Okänd Soldat, som de flesta läsare av Militär Debatt känner till vid det här laget, är en svensk kadett som avslutade sin tjänstgöring i Försvarsmakten för att åka till Ukraina. I Ukraina tjänstgör Okänd Soldat i sjukvårdsorganisationen Hospitallers, en välgörenhetsorganisation som efterhand erhållit kombattantstatus och beväpnat sig, då deras ambulanser och personal ständigt attackerats av ryska styrkor.
På Militär Debatt har Okänd Soldat deltagit i två tidigare intervjuer. Du hittar intervjuerna här och här. Men den här gången testar vi ett nytt grepp: Jag har därför samlat in intervjufrågor från stridssjukvårdare, sjukvårdsbefäl och avancerade sjukvårdare inom Försvarsmakten. Min förhoppning är att denna artikel kan tjäna som inspiration och fördjupning till dig som är, ska bli eller vill bli sjukvårdare inom Försvarsmakten. Men även chefer och andra soldater har nytta av att ta del av dessa förstahandserfarenheter. Så, utan ytterligare verbala dribblingar: Här kommer intervjun med Okänd Soldat.
Vad hade du för sjukvårdsutbildning när du åkte till Ukraina?Under mina tolv år i Försvarsmakten var jag sjukvårdare ungefär hälften av tiden, utspritt på hela karriären. Jag har varit sjukvårdare på enheter med strid som huvuduppgift, på förbandsplats, MEDEVAC, skyttegrupp samt spaningsgrupp. Jag har även arbetat civilt på en akutmottagning som undersköterska. Utbildningsmässigt har jag utbildningen sjukvårdare avancerad samt stridssjukvårdare. Vidare har jag även gått 1,5 år på sjuksköterskelinjen, men det gav mig inte så relevant kunskap.
Vilken befattning har du i ditt förband, och vad innebär det mer specifikt i form av arbetsuppgifter?
Just nu är jag sjukvårdschef på min tropp som innefattar en MEDEVAC-resurs (medicinsk evakuering, dvs transport med medicinska resurser) och en CASEVAC-resurs (evakuering till förbandsplats eller sjukhus utan medicinsk förmåga under transporten), samt bedriver daglig sjukvård. Vi kan om det behövs agera förbandsplats, med låg ambitionsnivå. Tidigare var jag chef sjukvårdsutbildning för utländska volontärer, men då bataljonen nu är fulltalig bedrivs ingen utbildning i större skala. Just nu arbetar jag mest i vår ambulans som agerar MEDEVAC där jag lär upp en ukrainsk allmänläkare inom akutsjukvård i TCCC-systemet. I framtiden är det möjligt att jag går vidare till vår CASEVAC eller som sjukvårdare på patrull, när läkaren är redo.
Hur skiljer sig ukrainsk och svensk militär sjukvård?
I grunden försöker Ukraina att anpassa sig efter vårt västerländska system. Deras sjukvårdsinstruktörer inom de professionella styrkorna är utbildade av amerikanska försvaret och många i deras specialstyrkor ska vara utbildade av Sverige. Tyvärr finns det stora bromsklossar i arbetet att modernisera sjukvården. Det fanns tidigare en motvilja mot att investera i sjukvårdsutbildningar av full längd, och nu är det såklart omöjligt. Utbildningar på flera månader skars tidigare ned till en månad, och är nu nere på en vecka. Soldater ska vara glada om de får 4-6 timmar utbildning med mig vid fronten. Många mobiliserade enheter är även fyllda med sjukvårdspersonal med gammal utbildning som inte förändrats sedan Sovjetunionens tid, ända upp till läkarkåren. De med modern utbildning får för lite utbildning för att bli duktiga och förstå sammanhanget, medan de gamla har helt fel idéer. Bland annat fick en patient armen amputerad per automatik då han hade en mindre splitterskada och hade haft tourniquet på sig i tre och en halv timme eller något sånt. Kunskap som är decennium gammal regerar på vissa håll. Så för att sammanfatta: På vissa platser är den ukrainska militära sjukvården identisk med vår, på andra en urvattnad kopia, och på många otroligt föråldrad.
Finns det något som du lärt dig när du varit i Ukraina som du önskar att du lärt dig under CLS-utbildningen?
CLS-utbildningen (Combat Life Saver, dvs stridssjukvårdare) tycker jag är väldigt bra. Den har helt rätt fokus på att lära sig ganska få metoder men bli riktigt bra på dem, och den drillen saknar motstycke utomlands. Vi är riktigt duktiga på det vi har valt att lägga in i utbildningen, överlag, och jag tycker i stort att det vi valt är rätt saker. En sak som jag inte lärde mig på CLS-utbildningen, som jag dock lärde mig på utbildningen till avancerad sjukvårdare är fokus på att hålla någon vid liv lite längre. Det skulle stridssjukvårdarna också ha nytta av. Det är en svår sak att få in på en så pass kort tid utan att göra allt för teoretiskt. Men tyvärr är verkligheten i det konventionella kriget att det kan vara väldigt svårt att få fram en kvalificerad MEDEVAC med högre sjukvårdskompetens, av flera anledningar. De kan vara upptagna eller döda. Eller så kanske striden helt enkelt pågår en längre tid och det är alldeles för farligt att riskera en evakuering, med tanke på både sjukvårdsfordonets och personalens betydelse för förbandet. Till exempel att ventilera och ge vätska intravenöst – det fick inte jag lära mig på min CLS-utbildning, men det är ganska enkla verktyg som kan hålla en patient vid liv lite längre, om MEDEVAC dröjer.
Vad har du haft mest användning av från CLS-utbildningen ute i fält?
Tourniquet och sårpackning. Det är de stora blödningarna som dödar och de många timmar av övning som jag har ägnat mig åt har gett resultat. Alla åtgärder går per automatik och det ger mig ett väldigt stort lugn och en självsäkerhet i mitt tjänsteutövande. Så förutom just de åtgärderna, så är det absolut drillen som varit viktigast. Den är vital. Precis som alla skyttesoldater bör torrträna skyttet en kort stund varje morgon bör seriösa sjukvårdare ta sig tid, precis varje dag, att öva i alla fall en sak, en gång. Att sätta en övningstourniquet på en kollega tar ingen tid alls, men att hålla igång handgreppen är vitalt.
Vad borde vi som sjukvårdare och soldater träna mer på för att vara redo för kriget?
För det första: Att vår enda möjliga fiende inte följer krigets lagar. Våra rödakorsetmärkta sjukvårdare måste sluta öva som att de är skyddade. Det är de inte. De måste gömma sig, gräva ned sig, och öva mer på att försvara sig.
För det andra: Öva på att ha få resurser och prioritera. Att alltid ha precis allt du behöver till alla omhändertaganden är omöjligt. Så kommer det inte bli i längden under ett konventionellt krig med stora skadeutfall. Materiel och läkemedel kommer ta slut och vi måste ha ett tänk där vi inte blint följer ett system gjort för kriget mot terrorn där skadeutfallen var små och understödet enormt. Lär er prioritera det ni har med er, betänkt hur många fler skadade ni kan få – inte bara innan PEDARS, men innan bataljonen roteras från fronten. Behöver alla tourniquet? Behöver alla tourniqueter förstärkas genom att sårpacka? Ska alla som har ont få smärtlindring? Vad är nödvändigt och vad kan man med mindre risker skippa?
För det tredje: Ni som är avancerade sjukvårdare – öva skadeballistik och detektivarbete. Genom att utvärdera hur skador blev till vet jag inte bara vilken typ av skador jag kan vänta mig, utan även hur till exempel splitter och kulor kan tänkas ha färdats i kroppen. Från vilken riktning kom projektilen? Är det primär-eller sekundärsplitter, eller en kula? Hur färdades den under huden? Till vilket djup? Rakt, eller svängde den? Med hjälp av det här kan jag göra mer kvalificerade gissningar och sätta in pricksäkrare behandling och rätt åtgärder.
Vad skapade det här hålet? Är det vasst? Är det nära något viktigt? Foto: Privat
För det fjärde: Ni som är stridssjukvårdare – öva på att sårpacka stora, främst venösa blödningar. Trasiga lårmuskler och dylikt. Sådant som inte är ett hål rakt ned mot en sprutande artär. De är inte lika angelägna men det är en relativt vanlig skada där man kan få god effekt av sårpackning. Exempelvis gick inte den här skadan (på bilden nedan) att åtgärda med tourniquet, men sårpackning begränsade blödningen enormt. Det är något jag aldrig övat på.
Hur ser skadeläget ut i striderna i Ukraina och vad är andelen skottskador, splitterskador och andra skador? Vad kan en stridssjukvårdare förvänta sig se mest av?
Vi måste vara försiktiga med att dra för stora slutsatser av striderna här. Ukrainarna slåss mer västerländskt än vad den ryska armén gör, men de strider ändå väldigt långsamt. Små landvinningar är standard vid offensiver, och motanfall vid försvar väldigt begränsade. Mycket strid förs från stridsställning på båda sidor. Det här tror jag påverkar skadeutfallen, där relativt få här träffas av direktriktad eld, särskilt finkalibrig. Men oavsett vår egna stridsteknik och doktrin är den ryska doktrinen väldigt fokuserad på artilleri, och det märks. Den enskilt vanligaste skadettypen är TBI (Traumatic Brain Injury), hjärnskakningar av olika slag. Efter det kommer splitterskador, sprängskador. Sist av allt detta kommer skottskador. En väldigt stor del av splitterskadorna är penetration av extremiteter och delar av torso som inte skyddas av de populära små skottsäkra västarna, som buken.
När du har tamponerat skador, brukar du kunna stoppa blödningen redan första gången eller brukar det blöda igenom?
Det beror helt på skadans art, men oftast lyckas man stoppa blödningen helt eller i alla fall stoppa all betydande blödning, så pass att blodförlusten är obetydlig i sammanhanget, om man är duktig. Det är dock svårt att sårpacka effektivt, många här misslyckas. Försök få till att skjuta och rädda en gris, eller i minsta fall öva riktigt mycket på realistiska låtsassår.
Vad har varit den mest lärorika situationen? Vad hände/Vad berodde det på? Vad lärde du dig?
Den mest lärorika situationen var nog den första riktigt dåliga patienten vi fick under en ganska farliga period när vi deltog i motanfallet vid Irpin utanför Kyiv, med en hel del skadade och daglig artilleribeskjutning samt eldöverfall mot våra transporter. Jag lärde mig inget särskilt om sjukvård, det kunde jag redan. Men jag lärde mig mycket om mig själv. Jag lärde mig att den utbildningen jag har fått var i världsklass, att den gav mig självförtroende i svåra situationer och att jag var redo för det här. Jag var duktig och jag kunde rädda liv, oavsett hur läget såg ut runt omkring mig. Om du är en driven sjukvårdare i Sverige är du redo. Så länge du tar ansvar för dig själv och din kompetens, och förvaltar och utvecklar den på egen hand om det behövs.
Sverige har tillsammans med bland annat Kanada hjälpt Ukraina med sjukvårdsutbildning under insatsen UNIFIER. Har du sett några spår eller effekter av den insatsen sen den storskaliga invasionen påbörjades?
Som jag har förstått det har vi mestadels utbildat vissa särskilda enheter av högre kvalité, t.ex. specialstyrkor. Just dem har jag inte arbetat med, och kan inte tala för vilken effekt det har gett. Jag har dock arbetat med reguljära anställda enheter vars instruktörer och bästa sjukvårdare har utbildats av USA i Polen till MOS 68W, ”Combat medic”. De som var utbildade direkt av amerikanerna var mycket dugliga, men tyvärr har mycket av kunskapen gått förlorad då utbildningstiden skurits ned av högre befäl när de kom tillbaka till Ukraina och skulle utbilda nästa generation. Då blev kompetensen varierad. Vissa är riktigt duktiga, vissa är det inte. Därför behövs en fortsatt utbildningsinsats av västerländska försvarsmakter. Punktinsatser från oss vid fronten kommer aldrig att räcka.
Ni arbetar ju annorlunda jämfört med svenska förband, där ni avdelas till olika brigader efter vilka behov som finns för tillället. Alla brigader har ju egna rutiner. Har ni några generella riktlinjer som ni håller er till?
Generellt sett så fungerar mycket av sjukvården och sjukvårdskedjan på samma sätt som hemma i Sverige. Det stora undantaget är att MEDEVAC ofta inte kan komma hela vägen fram till en samlingsplats för skadade, i och med de civila ambulansernas terrängförmåga och den dåliga terrengen på fronten. Bortsett från det är systemet i stort samma, och fungerar på samma sätt over olika enheter vi arbetar med. Anpassningen är då att vi eller enheterna vi understödjer tar skadade från samlingsplatsen för skadade med enklare terränggående fordon. I vårt fall är det SUV:ar och andra civila fordon, specifikt en Mitsubishi Pajero för min tropp. Vi tar dem till en omlastningsplats vid närmsta plats dit vi kan komma till med ambulans. CASEVAC från fronten till samlingsplatsen, därifrån MEDEVAC till en förbandsplats eller direkt till ett fältsjukhus beroende pa skadans art.
Samlingsplats för skadade eller Casualty Collection Point (CCP) är ju en helt central funktion i sjukvårslogistiken. Samtidigt blir det en väldigt utsatt plats, där många skadade är oförmögna att skydda sig själva eller agera mot t ex indirekt eld. Hur taktiserar du/ni kring framskjutna CCP:er?
Vi koordinerar samlingsplats för skadade med enheterna vi arbetar med, och de är ofta 100-300 meter från den främsta fronten. Oftast befinner sig skadade redan där när vi anländer, men vid undantagsfall måste vi bege oss ut i stridsstallningarna for att hämta dem. Det är mycket riktigt en utsatt plats dar vi främst oroar oss over att våra fordon blir väldigt lätta mål för fienden att både se och slå ut. Därför är det av största vikt att tiden vid samlingsplatserna för skadade blir kort, och att alla både på plats och bland sjukvårdarna är effektiva och förstår behovet av att begränsa tiden som spenderas på plats. Det också bra om det finns flera olika platser att växla mellan. Om allt går rätt till kör vi fram, kastar in patienterna, och kör därifrån sa snabbt som möjligt. All längre aktivitet bjuder in till att man blir observerad av fientlig spaning och bekämpad av indirekt eld.
Vi har tidigare pratat om att mängden skadade kan bli mycket stor ibland. Då måste ni triagera, dvs sortera och prioritera de skadade, ganska hårt. Vilken typ av triagering använder ni?
Vi anvander oss av standarden TCCC-triagering såsom man lär sig i Sverige. Sprutar det blod? TQ. Andas hen inte? Öppna luftvägar. Vem åker först om ingen har katastrofal blödning eller problem med luftvägar? Efter vitalparametrar, precis samma omfång som används i Sverige på våra skadekort.
Följdfråga: hur anpassar ni triageringen kopplat till vilka resurser som finns tillgängliga? Både instanser som ni kan lämna patienterna till, och förmågor som ni besitter.
Vid stora skadeutfall är våra möjligheter till att evakuera alla skadade starkt begränsad, och det är vårt största problem. Då får de med lägre prioritet helt enkelt vänta på sin tur vid stridsställningarna, medan vi åker skytteltraffik med vara fordon. Vidare är det många skador som vi väljer att låta stanna på fronten, eller i nära anslutning till den, och genomföra lättare tjänstgöring på stab eller dylikt medan de återhämtar. Det har kan vara till exempel lindrigare splitterskador, med skador endast i mjuk vävnad. Vi rensar det splitter vi kan, rengör och lägger om det, och sätter dem pa en antibiotikakur. Det är soldater som kan återhämta relativt snabbt, och viktigast, som inte behöver belasta vara transporter över längre strackor och fältsjukhusen efter det. Detta tycker jag att det bör talas mer om i Sverige, vilka skador som verkligen måste till sjukhus och vilka som kan (med viss risk) återhämta nara fronten. I en perfekt värld får alla med splitterskador djupare än huden kvalificerad vård och återhämtning pa sjukhus för att riskminimera, men när det är ett konventionellt krig med stora volymer av skadade måste vissa risker tas med hygien och dylikt för att avlasta alla led i sjukvårdskedjan. Om en av hundra dör av en infektion för att de återhämtade utanför sjukvården, men det betyder att vi hade flera platser öppna som räddade liv pa folk som behövde det mer, då är det värt det. Det är så man måste räkna.
Tidigare i intervjun talade vi om skador från indirekt eld kontra skottskador, där du menade att skottskador egentligen är ganska sällsynt. Vad är den vanligaste skadepanoramat? Och vad är det vanligaste sekundära problemet du ser hos patienter inom 24-72 timmar?
De absolut vanligaste skadorna är grova hjärnskakningar och penetrerande splitterskador i extremiteter och buk/ryggslut där skottsäkra plattor inte täcker, ofta i kombination med varandra. Alla andra skador bleknar i jämförelse i statistiken. Jag själv har inte behandlat patienter i över ett dygn. De patienter jag har haft som längst var upp till nio timmar efter skadetillfället, och då på grund av att det var för farligt att lämna fronten på grund av pågående strider. Då blev problemen en spiral av nedkylning och ökande blodförlust. Ofta kan jag stoppa alla stora blödningar men det är, särskilt med komplicerade sårbilder till följd av splitter eller explosion, svårt att stoppa all blödning. Vid snabb evakuering och vård är det inget problem, men det blir det i längden. Att åtgärda sjunkande tryck med vätskor såsom ringer-acetat blir snabbt ohållbart när blodet över tiden blir mer och mer utblandat och kärntemperaturen sjunker eftersom dina uppvärmda vatskor tar slut.
I en tidigare intervju berättade du om bristen på smärtstillande, och att det gör att soldater dör i onödan. En del läsare undrade då hur brist på smärtstillande kan göra att patienter avlider. Kan du utveckla det resonemanget?
Smärtlindring ökar chansen att överleva på flera sätt. Främst så får det patienten att ligga still och acceptera vår behandling oavsett hur invasiv den är. Sårpackning är till exempel otroligt smärtsamt utan smärtlindring och kan resultera i att man måste slåss mot patienten samtidigt som man försöker rädda patientens liv. Både försvårandet av våra insatser och patientens rörelser ökar risken att dö. En patient som ligger still blöder mindre och får hjälp bättre och snabbare. Vidare så är det höjda blodtrycket och pulsen man får av stark smärta dåligt för flera typer av skador. Blödning ökar, koagulation försvåras och huvudskador förvärras. Vid skador på bröstkorg kan smärta leda till väldigt ytlig andning som kan resultera i sämre syremättnad i blodet. Tillslut så ökar risken för PTSD med ökad smärta, vilket är hemskt nog för att motivera smärtlindring. Smärtlindra om ni kan och har resurser för det. Ingen förutom kvartermästaren vinner på att ni snålar.
Du skrev för ett tag sen om en patient som visade sig ha fått Hepatit A på grund av den bristfälliga fälthygienen. Har du sett några andra icke-stridsrelaterade skador och sjukdomar, och hur kan vi komma tillrätta med dessa?
Många sjukdomar utanför strid här mynnar ur bristande soldatkunskaper och rutiner, som ger dålig hygien och dåliga förhållanden i fält. De är väldigt enkla att motverka. Utbilda soldaterna i rätt åtgärder i fält för att bibehålla stridsvärdet, och utbilda sjukvårdarna i preventiv medicin. Det här gör vi redan bra i Sverige. Se sedan till att de verkligen trycker på disciplinen och att alla regler och åtgärder följs. Var inte lat för att undvika en konflikt. Ta fighten och tvinga alla att byta strumpor, lufta fötter, genomföra fempunktstvätt, med mera.
De åtgärder vi gör på lägre nivå ska ju förbereda ingrepp som sker på en mer kvalificerad sjukvårdsplats. Vilka (om det finns några) ingrepp och åtgärder avstår du från att göra på grund av att det inte lönar sig längre upp i sjukvårdskedjan?
I princip allt jag gör förbereder för mer kvalificerad hjälp i form av att patienterna överlever tills de kommer dit. Från det perspektivet är allt jag gör något som lönar sig, så länge personen överlever har jag lyckats, eftersom jag gör så lite som möjligt på grund av resursbristen vi upplever. Ganska ofta har jag ingen aning vad de faktiskt gör med patienten efter överlämning, såvida jag inte har kollegor på just den platsen som sedan berättar det för mig. Krig är kaos och många skadas, individuella skadade försvinner i statistiken.
Viss utrustning är ju fantastiskt effektiv, men ofta svår att få tag på. Chest seals, dvs thoraxförband, är ett sådant exempel. Tourniqueter kan ju också vara en brist. Har du några tips på MacGyver-lösningar för att ersätta utrustning som det är brist på?
Nästan allt det vi gör med vår riktiga utrustning går att emulera, sämre, med annat. Ett bälte eller ett rep kan bli ett avsnörande förband med en pinne. En bit plast blir en chest seal, och lägger man till tejp blir det en självventilerande version. Klädesplagg, särskilt om man har tid att klippa dem, blir bandage och gasväv. En Morakniv och ett finger mellan revbenen lättar på trycket. En kniv och ett valfritt rör så har du ett drän. Tänk över vad varje bit utrustning du har för syfte och vad mekanismen bakom det är. Är du lite klyftig och har koll på din anatomi kan du uppnå samma effekt med improviserad materiel.
Du pratar ju mycket om vikten av drill, och på Instagram kan man se en övningsattrapp som du har byggt för att öva tamponering. Vilken övningsmateriel tycker du att vi ska köpa in eller bygga på våra plutoner?
Det absolut största är att övertyga era chefer att det är värt att köpa in förbrukningsmateriel för övning. En gammal övningstourniquet fungerar inte lika bra som en fräsch tourniquet, detsamma med första förband och nästan allt vi övar med. Om er chef inte tycker det är värt det, fråga hur bra de vill att ni ska vara på ert jobb när de själva ligger skadade. Officerare löper ofta större risk än soldater att skadas eller dö. De flesta sakerna vi övar på, kan vi öva på varandra utan någon utrustning. Tourniquet, tryckförband, skyddsförband, intravenöst dropp, intramuskulär injektion – allt det här är förhållandevis enkelt att öva på varandra så länge viss smärta accepteras. Det enda som egentligen är svårt att öva är just sårpackning. Då kan man bygga en egen övningsatrapp av kött. Vilket kött som helst med skinnet kvar går att använda med en PET-flaska och infusionsaggregat med PVK, men dedikerade verktyg är så klart bättre. Jag själv har beställt övningsmateriel från Phokus Research Group i USA inför nästa rotation, de är varmt rekommenderade. Det är en sur utgift att stå för själva men eftersom det är era vänners liv det gäller kanske en ihopsamling på plutonen eller dylikt kan finansiera det. [Men kolla först med kompaniledningen om det kan köpas via fritextkundvagn i PRIO först – det går nämligen. Reds. Anm.]
Något som vi utbildas i, är att göra ”blodsvep”. För att icke-utbildade läsare ska förstå, så innebär det att dra med händerna längs armar och ben för att upptäcka eventuella blödningar under kläderna som annars inte upptäckts. Hur ofta blodsvepet gett resultat som faktiskt krävt en åtgärd? Tycker du att vi gör rätt i Försvarsmakten när vi är stenhårda och kräver att blodsvep ska göras på patienterna?
Jag lär själv ut det och gör det på mina patienter, men har aldrig funnit blod enkom genom blodsvep- oftast är det hål i uniformen där det är en blödning. Hittar jag det hålet kan jag enkelt direktobservera skadan istället för att behöva förlita mig på blodsvepets resultat i en ärm-eller benöppning. Vid katastrofala blödningar har det alltid varit väldigt uppenbart. Jag antar dock att det någon gång inte varit det, och att de därför lagt till det.
Våra svenska sjukvårdare har CLS-väskor (för strids- och gruppsjukvårdare) och Sjv/A-väskor för ”Avancerade sjukvårdare”. Du har erfarenhet av båda utrustningssystemen. Vad använder ni i Ukraina? Vad behöver tillföras eller tas bort i väskorna, utifrån fienden och skadorna som du mest har stött på?
Innehållet tycker jag är mycket sunt. Det jag känner att jag behöver här, finns i era väskor. Det är ungefär det jag har med mig i min egna väska. Det stora jag skulle rekommendera är att man tar med sig en mängd mindre bandage och kompresser, samt bättre plåster (tegaderm eller motsvarande). En stor del av splitterskadorna kräver inte ett första förband, och då kan man hellre använda något billigare, lättare att få tag på och tar mindre plats för att lösa det problemet. Lägger man ett första förband på varje ingångshål för att hålla det rent får man väldigt snabbt slut på första förband, helt i onödan. För att få klisterförband att sitta behövs också lösa kompresser för att torka, samt ibland en engångsrakhyvel. Det bör ingå för att få det som vi tejpar på patienten, att faktiskt sitta kvar. Något som också gör nytta är gladpack, eller SWAT tourniquets. Inte som tourniquet, utan båda för att de är riktigt bra förband för att förstärka tryckförband, försegla hål in till lungorna eller bara hålla saker på plats. Vid förflyttningar glider allt man knutit fast på patienten omkring, det har alla sjukvårdare märkt. Lite klistrig mjukplast så sitter det bättre.
Rapportering av skador och åtgärder är otroligt viktigt. Hur, när och vad rapporteras? Vem rapporterar, och vem tar emot rapporten – sjukvårdare till chef, chef till högre chef och så vidare? Hur ofta uppdateras en rapport? Hur gör ni, och vad ger bäst effekt enligt dig?
Den ukrainska armén är otroligt eftersatt när det kommer till rapportering. I princip alla gånger får vi veta hur många skadade det är, och hur många som bedöms vara kritiska och hur många som bedöms vara lindriga. Utifrån det kan vi ungefär planera hur vi ska lägga upp transporten, men vi får väldigt sällan någon utförligare beskrivning som hjälper oss förbereda specifika åtgärder. Mellan våra transporter använder vi MIST, och från ambulansen till mottagande part använder vi TCCC-skadekort. Tyvärr tycker ingen att det behövs rapporter under tiden eller förberedande rapporter av någon typ utöver att vi är på väg. I deras system ska de bara vara förberedda för allt hela tiden, sen får de vår rapport i handen och börjar från noll varje gång.
Jag önskar att jag hade mer att rapportera där, men det finns inget utvärderingsunderlag, på grund av miljön jag arbetar i. I framtiden ser det ut som att jag kommer att ha möjlighet att gå med i en sjukvårdsorganisation ledd av en västerländsk läkare, då kanske jag kan instifta vissa rutiner, och svara på frågan utförligare.
Sjukvårdarnas arbete underlättas mycket om ”den vanliga skyttesoldaten” vidtar rätt åtgärder omedelbart när han själv eller stridsparskamraten blir skadad. Det har tidigare avhandlats av både dig och Carolus på Militär Debatt. Är det någon sjukvårdsmateriel vi saknar som varje enskild soldat bör ha?
Jag vill främst att det ska finnas en standard som efterföljs i Försvarsmakten över vad varje soldat ska ha med sig. En dedikerad IFAK (Individual First Aid Kit) med innehållsförteckning som ser precis likadan ut genom hela försvaret, och en liten organiserare för sjukvårdsutrustning som vi kan ha i benfickan när vi inte bär vår stridsutrustning.
Vad som minst behövs i sjukvårdsfickan:
2 tourniqueter
1 första förband (gärna 2)
1 paket hemostatisk gasväv
2 st Chest seals
De tre första för att det gör skillnad just på plats, den sista för att det är lika bra att börja tidigt om man har penetrerande bröstkorgsskador.
Du jobbar med sjukvårdstransporter och ambulanstransport, och där finns minnesregeln 10-1-2. Det innebär att inom 10 minuter ska stridssjukvårdare har påbörjat omhändertagande av den skadade. Inom en timme ska patienten vara hos medicinskt legitimerad personal, och inom två timmar ska kirurgi kunna påbörjas. Har ni lyckats få det att funka, eller har ni behövt arbeta på ett annat sätt?
Det är väldigt varierande. På vissa enheter finns det inga sjukvårdare längst ut på fronten och vi är de första de första de träffar utöver sina kamrater. Då fallerar det helt, då vi väldigt sällan kan nå en skadad inom 10 minuter. Har vi tur är de i lämplig terräng och en fas i striden där förflyttning bakåt tillåts. Om gruppen har möjlighet att avvara soldater för transport till samlingsplatsen för skadade kan de nås av oss inom 15-25 minuter. Från det att vi har tagit emot patienterna når vi oftast en förbandsplats eller ett fältsjukhus inom 30-45 minuter om de är ensamma skadade, eller de första vi väljer att evakuera. Så för att sammanfatta: I många fall, om det finns sjukvårdare längst ut på fronten, fungerar systemet, annars fallerar det direkt då vi inte kan nå dem inom 10 minuter såvida vi inte vet att ett anfall ska påbörjas just där och striden tillåter förflyttningar, vilket den ofta inte gör.
Vid vissa typer av strider, främst när ryssarna genomför väl förberedda anfall för att ta terräng, fallerar systemet helt. Då är striderna ofta långa och tillåter på grund av både direktriktad eld och indirekt eld ingen förflyttning i stridsområdet. Då har de tur om en plutons-eller kompanisjukvårdare kan nå dem inom rätt tidsram. Vår mer kvalificerade hjälp kan de få vänta på tills striden är avgjord, ingen kommer att evakuera en skadad under eldgivning. Det är ett slöseri på resurser och resulterar bara i flera förluster. Flera gånger har jag fått vänta 45 till 120 minuter på att en strid ska avslutas, och enskilda gånger längre än så. Som längst väntade jag nio timmar på att en strid skulle ta slut, så att skadade kunde evakueras till samlingsplatsen där jag väntade med min ambulans. Det är därför jag tidigare rekommenderade att vi skulle lära oss mer om längre livsuppehållande åtgärder på lägre nivåer.
När vi ändå talar om soldatens egna åtgärder vid skadeutfall: Vad behöver vi i Försvarsmakten förbättra i vår TOS-utbildning för samtliga soldater för att möta en kvalificerad motståndare?
Repetitionsutbildning och en förståelse för att både utbildning i tourniquet och att släpa en skadad gör ont. Vår utbildning är i grunden väldigt god, så länge soldaterna uppmuntras till att ta i och anstränga sig, och acceptera smärta. Dock repeteras sjukvårdsutbildning väldigt sällan på många enheter, och det är helt idiotiskt. Med en låda övningsmateriel och femton minuter en morgon i veckan kan man bibehålla kunskapen som behövs. Lägger man inte den tiden gör man inte som plikt som chef, varken moraliskt då man inte ger sina soldater verktygen som krävs för att överleva, och inte mot Sverige, då ens enhet kommer att lida större förluster och förlora stridsvärde snabbare än vad som behövs. Att underlåta sig att planera in repetitionsutbildning för sjukvård är precis samma sak som att inte planera in skjututbildning för skyttesoldater. Helt oacceptabelt. Precis som att man behöver hålla igång och fysa regelbundet behöver man repetera andra färdigheter. Lata er inte och låt inte utbildning sluta med “genomförd”. Det är inte bra nog, då dör folk.
Just nu så har vi gruppsjukvårdare och stridssjukvårdare på plutonsnivå. Jägarförband och andra ”självständiga” förband utanför brigadsystemet i armén har dessutom avancerade sjukvårdare på plutonsnivå. På bataljonen finns ofta sjukvårdstransport, och de självständigt uppträdande förbanden har egna traumatroppar som kan genomföra mer avancerade ingrepp i fält. Tror du att det finns behov av att införa någon ytterligare sjukvårdsbefattning på krigsförbanden?
På grund av de ovan nämnda problemen med att under pågående försvarsstrid evakuera skadade anser jag att en avancerad sjukvårdare bör finnas på alla skyttekompanier, eller att stridssjukvårdares kompetens höjs till att inkludera mer långtidsvård.
Den militära sjukvården verkar ha slukat en del läkare och sjuksköterskor från den civila sjukvården i Ukraina. Samtidigt blir civila skadade och sjuka i en mycket stor utsträckning. Hur fördelas den legitimerade personalen mellan militären och den civila sjukvården?
Den militära sjukvården prioriteras. Till exempel har västra Ukraina en otrolig brist på ambulanser och kvalificerad prehospital akutsjukvård. Det är ett av många hål som civila hjälporganisationer nu försöker fylla. Jag förstår dock prioriteringen. Hur många liv räddar en traumaläkare eller ambulanssjuksköterska per dag i Lviv, och hur många räddar de per dag i ett fältsjukhus? Behovet styr, det är ett kallt utilitaristiskt tänk, och precis vad som behövs i krig.
Om du fick genomföra förändringar utifrån de erfarenheter du fått i Ukraina – Hur skulle en idealbild av ett svenskt militärt sjukvårdssystem behöva se ut?
Mycket av detta har jag redan tagit upp tidigare i intervjun men jag kan summera det här.
- En total avsaknad av alla former av icke-kombattanter. Vår fiende lyder inte krigets lagar och allt vi gör för att märka ut vår sjukvårdspersonal gör det enklare för dem att slå mot en vital resurs. Alla sjukvårdare och alla förbandsplatser och fältsjukhus måste kunna maskera sig och skydda sig mot såväl indirekt eld som direkta anfall. Maskeringsnät, nedgrävda tält, värnsystem och understödsvapen samt pansarvärn är ett måste.
- Vi måste kunna hålla patienter vid liv längre på kompaninivå, alltså vid fördröjd evakuering. Vid särskilt försvarsstrid dikterar fienden hur länge strider ska pågå, och de strider långsamt. Förbered er på att ha kvar patienter i över en timme på lägre nivåer.
- Tydliga riktlinjer för hur ofta kunskap från en utbildning ska repeteras för att den ska anses vara aktuell, och inte bara repetition av sjukvårdare centralt. Övningsplaner för repetition, varje vecka eller minst varje månad, måste finnas och måste vara ordersatt. Det här gäller såklart även annan utbilding. En skyttesoldat kan torröva med sitt vapen regelbundet, och det bör ställas krav om detta. Här krävs intervention och direkta order från högre chefer. Alla chefer på lägre nivå är inte drivna, och förstår inte behovet.
Alla dessa skador och all död måste påverka dig och dina kamrater psykiskt. Hur gör ni för att hantera den psykiska och känslomässiga stressen för att inte bli överväldigade?
Jag har observerat tre typer av människor när det gäller psykisk stress. Den första typen får direkta akuta stressproblem. Dem skickar vi hem direkt. Vi är en voluntärorganisation och det är frivilligt vara här. De är bara en belastning, och jag tror inte att såna psykiska problem kan lösas vid fronten. De som har så låg psykologisk resiliens (ett ämne det forskats på, googla det) tror jag svårhjälpta. Den andra kategorin är kanske den största bland de medarbetarna vi har som är civila i grunden, personer som man märker blir skadade psykiskt, men som klarar att fortsätta arbeta i stunden. De klarar sig ofta tillräckligt bra vid fronten även om de ibland har problem med större risktagningar. Tyvärr misstänker jag att flera av dem kommer att få långtgående psykiska problem såsom olika grader av PTSD efter kriget. De behöver stöd och avlastning, och de behöver kamrater som ser och förstår deras problem utan att skuldbelägga dem. Precis som med den föregående kategorin tror jag inte att det går att “lösa” det här vid fronten. Man måste hjälpa dem hålla ihop så länge det krävs, och sen när vilan kommer får man vara där som vänner och medmänniskor, för att fånga upp dem ifall de går i tusen bitar.
Jag och min svenska stridsparskamrat, samt de två amerikanerna i min grupp, ingår i den sista kategorin, tillsammans med de flesta utlänningar som har valt att stanna så här länge. Vi kan professionellt frikoppla oss från det vi upplever vid fronten, både det som händer andra runt oss och som vi bevittnar, samt de risker vi själva tar. Jag kan inte svara för hur de andra gör det, men för mig handlar det delvis om en distinktion mellan mitt personliga liv och mitt professionella liv. I mitt professionella liv tar jag ett steg tillbaka och agerar kallt och kalkylerande. Oavsett vem det är framför mig som är skadad betyder de där och då inget för mig personligen. De är ett problem jag måste lösa. Oavsett utfall är jag trygg i min utbildning och i min egen ansträngning. Jag vet att jag har gjort precis allt jag kan för att rädda deras liv. Om det inte går, så är det inte mitt fel. Om det inte är inom min kontroll, varför ska jag känna mig dålig för det? Det här tankesättet är en stor del av stoicismen, en filosofi som jag rekommenderar samtliga soldater att utforska. Den hjälper till med verktyg för att se på livet och dess svårigheter objektivt och på ett sätt som är enklare att behandla känslomässigt. Vidare har jag aldrig i mitt liv varit rädd för skada eller död när jag har stått inför risker, oavsett dess grad. Jag tror att vissa människor är byggda annorlunda, eller uppfostrade annorlunda, och kan acceptera stress på ett annat sätt. Som tidigare föreslagit, googla psychological resiliance.
Du har ju haft problem med Swish, kan du berätta vad som har hänt?
På grund av tidigare problem med pengatvättare så måste alla banker i Sverige ha en profil för varje kund, där deras typiska bankärenden är specificerade så att avvikelser kan flaggas och utredas. Innan jag studerade militärt så hade jag studerat civilt, och innan dess var jag avlönad av stat och landsting. Inga stora summor passerade alltså mitt konto. Plötsligen samlade jag in hundratusentals kronor och använde dem för vitt spridda och underliga produkter i Sverige och hela Europa, samt skickade stora summor till mellanhänder som köpte in vissa produkter åt mig. Det såg ytterst suspekt ut och jag flaggades som penningtvättare. Jag har nu lämnat en uppdatering gällande min ekonomiska situation och en förklaring för inkomster och utgifter. Förhoppningsvis accepteras den av min bank, och mitt Swish låses upp.
Innan du fick problem med Swish så samlade du in pengar till smärtstillande preparat och bildförstärkare. Hur gick insamlingarna, vad köpte ni in och när kan vi som donerat få se materielen i bruk?
~660 doser ketamin är nu på plats i Hospitallers händer. Det är mer än vad vi har fått till vår bataljon under hela kriget fram tills nu. Leveransen kommer att användas på nästa rotation, och för första gången behöver vi inte vara restriktiva med smärtlindring. Behövs det, kommer de att få det. Fyra bildförstärkare håller på att köpas in, och kommer förhoppningsvis levereras inom 4-6 veckor. Snart ska 4 bildförstärkare till beställas till andra enheter inom Hospitallers.
Ni kommer snart att få en ambulans av givare i Sverige. Kan du berätta om det projektet?
Samtidigt som vi fick ketaminet levererades två ambulanser. En köptes av överskott från ketamininsamlingen och är en mercedes benz Sprinter från Norge. Den andra är Sveriges kanske mest berömda “militära” ambulans. För en tid sedan köpte ett hemvärnsförband in en Chevroletambulans för bruk inom enheten då de inte var nöjda med sjukvårdsfordonen de tilldelats. De hade dock tillämpat den klassiska militära doktrinen att agera och sedan be om förlåtelse, men efter att någon generalsperson kom på dem fick den stå på en gård och samla damm. I kommentarsfältet på en tweet om mig, eller från mig, startade en diskussion om de inte kunde försöka transportera ambulansen till mig, något som jag svarade väldigt engagerat på. Lång historia kort så samlades det in pengar för att köpa loss den till ett mycket förmånligt pris, samt för service, uppgradering och utrustning, Tillsammans med Lena Wilderäng och Swedishrescuers.se samt Sprinten tog de sig sedan till Kyiv och levererade ambulansen i den gångna veckan. Den kommande rotationen till fronten kommer attt levera betydligt högre effekt nu när vi pålitliga fordon, och ett av dem med förhållandevis god terrängförmåga. Tidigare har våra ambulanser donerats av räddningstjänster som uteslutande färdas på bra, europeiska vägar. Nu kan vi färdas i vår terrängen där striderna pågår utan att fastna eller förstöra vårt fordon.
Slutligen: Hospitallers kommer ju fortsatt att behöva stöd. Vad har ni för behov, och hur gör man för att stötta er med pengar eller materiel?
Hospitallers är helt beroende av donationer, och det är min enhet också. Det enda vi vår av den ukrainska staten är automatkarbiner – ammunitionen tigger eller byter vi till oss av enheter som vi understödjer vid fronten. Vill man hjälpa Hospitallers bedriver de ständigt insamlingar för olika projekt, detaljer finns på War in Ukraine | Hospitallers Medical Battalion.
I min tropp försöker vi leverera en högre effekt än vad andra i bataljonen har utbildning eller understöd att göra, och vi frivilliganmäler oss till de hetaste sektorerna med högst risk och flest skadade för att leverera högst möjliga effekt. Vill man hjälpa oss att nå det målet kan man donera direkt till oss. Pengarna går till olika projekt vi har, eller till löpande kostnader såsom räkningar hemmavid, drivmedel, samt utrustning som vår bataljon inte har möjlighet att ge oss. Nyligen beställde jag till exempel övningsutrustning från Phokus Research Group för ungefär 30000 kronor. Sjukvårdarna jag utbildar med den nya materielen vid fronten kommer att bli otroligt mycket duktigare än vad de har fått möjlighet att bli tidigare.
Jag har som tidigare nämnt tyvärr problem med Swish men jag tar emot pengar på Paypal och via banköverföringar. Ingen gåva är för liten, det är på grund av alla små gåvor som allt det jag gör här är möjligt.
Länk till PayPal: PayPal.Me
Bankuppgifter
Clearingnummer: 8214-9
Kontonummer: 974 943 478-4
Om jag överlever kommer jag gärna förbi valfri enhet i Försvarsmakten och föreläser eller har en workshop. Det är det minsta jag kan göra för att göra den otroliga utbildning de gav mig lite bättre. Skriv till mig på twitter eller instagram (@okandsoldat) om ni vill anmäla intresse.
Efterord:
Detta var alltså den tredje intervjun med Okänd Soldat. Min förhoppning är att den ska inspirera och sporra soldat och befäl i Försvarsmakten att fördjupa sig i sin befattning. Frågorna i intervjun är huvudsakligen formulerade av soldater vid F16, K3 och Livgardet och jag vill avsluta med att framföra ett stort tack till dessa soldater. För mig som fått redigera intervjun har det varit otroligt lärorikt. Och det är en återkommande upplevelse när soldater brinner för sina uppgifter – kunskap och entusiasm smittar av sig och inspirerar. Så, till alla er soldater som sprider expertis inom er enhet och inom Försvarsmakten: Stort tack.
Kapten Andreas Braw
Redaktör Militär Debatt
Militär Debatt 