Att Sverige utbildar ukrainska soldater i Storbritannien har nog inte undgått någon. Försvarsmakten bedriver renodlad soldatutbildning på motsvarande sätt som man ofta gjort i Somalia, Mali och Irak – måhända med mer motiverade elever och mindre risker för kulturkrockar. Vad som däremot är mindre känt är att Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) har drivit ett utbildningsprojekt inne i Ukraina med hjälp av lokala frivilliga instruktörer. Det är ett projekt som flugit under den mediala radarn i Sverige men som redan har nått stor framgång vid fronten. Militär Debatt har pratat med ansvariga på MSB och ukrainska volontärer – och konstaterar att MSB kanske har hittat en modell som Försvarsmakten bör ta efter i internationella insatser.

Organisationen som MSB samarbetar med heter Tactical Medicine North och är egentligen inte en militär organisation. Kärnan består av ett kompisgäng som genom sitt arbete som fjällräddare och bergsguider kommit i kontakt med det militära sjukvårdskonceptet TCCC – Tactical Combat Casualty Care, vilket i korthet går ut på att med buren utrustning hålla allvarligt skadade individer vid liv under längre tid, exempelvis när terrängen eller fienden omöjliggör evakuering. Konceptet har använts för att utbilda fjällräddare, bergsguider och intresserade bergsklättrare i Ukraina. Organisationen hade alltså en förhållandevis djup kunskap om vad som kan liknas vid stridssjukvård vid krigets utbrott, och bedrev redan kursverksamhet.

Så kom kriget. Och, som instruktören Vlad uttrycker det:
”Är du redo att slåss för friheten? Och, om du är beredd att göra det – var är platsen där du kommer att göra mest nytta?”

Plötsligt behövde alla ukrainare göra ett val. Evakueringsvägarna fylldes, flyktingar lämnade bilarna och började gå. På fyra dagar tog mat och mediciner slut, kvar i butikshyllorna fanns störkaviar och franska ostron som ingen hade råd att köpa. För organisationens medlemmar gällde det att få bort familjerna tidigt, så att de kunde fokusera på att arbeta. Nu gällde det att göra sig nyttig. I ett hus som tjänstgjorde som flyktingboende sattes kvinnor och barn i arbete vid några symaskiner. De sydde IFAK-fickor (individual first aid kit) åt armén.

Projektet tar form
Vlad och hans grupp stannade kvar och sökte efter en uppgift i kriget. Snart hade de fått officiell volontärstatus, och således tillåtelse att vistas vid fronten och jobba med armén. Nu kunde man hjälpa till att utbilda soldater i att omhänderta skadade. Många ukrainska soldater har ingen utbildning alls i detta, eller så har man utbildats enligt föråldrade sovjetiska metoder innan år 2014. Värst är det i lokalförsvarsbataljonerna och milisgrupper som uppstod efter krigsutbrottet. Men volontärgruppen såg behovet av att göra mer. Och genom en ukrainsk kvinna som sedan många år bor och jobbar i Sverige identifierade man alltså svenska MSB som en möjlig partner.

På MSB hamnade mailet från Ukraina hos rätt individ. Individen ifråga var läkaren Johan Bogg, med bakgrund inom Försvarsmakten. Och snart fördjupades kontakten. En delegation från MSB började jobba med ukrainarna, dels på plats i Ukraina, dels från Stockholm. Johan Bogg är idag Tactical Medicine Norths huvudinstruktör, och genomför återkommande uppföljning på plats i Ukraina. MSB gav certifierande instruktörskurser, man understödde med sjukvårds- och utbildningsmateriel och snart började de ukrainska civila volontärerna att hålla egna instruktörskurser med stöd från MSB. Man utbildar i taktiskt omhändertagande av skadade, man utbildar stridssjukvårdare och något som närmast kan liknas vid det som kallas avancerade sjukvårdare (tidigare jägarsjukvårdare) i Sverige. Utbildningen sprider sig som ringar på vattnet, och i den ukrainska armén pågår ständigt utbildning vid fronten, något som vi tidigare avhandlat med de svenska frivilligsoldaterna ”Carl”, ”Thor” och ”Okänd Soldat”. Med hjälp av MSB kan de ukrainska volontärerna skicka ut mobila träningsteam till fronten, ett koncept som känns igen från västländers insatser i Irak och Mali. Tre-fyra instruktörer kan på egen hand bedriva utbildningen där soldaterna finns, och samtidigt undvika att vistas i stora utbildningscenter som kan slås ut med kryssningsrobotar. Samtidigt bedriver en del av organisationen, Control and Rescue Service North, utbildning direkt riktad mot civila i omhändertagande av krigsskador. Utbildningen sker både i byar nära fronten och vid befolkningscentra som utsätts för robotanfall av ryssarna. Utbildningen hålls för skolor, sjukhus och för alla frivilliga som vill. I samband med utbildningarna delar organisationen också ut sjukvårdsutrustning, Individual First Aid Kit med bland annat riktiga tourniqeter och hemostatiska förband till alla de utbildar.

Blod, kroppsvätskor och ryska krigsbrott
Att vara sjukvårdare i Ukraina är extremt riskabelt. Att bära den armbindel som ska ge sjukvårdaren skydd på slagfältet är att göra sig till en måltavla för ryska skarpskyttar. Vlad och hans grupp hävdar att sjukvårdare specifikt utsätts för våldtäkter och tortyr som krigsfångar – kanske för att sjukvårdarna utgör en så viktig moralisk faktor i den ukrainska armén. Det är också ett grisigt arbete. Det är blod, kroppsvätskor och lidande. Vlad berättar att de viktigaste egenskaperna han söker efter hos blivande stridssjukvårdare och instruktörer är mod och förmåga att stå ut med lidandet. Många soldater klarar inte av att se stora mängder blod. Man testar rentav blivande instruktörer vid fronten för att kontrollera att de inte är fegisar eller ryggar tillbaka för blodet. Enligt de ukrainska volontärerna bör all civil sjukvårdspersonal ha utbildning i omhändertagande av samma typ av skador som svenska stridssjukvårdare just för att bygga upp stresstålighet och förmåga att hantera allvarliga traumaskador.

Ukrainas moderna armé började byggas 2014, och utvecklingen pågår fortfarande. Den högsta sjukvårdsinstans som den skadade soldater kan tas till på stridsfältet kan alltså vara en stridssjukvårdare. Man försöker stärka upp sjukvården vid särskilt skadedrabbade frontavsnitt med ”stabiliseringscenter” där den skadade ges den vård som krävs för att överleva transporten till sjukhus. Dessa inryms i källare, veterinärkliniker eller andra byggnader där man har förutsättningar att stabilisera patienten – men varken sjukhus eller vårdcentraler används, eftersom dessa givetvis bombas. Eftersom offensiver hålls extremt hemliga vet inte sjukhusen i området att mängden skadade kommer att öka, och därför har man medicinska snabbinsatsstyrkor som snabbt kan förstärka vården när striderna intensifieras.

Volontärgruppen stöter dagligen på en mängd problem. De ukrainska officerarna har själva en ganska låg utbildningsnivå gällande sjukvård, och underskattar vilken tid som krävs för att utbilda personalen. Man har tvingats justera utbildningen för det storskaliga kriget, där stora sårskador är vanligare än små skotthål. Åldersrelaterade sjukdomar är vanligare bland soldaterna än vad många kunde tro innan kriget. Hypotermi, alltså nedkylning som kan leda till döden, inträffar ofta bland hos skadade soldater. Benskador och frakturer är vanligt förekommande. Ja, och så brännskador. Det finns många vittnesmål om rysk användning av brandstridsmedel (vit fosfor och termit är inte ovanligt), men även konventionella spränggranater ger upphov till brännskador – för att inte tala om brinnande hus, fordon och terrängpartier.

Krigets fiktioner och möjligheter
Sverige kan och bör göra mer. De ukrainska frontförbanden och instruktörerna har brist på tourniqueter och första förband. Dessutom flödar det in kinesiska piratkopior som i värsta fall förvärrar patientens tillstånd. Man får rentav återanvända gamla tourniqueter som tvättas och skickas tillbaka till fronten. Smärtstillande preparat som ketamin är fortsatt en stor brist, vilket leder till onödigt lidande, och patienten kan inte ta emot behandlingen då han vrider sig i smärtor. Det finns lager med donerad materiel i städer långt bort från fronten, men det når inte fram till förbanden – många västerländska hjälporganisationer är inte beredda att ge sig ut i den djupa leran med sina lastbilar, samtidigt som Ryssland medvetet försöker slå ut ambulanser, lastbilar och bussar. Men kriget leder också till goda förändringar i den ukrainska armén. Ny personal flödar in, och med dem kommer nya idéer och ett öppet sinne. Kriget har raderat sociala klyftor inom armén och enat samhället. Civila och militärer arbetar tillsammans mot samma mål.

Jag fick möjlighet att prata med Vlad och hans grupp under deras senaste besök i Sverige. Jag frågade dem vad de har dragit för lärdomar hittills – vad borde vi i Sverige satsa på för att förbereda oss för framtida krig? De menar att civila företag och organisationer utanför armén bör få möjligheter att, precis som Tactical Medicine North, jobba med armén och avlasta densamma. De anser också att de mobila instruktörsgrupperna har varit en framgångsfaktor – dessa bör vara en del av krigsplaneringen för att kunna höja förmågan hos förbanden som redan är vid fronten. Ja, och så konstaterar de att beredskapslager av sjukvårdsutrustning och mediciner är extremt viktigt för att soldater inte ska dö i onödan. I Ukraina har man nu startat viss inhemsk produktion av sjukvårdsmateriel, men fabrikerna har redan blivit utsatta för bombattacker. Min egen reflektion är att många fabriker snabbt kan ställa om sin produktion till krigsviktig materiel, i synnerhet om de har detta som beredduppgift och har tillgång till ritningar och specifikationer för krigsproduktionen redan i fredstid. Goda exempel på improviserad omställning finns redan i Ukraina, vilket tidigare avhandlats i en artikel på Militär Debatt om skoföretaget IKOS som startat produktion att marschkängor.

Något för Försvarsmakten att ta lärdom av
MSB tycks faktiskt ha lyckats med något som Försvarsmakten bara kunnat drömma om i tidigare internationella insatser. Man har knutit till sig en grupp extremt motiverade, högpresterande och organisatoriskt begåvade individer som suger i sig kunskaper och färdigheter från Sverige som sedan kan förmedlas till den egna armén. Försvarsmakten har på liknande sätt utbildat ukrainska sjukvårdare inom ramen för Operation Unifier (som avslutades strax innan den fullskaliga invasionen), men den bestående effekten tycks inte ha blivit lika stor. Vlad och hans grupp har med stöd från MSB kunnat utbilda runt 16 000 ukrainska soldater och civila, från individuellt omhändertagande med tourniquet och första förband till stridssjukvårdarinstruktörer. Detta tack vare en ganska billig insats från några eldsjälar på MSB och en grupp motiverade civila volontärer vid fronten. Detta gör den ukrainska armén starkare, hårdare och ger soldaterna tryggheten i att veta att de kan överleva även allvarliga skador.

Det totala stödet från svenska politiker och myndigheter under kriget har gjort stor skillnad i Ukraina. Som den ukrainske ambassadören Andrii Plakhotniuk säger: ”Team Sweden is unique.”

Andreas Braw
Redaktör, Militär Debatt