Förord: Detta är den andra intervjun som Militär Debatt genomför med Okänd soldat, en svensk officerskadett som lämnade sin karriär i Sverige för att tjänstgöra i Ukraina. Föregående artikel hittar du här. Han tjänstgör som sjukvårdare i en paramilitär organisation, Hospitallers, som finansieras genom privata donationer. Om du vill bidra till deras verksamhet, att rädda ukrainska soldaters liv, kan du besöka deras hemsida.

Kriget har hållit på länge nu. De tre dagarna som verkar ha varit Putins målbild är nu på god väg att bli fyra månader. Alla som har varit i fält vet hur sliten man blir. Hur mår du och dina kamrater?
Kriget påverkar alla olika. I min grupp just nu är vi fyra stycken – jag och min svenska stridsparskamrat ”Johan” som sjukvårdare, en närskyddssoldat från USA och en förare från Ukraina. Jag tror att vi präglas mycket av att vi alla fyra är volontärer, vi vill vara här och vi vill arbeta. Vi kommer ”hem” till Kyiv efter ungefär en månad i fält. Stridsmoralen påverkas mer negativt av vilan och inaktiva perioder på fronten, än själva vistelsen vid fronten. Just nu skär vi tänder över att vi kommer behöva två veckors vila istället för en vecka på grund av att jag måste åka till Krakow och plocka upp utrustning som ersättning för en brand under föregående rotation. Något som för många andra hade varit en lyx blir för oss en frustration. Vi har väldigt tydliga mål med vår vistelse, och att semestra i Kyiv är inte ett av dem.

Ryssarna verkar inte ha blivit avlösta hittills. Det innebär ju att vissa ryska förband har varit vid fronten i över 100 dagar, och dessförinnan låg de i ganska spartanska fältförläggningar vid gränsen. Vad kan du säga om ryssarna idag? Hur är deras stridsvärde och moral?
Jag vill vara försiktig med att uttala mig generaliserande utifrån mina anekdotiska erfarenheter, men jag tror att mina erfarenheter från mina två senaste rotationer är ganska talande. På ukrainska sidan har man god information om ryska kraftsamlingar på andra sidan fronten, och det är mest tillskott av oförbrukade enheter som oroar. Så länge det är samma enhet som redan ligger vid fronten kan man vara ganska lugn, de kommer förmodligen inte försöka ta någon terräng i större omfattning. Det tror jag säger ganska mycket om stridsvärdet. Och efter att ha varit med och tagit tillbaka terräng som ryssarna ockuperat i över två månader och sett deras förläggning är jag inte förvånad över att de har lågt stridsvärde. De bor i värnsystem som ser ut att ha blivit hastigt grävda på en dag och sedan aldrig blivit förbättrade. De är totalt osanitära och obekväma. Allt regn blir ett helvete.

Hur är intensiteten och stridstempot vid fronten? Finns det ens en tydlig front för tillfället, på det sättet som vi ser på våra kartor på Twitter?
Det finns tveklöst en tydlig och sammanhängande front. Den karakteriseras i stort av artilleridueller där man försöker slå ut varandras tyngre artillerisystem, samtidigt som man försöker utnöta motståndaren generellt genom att slå mot den enskilde soldaten på fronten. I de här striderna skadas och dör relativt få. Vid vissa avsnitt på fronten tillförs nya ryska enheter som inte sett strid alls eller inte sett strid sedan Kyiv, och då går de på offensiven. Det är för oss svenskar ett väldigt långsamt stridsförlopp där tungt artilleri sköter en stor del av arbetet och terräng tas först när fienden nötts ut eller tvingats till reträtt. Regelrätta stormningar genomförs sällan, lägre risktagning föredras.

Från den ukrainska sidan finns det två typer av förband – anställda och reservister. Den stora massan av soldater är mobiliserade reservister. De gjorde värnplikten någon gång innan 2013 och strider främst från fasta stridsställningar och värnsystem, eller i begränsade motanfall med äldre fordon och vapensystem. De håller linjen, eller genomför en stridande reträtt för att köpa tid, om de tvingas till det. Stridstempot hos reservister är helt beroende på fiendens handlingar. Om fienden anfaller, såsom i Donetsk-fickan där jag var stationerad innan den här rotationen, kan intensiteten i striderna vara hög, även om de ukrainska reservistenheterna själva inte genomför några större anfall.

Den andra typen är anställda förband, och de står för Ukrainas offensiva kapacitet. De är relativt välutbildade förband som sedan 2014 har fått västerländskt stöd i form av utbildning. De genomför i regel anfall med god effekt. Under min senaste rotation följde jag 92. Brigaden, en anställd brigad, i motanfall öster om Kharkiv. Sakta men säkert togs terräng för att forma fienden och säkra de ukrainska linjernas flank. Anställda förband anfaller alltid och stridsintensiteten är högre än hos reservisterna. Om de inte kan eller vill ta mer terräng vid en viss plats kommer de att flyttas till ett annat frontavsnitt där de kan anfalla.

Organisationen som du jobbar för, Hospitallers, har mottagit en del stöd från Sverige. Kan du berätta vad de privata donationerna har gett för effekt?
Som sjukvårdare på fronten har jag en ganska smal insikt i bataljonens ekonomi, men vi har överlag kunnat se att vi får bättre och bättre utrustning. När vi kom hit var det handskurna stålplattor som gällde i kroppsskydden, nu delar de ut riktiga keramiska skottsäkra plattor tillverkade i Kanada. Bara en sådan sak visar på stort tillskott av kvalificerad utrustning och pengar generellt. Vi har också kunnat börja ersätta sovjetiska hjälmar med moderna hjälmar, och vi har nu skor, kläder och uniformer till i princip alla soldater. Vi svenskar har tveklöst hjälp till med det här.

Det jag själv kan se mer tydligt är all den hjälpen jag och min grupp har fått direkt. Vi kan nu stanna året ut, utan att vara oroliga för räkningar och inkassokrav hemma i Sverige. Vi har även sedan innan uppgraderat vår personliga skyddsutrustning med högkvalitativa västar och plattor. På nästa rotation kommer vi ha ultraljud, satellitkommunikation- och navigering och möjlighet till att solcellsladda vår elektronik. Snart kommer även det stora tillskottet i form av Dalaskyttarnas ambulans. Den är helt crowdfundad av er svenskar och den kommer vara ett fantastiskt tillskott.

Den erfarenhet du får av stridssjukvård är ju tämligen omfattande. Du får också se alla de skador som ryssarna orsakar. Vilka skador ser du mest av?
En stor majoritet av de skadade har varit utsatta för indirekt eld, och då är det splitterskador och hjärnskakningar som är den typiska skadebilden. Splitterskador är typiskt koncentrerade på ben, bak och nedre ryggen samt buken, med vissa mindre sår högre upp. Störst skador orsakade av primärsplitter återfinns ofta på benen. Hos anställda manöverförband återfinns en högre del skador orsakade av direktriktad eld och aktiv strid. Utslagna fordon ger ungefär samma skador i stort som indirekt eld, splitterskador och hjärnskakningar. Skottskador återfinns främst hos spaningsenheter, eftersom andra framryckningar främst sker i skottsäkra fordon och efter stor insats av indirekt eld. Hos manöverförbanden sker dock kontinuerligt spaningsarbete, så det blir regelbundna skottskador.

I början av kriget låg fokus på att manövrera för de ryska förbanden. Nu har de växlat över till ödeläggelse medelst artilleri. Hur påverkar det sjukvårdskedjan?
Jag ser i princip ingen skillnad i skadebild mellan de två typerna av krigföring. Även i manöverkrigsföring försöker både den ryska och ukrainska sidan övervinna sin fiende främst genom eldkraft, och det producerar samma typ av skador, den enda skillnaden är att vi har under manöverskeenden har fler skadade. Under utnötningsskeenden kan vi ha hela dagar där vi bara sitter och väntar på skadade, men under anfall blir det alltid skadade. De försöker dock dimensionera efter manöverskeendena, sådan tur är, särskilt hos de anställda manöverförbanden.

Hur har de ukrainska förbanden anpassat sin stridsteknik och taktik för att hantera ryssarnas taktikförändring?
Som jag nämnt tidigare så är det i princip samma taktik. Den stora skillnaden är bara intensiteten och om det framrycker någon efter artilleriet för att försöka sparka ut de som överlevt. Den enda anpassningen som krävs är att gräva djupare, och hålla ut tills ukraniska manöverförband anländer för att driva ut fienden. Håll ut, håll huvudet lågt, och försök träffa med era pansarvärnsvapen. Släpp terräng så sakta som möjligt mot övermakten.

Något som man talade mycket om innan kriget var kryssningsrobotarna. De tillskrevs fantastiska egenskaper. Hur stort är det hotet idag, och hur hanterar ni det?
Kryssningsrobotarnas effekt är i nuläget ganska låg. De är för oprecisa för att pålitligt kunna slå ut logistik och infrastruktur på djupet, och de ukrainska styrkorna är för utspridda för att de ska kunna hitta mål värdefulla nog. Som svensk soldat hade jag dock varit rädd för deras effekt just i krigets början. Under Georgienkriget hade slag mot pågående mobilisering en otroligt stor effekt, och då är robotarna perfekta vapen. De kan slå mot stora mål såsom fredstida förläggningar och mobiliseringsplatser, men mot en utspridd fiende i strid har de begränsad effekt.

Logistiskt så blir ju sjukvården en tung börda. Vilka läkemedel och prylar behöver ni mer av just nu?
Som tidigare nämnt är bataljonen helt och hållet frivillig och donationsdriven, så vi behöver allt som man använder i sjukvårdssystemet TCCC. Det vill säga tourniqueter, tryckförband, hemostatisk gasväv, dekompressionsnålar, ventilerande förband, och allt för att ge skadade vätska intravenöst.
Det absolut största behovet är dock i nuläget, och har varit under hela kriget, smärtstillande. Särskilt i form av Ketamin. Nu åker man på en månads rotation med kanske tio doser – och en skadad behöver ofta två doser, ibland fler. De flesta skadade blir som konsekvens helt utan smärtlindring. Det känns riktigt dåligt och det är farligt. Ketamin är dock receptbelagt, men vi söker desperat efter läkemedelsföretag som är villiga att donera. Om någon känner någon, sprid ordet. Vi löser alla papper så att det är lagligt och officiellt.

Jag antar att bristprodukter är slut på den ukrainska marknaden, och att det är svårt att köpa i Polen. Hur gör man om man vill bidra med materiel till er?
Helt korrekt, den ukrainska marknaden och alla närliggande länder har i princip länsats på allt vi behöver, så vi tar gärna emot leveranser av både sjukvårdsmateriel och taktisk materiel. Skriv till mig på sociala medier om ni har något att donera eller vill köpa något, så kan vi lösa en leveransadress.

Du har ju varit sjukvårdare i Försvarsmakten tidigare. Finns det några erfarenheter kring utbildning, utrustning och organisation som du vill förmedla till våra stridssjukvårdare hemma i Sverige?
Den enskilt största lärdomen är att vi från grunden måste tänka över hur vi använder och märker våra sjukvårdsresurser. Vår dimensionerande motståndare har gång på gång visat att de helt ignorerar det skyddet som Genevekonventionen ger till sjukvårdare. De beskjuter öppet och medvetet sjukvårdspersonal gång på gång med både direktriktad och indirekt eld, med eldledning. Vi kan inte framrycka öppet, vi kan inte visa oss för fienden, vi kan inte ha oskyddade förbandsplatser och vi kan inte längre åsidosätta stridsutbildning för sjukvårdare. Vi behöver ta bort alla synliga kors, splitterskydda alla förbandsplatser och stridsutbilda sjukvårdare mer. Vi behöver förändra hela vårt tänk gällande förflyttning och förläggning. Annars kommer vi att lida oerhörda förluster helt i onödan, och som resultat kan hela vår sjukvårdskedja slås ut. Vi måste i framtiden anta att fienden alltid kommer att aktivt försöka bekämpa sjukvårdsenheter och öva efter det.

Utöver det måste många svenska soldater se över hur de bär sin utrustning. Plattbärare (plate carriers) och andra sätt att minimera skyddsutrustningens yta har blivit populärt både i Sverige och här i Ukraina, och jag förstår varför. Det är både bekvämt och coolt. Det är dock inte praktiskt. Endast soldater längst fram på fronten behöver skottsäkra plattor, och alla behöver god täckning av mjukt kevlarskydd mot splitter. Använd era kragar och flärpar som levereras ihop med kroppsskyddet. Öva med det nu, och använd det i krig. Annars dör ni helt i onödan, så enkelt är det.
Plattbärare kanske är en bra idé när det sparkas dörr i Afghanistan, men mot en kvalificerad motståndare med hög eldkraft i den indirekta elden är det synonymt med omfattande splitterskador. Sluta också ta av er hjälmen, utan hjälmen så dör man. Bär skyddsglasögon över tiden, annars blir ni blinda.

Det ställer ju krav på en stor förändring för många i Försvarsmakten?
Officerare behöver tvinga sina soldater att bära fullgod skyddsutrustning, även om de är salta anställda soldater. Det gäller deras liv och enhetens stridsvärde efter första eldöppnandet, det är värt att ta den konflikten. Titta till hur skador varit i riktiga konventionella krig och visa dem bevisen. Gnäller de kan ni be dem kontakta mig.

Soldater: Sluta vara lata. Jag vet hur det är, jag har också varit soldat och svettats i obekväma kroppsskydd, men det enda ni gör är att bädda för att dö när det blir krig. Ska era befäl behöva ta den diskussionen med era föräldrar bara för att ni tyckte att kroppsskyddet var obekvämt?

President Zelensky säger att ett hundratal ukrainska soldater stupar varje dag. Runt 500 skadas. De siffrorna är ju såklart skiftande. Hur länge kan ni hålla ut tror du?
Krig är en materielsport. Ukraina har nu fler frivilliga än vad de har vapen, och kriget i Donetsk hotar att bli ett rent utnötningskrig. Förlusterna i manskap är inte den stora utmaningen. Ukrainarnas stridsvilja är okuvlig, men deras industri är till stor del ockuperad av Ryssland och de kan inte producera i närheten av nog med krigsmateriel för att möta ett så stort land som Ryssland. Så länge västvärlden bidrar kan Ukraina vinna. Dagen hjälpen sinar blir det väldigt svårt. Vad alla ni gör där hemma för oss, och vad opinionen tvingar politikerna att göra, är det som ger Ukraina en chans. Låt inte folk glömma kriget och låt inte politikerna skifta fokus. Prata om det, dela nyheter, och håll krigets fasor och vad Ryssland försöker göra här i allas tankar. Det här är folkmord. Låt inte folk glömma det.

När man arbetar intensivt så kan ju tankarna kopplas bort. Men sen kommer de fram när tempot går ner. Vad oroar du dig för när du är ledig?
Det enda jag oroar mig för när jag är ledig är att folk kanske dör på fronten för att jag inte är där. Innan oroade jag mig över min ekonomi och framtid när jag kom hem, men ekonomin har alla som donerat hjälpt mig med, och min framtid har jag helt enkelt fått släppa. Jag har ingen aning om jag får komma tillbaka till Försvaret, men det är inget jag kan påverka nu. Gjort är gjort, jag får se vad de säger när jag kommer hem. Det ger mig inget att oroa mig över det nu.

Trots vidrigheterna så måste man ju finna en viss glädje i vardagen. Träning, humor, musik, husdjur som adopteras av förbanden… Vad har ni för glädjeämnen vid fronten?
Vi försöker hålla oss så aktiva vi kan. Vid möjlighet fysar vi med motståndsband och hopprep, ett tips för alla fordonsburna enheter i Sverige. Det tar i princip ingen plats. I krig blir det stando, och då är det lätt att bli lat och låta den fysiska standarden nedgå.

Utöver det försöker vi lägga tid på torrträning med våra vapen. Med en vägg, en tuschpenna och tomma magasin kan man hålla sig alert och hålla igång sin färdighet utan någon som helst ammuntionsinsats.

Både fysisk träning och torrträning i fält är något vi måste bli bättre på att öva och förbereda. Jag förstår att man inte vill lägga en stor del av begränsad övningstid på det i fält, men vi måste förbereda oss för det i vilket fall, annars kommer vår förmåga sjunka under pågående konflikt på grund av lathet. Det är väldigt enkelt att bara existera när man har vila i fält, och det är farligt att falla in i slapphet som standard. Blir det standard, är det ännu svårare att förändra det. 

Utöver det blir det väldigt mycket TV-serier om man har el. Annars blir det böcker. Jag själv har gett mig på en bokserie med 14 tjocka böcker i. Helt perfekt för fronten.

---

Efterord: Efter snart fyra månaders krig kan vi nu börja urskilja mönster och dra slutsatser. Vi kan översätta de ukrainska erfarenheterna till vår egen taktik. En reflektion jag själv gör är att vi svenskar är skolade i rörlig strid. Men för eller senare avstannar striden, när både sidor kulminerat – vad händer då? Här behöver ett visst återtag göras. I Ukraina liknar kriget snarare Västfronten 1916 än Gulfkriget 1991 eller ”Thunder run” mot Bagdad 2003.

En annan reflektion är redundansen i sjukvården. Här krävs långt större lager med engångsmateriel än vad vi tänker oss. Sjukvårdarna kommer stundtals att få jobba tills förbandssaxarna glöder. Åtgången av materiel kräver att vi har råd. Med den materiel som vi väljer att använda. Vi kan hamna i en situation där vi inte har råd med det bästa om det ska räcka till alla våra sårade.

För egen del blir jag också otroligt frustrerad när jag hör av skott-, brand- och splitterskadade soldater inte ens kan ges smärtstillande. Att få kroppen söndertrasad av metall är en smärta som inte går att föreställa sig. Här har vi något att bita i – sjukvården får inte tappa kapacitet på grund att brister som lätt kan åtgärdas.

Avslutningsvis: Gå upp och titta på bilderna av de ryska skyttegravarna igen. Sådär lever de just nu, medan du läser detta. Många av de ryska soldaterna har levt på det viset sedan januari när de mobiliserades i usla förläggningar vid gränsen. Fundera på vad det gör med en människas hälsa. Det ligger mycket i vad Okänd soldat säger: Så länge förbanden inte byts ut, har de väldigt låg anfallskraft.

Nu gäller det att inte tappa fokus på kriget. Detta är ett folkmord. Fortsätt söka information, dela information och diskutera – låt inte Sverige och världen glömma de krigsbrott som begås medan vi förbereder oss för semestern.

Kapten Andreas Braw
Redaktör, Militär Debatt