(Spoiler: Det är samma gamla ryssar, igen.)

När den ryska invasionshorden korsade den ukrainska gränsen förutspådde många bedömare en snabb rysk seger. Detta såg ut att vara det slutgiltiga exemplet på strategiskt överfall genom operativ chock, något som svenska militärteoretiker ansett vara den ryska inriktningen. Även den ryska militärledningen verkar ha trott på konceptet strategiskt överfall. För att en sådan chock ska fungera krävs moderna förband, gärna bemannade av yrkessoldater, präglade av flexibilitet och samverkan mellan vapengrenar på låg nivå. Och det ska gå snabbt, operationen måste hålla ett hänsynslöst tempo. På pappret såg det ut att fungera.

Ja, på pappret fanns alla komponenter där. Ett överlägset flygvapen, flera toppmoderna system, kontraktsanställda soldater, luftlandsättningar, specialförband som infiltrerade huvudstaden i jakt på nyckelpersoner att mörda, en marin blockad. Man använde rentav 2000-talets allra mest omhuldade förbandstyp – de brutala militärföretagen, representerade av Wagnergruppen. Trots detta gick de optimistiska invasionsplanerna åt skogen. Varför?

I den bokcirkel som jag deltar i, har vi den senaste tiden läst boken Krigets färger av Arkadij Babtjenko. Författaren var värnpliktig soldat i det första Tjetjenienkriget, och därefter yrkessoldat i det andra Tjetjenienkriget. Han skriver om sitt liv i ryska armén. Om meningslös kaserntjänst, om små- och storskalig korruption, om utbredd alkoholism, social misär och ständig – grov – misshandel. Han beskriver systemet med ”förfäder” – äldre soldater som har oinskränkt makt att misshandla och stjäla. Dessa omger sig med ”andar”, unga soldater som måste passa upp, begå stölder och ta emot sin farfars misshandel tigande. Generalerna slår överstarna, överstarna slår majorer och kaptener, och alla slår soldaterna. Babtjenko själv blir misshandlad av alla utom generalerna, men han påpekar också att han aldrig träffat en general.

Den armé som Babtjenko beskriver präglas av nihilism och brutalitet. Man är brutal mot varandra, brutal mot de civila och brutal mot sina lika brutala fiender. Logistiken är så värdelös att man häpnar, soldaterna super och äter kött från förvildade hundar. Soldaterna och officerarna säljer sin ammunition till fienden för att köpa vodka och hasch. De som åker fast blir torterade för att de är dåliga på att stjäla. Och här finns en intressant koppling till Gulagarkipelagen av Aleksander Solsjenitsyn. Där har just tjuvarna har den högsta statusen i arbetslägren, och tillåts terrorisera de stackars akademiker och vanliga människor som säkerhetstjänsten dömt till oändliga straffarbeten. Mark Galeotti hävdar i sin bok Vory att tjuvarna (”Vory”) blivit så mäktiga i Ryssland att de nu dominerar samhället.

De flesta av oss trodde att den ryska staten gått vidare från detta. Det är i och för sig ett absurt antagande – så fort går det inte att förändra en nationell eller ens en organisatorisk kultur. Tjetjenienkriget tog slut först 2009. Men lägg därtill att en stor del av de ryska väpnade styrkorna formades i Tjetjenien. De officerare som idag fattar de stora besluten var också inblandade i slakten och plundringen i Tjetjenien. Valerij Gerasimov, idag Rysslands mäktigaste militär, var arméchef för 58. Armén i Tjetjenien. Skulle armén verkligen kunna förändras i grunden utan att ledarskiktet byttes ut mot officerare som inte gjort karriär i Tjetjenien?

Rysslands militär har sedan hybridinvasionen av Ukraina 2014 tillskrivits nästan magiska egenskaper. Detta trots att de som stred mot Ryssland 2014 visste bättre. De kunde redogöra för hur de ryska förbanden präglades av svagt ledarskap och stor brutalitet. Men myten om den ryska finurligheten (”Ryssarna är oslagbara i maskirovka!”), tekniska framsteg och förmåga att koordinera enorma truppmassor – den myten byggde vi själva upp i västvärlden. Ivrigt påhejad av rysk propaganda, såklart. I själva verket tycks det vara samma gamla ryssar som invaderat Ukraina. Brutala, hänsynslösa, fattiga, dåligt utbildade och initiativsvaga på låg nivå. Ryssland lurade både sig självt och oss andra. De välutbildade förbanden existerar förvisso, men i mindre mängd än vi trodde. Deras ryska ”Wunderwaffen” verkar däremot inte existera. Stridsvagnen T-14, stridsflygplanet SU-57 och de flesta andra fräna mirakelsystemen lyser med sin frånvaro. Det är mängdmaterielen (exempelvis T-72) och artilleriet som spelar huvudrollen. Och det är såklart nog så illa. Men om vi hade lyssnat på Babtjenko och de ukrainska veteranerna så hade vi inte behövt missbedöma Ryssland så kapitalt.

Den ryska soldaten är en fattig man, från fattiga byar i fattiga provinser. Hans inträde i armén är, trots misshandel och usel mat i usla baracker, en karriärmöjlighet. Det beskrivs i Kyiv Independent som publicerat en förvånansvärt nyanserad bild av de folkmördande horderna som invaderat Ukraina. Några soldater verkar vara hyggliga, men de flesta har ett orimligt stort intresse av vodka, cigg och plundringsgods. Så stort att det utbrutit strider mellan ryska förband om vem som ska ha plundringsgodset. Burjater och tjetjener verkar hata varandra särskilt mycket, trots att de förväntas strida på samma sida. Babtjenko skriver om den ryska armén:

”Vår armé är en arbetar- och bondearmé, driven till förtvivlan av […] resursbristen, brutaliserad av hunger och hemlöshet, misshandel och övergrepp – det är inte en armé utan ett banditgäng, som har övertagit allt det värsta av ett kriminellt trasproletariat.”

Åter till boken. För mig var Krigets färger en lättläst bok med ett enkelt och rått språk. Den ger knappast hela sanningen om den ryska armén, men det gör ju ingen annan bok heller. Den erbjuder en möjlighet att läsa om människorna som utkämpar Rysslands krig, människor som annars sällan kommer till tals. Det är ingen bok som rekommenderas för den som lätt äcklas av beskrivningar av blod, förruttnelse och ondska. Men det är ändå en nödvändig bok för att förstå vår fiende.

Boken har nu många år på nacken. Men många stycken i boken skulle kunna vara skrivna igår, i Ukraina. Likheterna mellan Tjetjenien och Ukraina är kusliga. Ryssland kan fortfarande segra i Ukraina, trots inkompetens och korruption. Precis som man segrade i Tjetjenien. Även där gick man tillbaka till den grundläggande förmågan i den ryska armén, att ödelägga städer och byar med artilleriet. Även där var (och är!) den godtyckliga terrorn ett viktigt redskap för att skrämma befolkningen till underkastelse.

Sun Tzus slitna klyscha om att känna sin fiende och att känna sig själv, stämmer verkligen. Precis som de flesta klyschor. Det åligger dig och mig, som svenska soldater, att lära känna vår fiende. Den här boken är en bra början. Den kostar 69 kronor, alltså ungefär som en blaskig öl på krogen – det är ett ganska lågt pris om vi vill förstå vem vår fiende är.

Kapten Andreas Braw
Redaktör, Militär Debatt