Förord: De flesta av oss som tjänstgjort i Försvarsmakten kan redogöra för flertalet bra övningar som vi deltagit i. Men vi har förmodligen också berätta om dåliga övningar – och hur vi själva eller motståndarsidan har fuskat. Vad är egentligen skillnaden mellan en bra och en dålig övning, och vad är fusk? Är fusket bara ett sätt att sabotera övningen, eller bidrar det till inlärningen? Major Martin Schüler har forskat om militärt lärande och ger här sina tankar om övningar, fusk och rackarspel.
Att öva militära förband är en självklarhet. Hur ska vi annars förbereda soldater och officerare för krig? Kronan i den militära övningsverksamheten är den dubbelsidiga övningen. Dessa övningar är väldigt komplexa och det finns autentiska inslag där soldater kör fordon, äter, fryser, känner och upplever saker som ingår övningsscenariot. Samtidigt finns det en övningsliknande verklighet där motståndaren består av riktiga människor med vapensystem som bara kan skjuta fiktiva skott. Utöver det mixas scenariot upp genom att det spelas in enheter och funktioner från övningsledningen som är helt fiktiva. Beroende på vilken nivå och i vilken enhet du tillhör upplever du en blandad verklighet där du inte riktigt kan veta graden av autenticism du upplever. Som grädde på moset skär samhällets lagar igenom övningen och påverkar hur vi agerar som till exempel källsortering, avfallsförbränning, trafikregler, brandskydd med mer. I den här mixen av situationer, lagar och regler ska förbanden försöka lära sig vad som fungerar och vad som behöver ändras inför ett framtida krig vilket genererar oändliga felkällor. Det här är inte unikt för Sverige – England, Tyskland och Kanada har samma problematik.
Det som är intressant är att Sverige verkar ha något som inte är så vanligt i sina dubbelsidiga övningar, tävlingsmomentet där en sida vinner över en annan. Begäret att vinna skapar både problem och möjligheter. Med kriget i Ukraina ställs övningsverksamheten på sin spets: hur ska vi öva morgondagens krigsförband? Övningar kan aldrig vara helt autentiska, det kommer alltid att finnas ett felaktigt lärande som måste omhändertas när förbanden möter den verkliga striden. Men det kan finnas vissa likheter mellan våra övningar och kriget. Det som är uppenbart är att soldater och officerare vill vinna övning likväl som ukrainska soldater vill vinna sina strider.
Ett resultat från mina studier visar på att deltagare vid en markbaserad dubbelsidig övning tillämpar fyra olika principer för att vinna övningen:
1) förband går utanför det geografiska eller juridiska övningsgränserna.
2) förbanden tar med sig extra utrustning för att få förmågor de inte ”ska” ha.
3) förbandsinstruktörer tipsar chefer som ingår i övningen var fienden befinner sig.
4) övningsledningen spelar in moment som skapar orättvisa förhållanden.
Fusk på övningar är inget nytt utan härstammar från tidigt 80-tal när simulatorer introducerades. Många känner igen sig när jag pratar om övningsfusk och kan själva återberätta hur de framgångsrikt segrade med hjälp av fusk som ibland återges som en form av handlingskraftighet. Men framgången bygger egentligen på att övningsmotståndaren har haft andra övningsförutsättningar som gett ett mindre handlingsutrymme. Det som blir problematiskt när vi fuskar är att parterna tolkar övningsbestämmelserna olika vilket omedvetet ger ojämnbördiga förutsättningar. När vi övar är vi varandras elever och lärare, vi agerar och responderar på varandras beteende vilket är ett enkelloopslärande. Det finns inte tid för reflektion i striden. Förbandens agerande och erfarenheterna från den enskilda situationen dokumenteras sällan. Jag vet att krig är orättvist men lärandet bör ske med transparenta förutsättningar, båda sidor bör veta vilka förutsättningar som finns för lärandet. Förutsättningarna behöver inte vara rättvisa, bara det kommuniceras innan att en sida ska ha sämre förutsättningar.
Principerna för att vinna övningen verkar återfinnas i det Ukrainsk-Ryska kriget:
1) Ukraina går utanför sina geografiska gränser och får möjlighet att nyttja delar av andra länder resurser. Ryssland använder Belarus för att få fördelar och samtidigt som de bryter mot en mängd lagar.
2) Ukraina har kontinuerligt varit tvungna att lära sig hantera materiel som inte ingår i förbanden för att förbättra och förändra sin förmåga.
3) Länder i väst förser troligen Ukraina med en mängd underrättelser om var ryska förband befinner sig.
4) USA och EU har infört sanktioner mot den ryska ekonomin. Ryssland hotar med kärnvapen för att få fördelar.
Jag tror inte att det går att designa bort viljan att vinna från en dubbelsidig övning, och frågan är om det är önskvärt. Viljan att vinna kanske är det som skall inspirera designen av våra övningar men inte den individuella viljan att vinna den enskilda striden utan den kollektiva viljan att vinna den autentiska striden. Våra övningar har mer autenticism än vad vi själva tror men vi hanterar den på ett felaktigt sätt.
För att skapa en annan typ av övningar skulle vi kunna hämta inspiration från verkliga krig. Ett sätt skulle kunna vara att förändra övningsområdet under övning eller tillåta att förbanden rör sig utanför. Vi borde träna på att använda utrustning som vi normalt inte har. Kan pansarskyttesoldater lära sig avfyra en luftvärnsrobot under en övning? Uppenbarligen är lärandet en central del i kriget, förbanden behöver lära sig nya vapensystem och förändra hur de uppträder. Vilka civila kommersiella produkter kommer finnas i ett svenskt krig? Vilken militär utrustning kommer vi få från våra allierade? Kommer stridsvagnskompaniet bestå av endast Leopard 2-vagnar?
Något som också behöver hanteras är förmågan att agera på underrättelser från ett allierat land, en sida borde få se var alla fiendens enheter är för att lära sig agera på underlaget. Något som även påverkar agerandet är sanktioner, blockader, sprängda broar och brister lagerhållningen. Vi borde förändra övningsförutsättningarna under övningen så att förband saknar delar, till exempel logistik. Det kan ske genom att drivmedelersättningen uteblir eller att ammunitionen inte finns tillgänglig.
Men hur blir striden om vi designar den dubbelsidiga övningen utifrån begäret att vinna? Övningsstriden blir naturligtvis orättvis för den enskilde men det är kanske av mindre betydelse för utfallet av den traditionella övningsstriden som har oklar relevans kopplat till en verklig strid. Deltagarna försöker att hitta listiga fördelar som vi ser som ”fusk” för att få övertag samtidigt som övningsdesignen utgår från en romantisk syn på duellen där parterna möts likt ett medeltida tornerspel där två riddare rider med sina lansar mot varandra.
Vi bör öva för att lära oss olika metoder för planering, kommunikation, samverkan, förändra vår förmåga mer mera. Fokus bör vara att identifiera brister och problem i områden som inte fungerar. Oavsett hur enkla eller avancerade övningar vi skapar måste vi hantera det verkligt stora problemet, avsaknaden av reflektion. Dagens sätt att genomföra dubbelsidiga övningar kraftsamlar huvuddelen av reflektionen till slutet av övningen (om den överhuvudtaget sker). Den reflektionen som sker är inte strukturerad utan sker genom utvärderingar som i många fall inte omhändertas efter övningen. Vissa brister och problem är kända för övningsdeltagarna men åtgärdas inte. Efter ett tag faller de i glömska och liknande situationer måste upplevas vid nästa övning med samma tröstlösa resultat.
Major Martin Schüler
Militär Debatt 