Förord: Detta är den fjärde delen av krigsfrivillige soldaten Carolus Löfroos erfarenheter från Ukraina, där han tjänstgjorde 2014-2015 och 2017. Nedanstående artiklar har publicerats sedan tidigare:
Del 1: Spaning.
Del 2: Sabotage.
Del 3: Slaget vid Shyrokyne.
Denna artikel beskriver hur det är att bli beskjuten med artilleri. Själva händelsen utspelar sig innan Del 3 av artikelserien. Detta är alltså den andra artikeln som utspelas i Shyrokyne. För den som önskar en kortfattad beskrivning av striderna i Shyrokyne rekommenderas denna Wikipedia-artikel.

Del 4: Slaget om Shyrokyne – Angående artilleriet

Artilleriet var vanligt förekommande och flera av gruppens medlemmar hade upplevt det tidigare. En av soldaterna som varit med redan under det första slaget om Shyrokyne 2014 hade dock enbart upplevt lättare artilleribeskjutning. Vår finske gruppchef med gedigen militär bakgrund (ej bara i Finland) sade att han gjort allt, förutom att få ”bli bombad av en riktig fiende, med riktigt artilleri” – något han längtade att få pröva på. För min del var det första gången jag upplevde det annat än på relativt säkert avstånd. Det var intensivt, högljutt, otroligt våldsamt och väldigt spännande.

Då artilleribeskjutningen började låg vi fortfarande och sov. Redan fyra dagar innan offensiven började bedrev vi intensiv spaning. Vi hade ibland varit igång hela dygn utan någon riktig vila. De gånger vi hade chans att sova var det ofta kallt och vilan blev krampaktig. Vi hade inte heller fått något varmt att äta på länge – vi livnärde oss mest på kex, bröd, grisspäck och ibland ost. Vi var nu för första gången på länge förlagda i en byggnad där det inte bara fanns konserver utan också riktig värme. Det fanns till och med riktiga sängar att sova i. Jag och vår gruppchef gjorde en överenskommelse om att ta sovmorgon nästa dag oavsett vad som skedde. 

Vi väcktes tidigt på morgonen av en av en ukrainsk signalist som tillika utgjorde tolk. Han förklarade att fiendes artilleri börjat beskjuta byn, en varning vi avfärdade och skickade ut honom. Fiendens artilleri sköt varje dag, men oftast lätt och sporadiskt. De sköt mest för att störa vardagen för ukrainarna och vi utgick ifrån att det här var samma sak. Ville dom andra kränga på sig utrustningen och gå ner för att trängas i den lilla källarens skyddsrum så fick dom göra det. Vi hade bestämt att vi skulle ha sovmorgon, och så skulle det vara. Vår tolk förklarade att det här var annorlunda och att nedslagen närmade sig. Vi påpekade, nu högljutt och föraktfullt, att han störde och bad honom försvinna åt helvete utan att dröja. Vår tolk ryckte på axlarna och sade att han försökt varna oss. Om vi ville honom något fanns han och de andra i skyddsrummet.

Ögonblicket därefter kände vi dock att det skakade och small högre och högre utanför och insåg att det kanske var dags att gå ner i skyddsrummet ändå. Precis när vi satt oss upp för att ta på utrustningen, slog en tung GRK-granat ner strax utanför varpå vi fick bråttom. Men innan vi hunnit göra mycket mer, exploderade nästa granat. Därifrån hann vi inte vi inte långt. Från det att första granaten träffat i eller mycket nära huset tog det bara några ögonblick. Innan vi hann röra oss mer än några meter låg ryssens artillerield helt över oss. Vi hann inte ta oss till skyddsrummet utan fick sitta och trycka i ett hörn som inga fönster direkt vette mot. Jag skulle uppskattat att elden vi fick var från två tunga granatkastare och dessa sköt med så hög eldhastighet som möjligt. Mellan oss och skyddsrummet fanns ett lite större, vanligt köksfönster. Det var det mest riskabla området på vägen till skyddsrummet, men det fanns inte tid att göra den färden mellan nedslagen. Vi hade säkert kunnat åla förbi det, men det var ingen tanke som slog mig just då.

Först var det lite nervöst att sitta där inklämda i vårt lilla hörn medans splitter, eld och rök stundvis sprutade in genom dom trasiga fönstren runt omkring. Takbjälkar och paneler började inom kort rasa in, men så snart vi lyckades få eld på varsin cigarett och skämta på soldatvis om vilken dum situation vi satt oss i gick det bra. Efter en tid, oklart hur länge (det kändes som timmar men var förmodligen snarare minuter) så upphörde beskjutningen. Jag och vår chef kunde damma av oss och röra oss vidare till skyddsrummet. Under det korta uppehållet i eldgivningen fick en man ur vår grupp som kommit upp ur källaren syn på en gubbe utanför ett fönster. Han identifierade som samma man vi tagit tillfånga under gårdagen och sänt till polisen. Han hade uppenbarligen inte bara släppts på fri fot utan också fått behålla sin utrustning, i och med att han stod med en telefon mot örat och en misstänkt GPS i handen. Vår gruppkamrat försökte sikta och skjuta gubben men denne hann kasta sig undan i skydd innan så skedde. Bara ögonblick efteråt vräkte ytterligare salva indirekt eld ner över oss.

Så, med den bakgrunden: Här kommer mina lärdomar att bli beskjuten av artilleri, både i den specifika situationen och rent allmänt:

1. Fiendens precision i den här situationen var mycket god. Även om spridning förstås fanns var den inte extremt stor och väldigt många – kanske majoriteten – av granaterna träffade den förvisso relativt stora men ändå fullt normala villa-byggnaden vi befann oss i. Detta kan läggas i kontast med att fiendens eld annars ofta var mycket mindre träffsäker, långsam och rörig. Min erfarenhet är att ryssens artilleri är mycket träffsäkert och effektivt om det förberetts i förväg (se vidare punkt 2), men ofta mycket mindre effektiv när det måste ledas om och improviseras likt under det senare skedet av slaget.
2. Fienden nyttjade i det här specifika fallet spioner/lokala införmatörer som inte bara markerade ut våra positioner långt i förväg utan även gav information till fiendens eldledare under eldgivningen. Då verkan på vårt hus förmodligen bedömts som otillräcklig gav informatören direkt underrättelse om detta och ryssen kunde skjuta mer. Om det finns civila i områden där man befinner sig kan man räkna med att det bland dessa finns sådana som arbetar för fienden. Detta gäller givetvis inte bara ledning av eld utan allt som fienden är intresserad av.
3. Många har nära till panik när man utsätts för artilleri. Det är ett obeskrivligt våld och man kan varken veta varifrån det kommer ifrån eller hur man ska värja sig emot det. Det är en hjälplös känsla och hjälplöshet övergår enkelt i panik – det absolut sämsta som kan hända. Jag upplevde det dock personligen som, om än ganska obehagligt, mer som spännande. Jag förstod faran men hade inga större besvär att hantera den. Jag tror förklaringen framförallt finns under min tid som beväring i Finland. Under min värnplikt fick vi under flera tillfällen, framförallt under vår slutövning, se skarpt artilleri verka i skjutområdena. Detta, tillsammans med att man också under såväl större som mindre stridsövningar med skarp och lös ammunition, använde simulerat artilleri. Dessa i form av sprängladdningar i terrängen, vilka detonerades under bestämda former. Jag är övertygad om att detta hade stor inverkan i att jag egentligen aldrig hade några större problem med fiendens artilleri. Jag kunde ofta se detonationerna och uppskatta vilken form av vapen som användes emot oss. Som regel är man mer rädd för saker man inte förstår, och att veta och förstå vilken typ av indirekt eld det handlar om är alltid lite lättande. Framförallt tror jag att den simulerade artilleribeskjutningen i Finland hade inverkan. Det var alltid häftigt då den användes för att krydda till övningar, samtidigt som det var säkert. Det var actionpackat och ballt då den under stridsskjutningar detonerade i terrängen eller runt värnen. Det tunga, dova ljudet från smällarna och den skakande marken gav adrenalin. Det var coolt. På det sättet kan man lära en rekryt att instinktivt reagera positivt på effekterna av artilleri – Jämför det för all del i hur du kan träna en jakthund att reagera positivt på gevärsskott (vilket den naturligt borde ogilla och skrämmas av) genom övning och positiv förstärkning.
4. Även om man inte kan se nedslagen från artilleriet kan man som alla vet (ofta) höra granaterna innan dom slår ner. Detta är också ett ypperligt sätt att göra skillnad på vilken typ av indirekt eld som brukas mot dig. För granatkastare och haubitsar är ljuden ganska lika, förutom att dom låter mycket högre beroende på hur grovkalibriga granaterna är. Granatkastare har möjligen ett något mer skriande ljud är annat eldrörsartilleri, vilket jag i brist på bättre ord skulle beskriva som vrålande. En distinkt skillnad finns dock i raketartilleriet, vilket ofta ger ifrån sig ett högt knastrande/sprakande ljud innan det träffar marken. Närmsta jämförelsen jag kan ge är ljudet som trådbussar och spårvagnar ibland avger mellan vagn och strömkabel som leder ovanför spåret. Jag vet inte säkert, men jag har antagit att detta kommer ifrån raketmotorerna som antagligen har lite bränsleångor kvar som antänds sporadiskt även efter att dom brunnit slut – och att detta ger snabba små explosioner vilka från marken under dom upplevs som knaster och sprak. Återigen – det är alltid skönare att veta vad som skjuter på en, och detta har en lugnande effekt.
5. Att nedslagen från indirekt eld producerar extremt höga ljudnivåer är nog ingenting som kommer som en chock för någon. Det som bör betonas är dock vikten på hörselskydd, inte specifikt för att motverka långsiktigt nedsatt hörsel (som i fredstid) utan kortsiktiga hörselskador. Jag fick inte på mig mina hörselkåpor direkt under det initiala bombardemanget och det resulterade i att jag (utan att jag var medveten om det) hade mycket nedsatt hörsel under resten av slaget. På grund av detta hade jag mycket svårt att som exempelvis avgöra vart fienden sköt finkalibrig eld ifrån, även på så korta avstånd som 100 meter – detta problem kan dock lösas på andra sätt, återkommer till ämnet i framtida artiklar. Har man inga hörselkåpor fungerar proppar förstås lika bra, eller att bara köra fingrarna i öronen. En fördel är också, om man kommer ihåg, att hålla munnen öppen då man beskjuts – har man tex fingrarna i öronen håller man tummarna mellan tänderna. På detta sätt skapas inte tryck mot öronen på samma sätt. Man har också mindre risk för att förstöra tänderna. Om man biter ihop tänderna under artilleribeskjutning kan kan vibrationerna ge sprickbildningar. Det kan också, kanske, minska risken för akut granatchock enligt min helt omedicinska teori, se punkt 7.
6. Även om artilleriet är extremt kraftfullt och våldsamt så har det svårare att förstöra befästningar och byggnader (även civila) än vad dom flesta tror. Tegel och betong är enormt starkt och även ett tunt plåt- eller tegeltak (som ofta har ett litet vindutrymme/motsv) fungerar ofta som skydd mot inträngningsbrisader – granaterna exploderar vid kontakt, men själva trycket av explosionen sker utanför byggnaden, inte lika mycket under taket. Taket kommer förr eller senare ge vika och rasa in förstås, men till en början är ofta det enda som händer att t ex GRK-granaternas vingar fortsätter ner igenom hålet och fastnar i innertaket. Detta gäller givetvis inte om artilleriet är väldigt grovkalibrigt. Att vanliga byggnader är hårdare än dom flesta tror mot artilleri gäller såklart även med annan eld, inklusive sprängningar. Vid forcering av väggar och dörrar fick alla våra pionjärutbildade gruppmedlemmar som regel öka sina ”recept” på sprängladdningar flera gånger om. Även om dom alla var välutbildade i sina skrån och hade skarp erfarenhet sedan tidigare hade dessa anpassats efter övning mot plywood och/eller byggnader i tex Afghanistan och Irak. Europeiska byggnader, iallafall Ukrainska, var något helt annat. Sten, betong och tegel är hårt, hårdare än man tror. Det ger bättre skydd både för dig och fienden.
7. PTSD har varit lite av en trendande diagnos dom senaste decennierna, och den har ofta tillämpast även för att beskriva den hysteri och symptom som beskrivits hos soldater som utsatts för artilleri under framförallt första världskriget. Jag tror detta är extremt felaktigt. Efter artilleribeskjutningen under slaget om Shyrokyne hade vi ett antal, jag vet ej hur många, soldater som hade uppenbart fysiska och inte mentala besvär. Dessa problem uppkom snabbt. Krigare som legat i skydd för artilleriets splitter och direkta verkan och inte skadats fysiskt kunde ändå hade svårt att röra sig och tala. Dom påminde mer om offer för lätt stroke än något annat jag kan tänka på, och det närmsta jag någonsin sett är detta exempel. Jag kan väldigt lite om medicin, men jag undrar om inte samma tryck och vibrationer som som förstört mina och andras tänder var det som skadade dessa män, fast då i hjärnan. Jag har ej funnit några medicinskt bevisade belägg för detta, annat än antydningar och anekdoter om samma slags skador från offer för kraftiga IED:s i Irakoch Afghanistan. Oavsett exakt vad orsaken var, är faktum att artilleri skadar soldater på sätt jag tror modern militär sjukvård är oförberedd för och saknar kunskap om.
8. Under slaget om Shyrokyne hade vårt kompani totalt runt 60 sårade och 10 stupade. Av dessa, trots att det stundvis var fråga om mycket intensiva strider mellan trupp på korta avstånd i bebyggelse, kom fortfarande en majoritet av förlusterna av artilleriet. Om jag räknar hela kriget – eller iallafall den tid jag deltog – skulle jag uppskatta att max 10% av förluster kom från direkta eldstrider mellan förband, inklusive prickskyttar och motsvarande. 5-10% av förlusterna orsakades av minor, men mycket av kriget 2014-2021 var trots allt ställningskrig och då ökar mängden mineringar kraftigt. Resten av förlusterna var av indirekt eld. I och med det bör man fråga sig om det är klokt att i utrustningsväg för den vanlige infanteristen byta ut lätta men mycket täckande splittervästar och en medhavd spade mot tunga men mindre västar med skottsäkra plattor, ibland helt utan mjukt kevlar. Jag tror att spade och kevlarvästar är bättre. Eftersom vi fungerade som spaning hade vi generellt sett större risk att möta finkalibrig eld än den vanlige infanteristen, och bar därför ofta enbart skottsäkra plattor. Att bara bära dessa små plattor när man hamnar under indirekt eld i öppen terräng är inte roligt, och än mindre roligt är att då försöka bestämma sig om man ska fortsätta försöka gräva med fingrarna eller ta av sig hjälmen och prova att gräva med den istället. Infanteristen bör utrustas med sådant som framförallt skyddar mot artilleri/splitter. Han bör också alltid bära någon form av enkel, lätt och praktisk spade för att även i plötslig nödsituation kunna gräva ner sig. Spaden är som alla vet också enklare för en outbildad att slåss med än kniv.

Carolus Löfroos
Före detta krigsfrivillig i Ukraina