lägesbild, och med en välriktad pansarvärnsrobot i aktern på stridsvagnen sprängs den slutligen i luften, med det flygande tornet synligt ända från södra sidan av byn.

6. Huvuddelen av det ukrainska infanteriet börjar långsamt finna sin väg upp på höjderna. Väl där omgrupperas de snabbt, antingen som sina ordinarie grupper och plutoner eller som tillfälligt hopsatta enheter. De tar stridsställning på höjderna norr om vägen och söder om den runt Mayak – med god sikt in mot västra delarna av byn nedanför.

7. Tyngre ukrainska enheter som legat i beredskap väster om Shyrokyne börjar i det här skedet anlända för att stötta upp Azovs försvar. Lätta pansarbilar med pansarvärnsrobot som ger eldunderstöd från vägen. En pluton T-64BV-stridsvagnar och ett par BMP2 från marininfanteriet understödjer främst från höjderna runt Mayak. Även Azovs första (i det skedet enda) stridsvagn, en T-64B1M deltar i försvaret men skadas efter ett tag (antingen av raketsgevär, fientlig stridsvagn eller tung granatkastare).

8 a) Det är tyst i byn. Det tar lång tid för ryssen att hämta sig från kaoset i anfallets inledningsskede och samla sig. När de väl gjort detta gör man ett nytt försök att trycka sig fram genom byn och mot höjderna. Det andra anfallet inleds av en ensam BMP2 som dyker upp i södra utkanten av byn, precis framför höjderna vid Mayak. Avståndet är kort och den blir snart träffad av RPG och tvingas backa undan. Den tycktes inte ha något infanteri med sig.
8 b) Ögonblicket efter att ryssens första BMP2 fått stridskontakt börjar ryssens stridsvagnar och stridsfordon anfalla genom resten av byn. En våg av häftig eld och pansarvärnsrobotar från Mayaks höjder möter dem. Infanteriet verkar antingen stanna i skydd, alternativt trycks de ner av elden och har mycket svårt atajt manövrera. Den här gången ligger inte bara det ukrainska försvaret förberedda i goda ställningar, man har nu också stöd från tunga vapen och egna stridsvagnar. Ryssens framryckning blir omöjlig.

9. Då det andra anfallet stannar utan att komma någonvart, ändrar ryssarna taktik till att försöka förinta ukrainarna med överlägsen eldkraft från sitt artilleri. Detta hade fungerat väl under det tidigare slaget om Shyrokyne i september 2014. Då hade raketartilleriet jagat bort det mycket oerfarna och svagt utrustade Azov. Elden fokuseras på höjderna generellt och Mayak i synnerhet. Lätta och tunga granatkastare, medeltunga och tunga haubitsar samt raketartilleri vräker ner för att förstöra ledningsbyggnaden. Somliga soldater drabbas av granatchock men de tjocka tegel- och betongväggarna skakar av sig allt, precis som dom gjort med stridsvagnsgranater tidigare. När ingenting fungerar sätter ryssen in en av sina mycket få 240 mm ”Tulpan”-granatkastare mot Mayak – som tur är missar alla 10-talet granater och landar långt ute i vattnet.

10. En ensam ukrainsk stridsvagn testar att långsamt rulla in mot byn men tvingas snart backa tillbaka. Vid det här skedet är båda sidor utmattade och striden börjar långsamt dö ut. Vid tiden för solnedgången (ca 17:00) är det i princip helt tyst i byn.

Detta var den första delen av Slaget vid Shyrokyne. Vad hände sedan? Och vad kan vi lära oss av det? Det får vi läsa i nästa artikel.

Carolus Löfroos
Före detta krigsfrivillig i Ukraina