Det framtida krigets principer är redan här

Förord: Denna artikel började som en bokrecension. Sedan blev den något mer – en militär analys av det andra Nagorno-Karabach-kriget med den svenska Försvarsmaktens perspektiv. Detta krig riskeras att glömmas bort, men det borde snarare lyftas fram som ett teknik- och metodiksprång för modern krigföring.

7 seconds to die
Det tog 44 dagar.
Sedan hade det framtida krigets metoder visat sin överlägsenhet.

I det andra kriget om Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan hösten 2020, lyckades Azerbajdzjan genom en multidomän militär kampanj uppnå en avgörande seger mot en nästintill jämbördig motståndare som försvarade väl befästa positioner i bergsterräng.

I boken ”7 seconds to die” analyserar den amerikanske pensionerade översten John Antal kriget och hur Armenien respektive Azerbajdzjan genomförde sina kampanjer. Författaren fokuserar på den azeriska kampanjen och hur man genom att utnyttja modern teknik och metoder lyckades skapa systemchock hos den armeniska sidan och snabbt uppnå sina mål. Över ett flertal kapitel analyserar Antal olika aspekter av framtida konflikter, däribland olika typer av energikällor, olika metoder för hur RPAS kan användas, och huruvida stridsvagnen har blivit obsolet (det har den inte).

Bokens får sitt namn från en anonym kommentar från en armenisk soldat, som uppgav att när de hörde ljudet från en azerbajdzjansk Harop-patrullrobot (engelska: loitering munition) hade de sju sekunder att ta sig från platsen eller dö.

Jag ska i den här artikeln inte bara ge en kort överblick över Antals bok, utan även sätta den i ett svenskt perspektiv, lyfta fram svensk doktrin och, hoppas jag, ställa några besvärliga frågor.

Kriget i stort
Det första kriget om Nagorno-Karabach varade i sex år, 1988 – 1994. Det bröt alltså ut mellan två Sovjetrepubliker innan unionens upplösning, och fortsatte långt efter Sovjets kollaps. Det resulterade i en imponerande armenisk seger. Armenien kunde ockupera Nagorno-Karabach och intilliggande områden som tidigare hade tillhört Azerbajdzjan. Även om ett stilleståndsavtal signerades, slöts aldrig ett fredsfördrag. I efterdyningarna av kriget skapade Armenien fasta försvarslinjer och förväntade sig att nästa krig skulle bli lika utdraget som det första, där Azerbajdzjan tvingades anfalla längst kuperad och kanaliserande terräng. Azerbajdzjan ville inte se en repetition av det första kriget, och sökte inspiration från Turkiet. Mellan 2010 – 2020 investerade Azerbajdzjan mellan 24 och 42 miljarder dollar i sina väpnade styrkor, där fokus låg på lednings- och ledningsstödsystem, långräckviddigt artilleri, RPAS, luftvärn, cyber- och informationskrigföring och även specialförband. Det var under det andra Nagorno-Karabach-kriget som det nu kända turkiska RPAS-systemet Bayraktar först gav sig till känna.

När kriget åter bröt ut den 27 september 2020 var Armenien, som haft 26 år på sig att förbereda sig för nästa krig, inte alls redo. Antal citerar en armenisk befälhavare som berättade att på krigets första dag förlorade Armenien hälften av sitt luftvärn och fyrtio procent av sitt artilleri. Allt detta inom loppet av cirka 15 minuter. Genom att nyttja RPAS och patrullrobotar, tillsammans med turkiskt stöd med bland annat sensordata, förstörde Azerbajdzjan snabbt det armeniska luftvärnet och deras ledningssystem. När det armeniska luftvärnet var förstört, var de oförmögna att försvara sina telekrigsystem och artilleri. När de i sin tur var utslagna, var den armeniska förmågan till motanfall mycket begränsad. Stridsfordon och stridsvagnar förstördes, och därefter den armeniska logistikkedjan. Slutligen, när Azerbajdzjanska RPAS och patrullrobotar började anfalla infanteriet, började den armeniska moralen att bryta ihop.

Allt detta på ungefär tre veckor. Även om kriget skulle fortsätta tills den 9 november, var det klart i mitten av oktober att Azerbajdzjan höll på att vinna. Frågan, vilket Antal försöker besvara, är hur Azerbajdzjan kunde så framgångsrika.

Lärdomar från kriget
I sin analys av kriget, beskriver Antal några av de lärdomar som kriget ger oss. Jag ska inte beskriva samtliga här, men det finns ett antal punkter som är relevanta för den svenska Försvarsmakten och är därigenom intressanta att diskutera.

I tidigare krig användes sensorer för att leda in indirekt eld – alltså ett system för upptäckt och målats, ett annat system för bekämpning. I det framtida kriget kommer sensorer och precisionsstyrd ammunition att vara integrerade i samma plattform. Plattformar som Bayraktar och Harop är bara två typer som Azerbajdzjan använde sig av under kriget för att få sensordata i realtid och samtidigt kunna slå mot valda mål med samma system. Stridsfältet, skriver Antal, kommer i framtiden vara transparent, då fler och fler plattformar kan kombinera ISR (Intelligence, Surveillance, Reconnaissance) och förmågan till att självständigt, genom parameterdata och AI, ta ut måldata och bekämpa prioriterade mål. Genom nästa generationens lednings- och ledningsstödsystem kommer måldata från olika plattformar att skapa uppdaterade lägesbilder i realtid.

Ytterligare en lärdom är vikten av att dominera så många olika domäner som möjligt. Azerbajdzjan dominerade mark-, luft-, rymd- och cyberdomänen i olika skeden i kriget, Armenien dominerade aldrig någon av dem. Att vinna informationskriget skickar inte bara signaler till motståndaren, utan även till allierade parter. I framtiden kommer inte bara tiden som det tar för att uppnå ”kill chains” (processen att detektera, inrikta, och slå mot hot) förkortas, det kommer kunna ske i realtid. Under Nagorno-Karabach-kriget nyttjade Azerbajdzjan eldområden, vilket gjorde att deras RPAS och patrullrobotar kunde förkorta tiden från upptäckt till eld. Patrullrobotar kunde anfalla mål utan mänsklig inblandning. Inom en snar framtid kan vi, genom att nyttja AI, dela data och bekämpa mål baserat på inhämtad data från i princip varenda plattform oavsett om den tillhör mark-, sjö-, eller luftarenan.

Gamla teorier i praktiken
Det som Antal beskriver i sin bok, och vilket jag endast ytterst ytligt beskrivit ovan, är några av de lärdomar han dragit från Nagorno-Karabach kriget. Det är dock sällan så att det sker revolutioner inom den militära arenan. Oftast är det nya metoder som används med gamla system. Eller gamla metoder och nya system.

För oavsett hur revolutionerande Azerbajdzjans seger var, så har metoderna varit sedan länge beskrivna. För 22 år sedan beskrevs ”Network Centric Warfare” (NCW) som ett koncept där ”informationsöverlägsenhet i operationer genererar ökad slagkraft genom att sammankoppla sensorer, beslutsfattare och stridande enheter för att skapa gemensam förståelse, snabbare ledning, högre tempo i operationer, ökad dödlighet, större överlevnadsförmåga, och självsynkronisering. I grund och botten översätter NCW informationsöverlägsenhet till ökad slagkraft genom att sammanlänka kända entiteter i stridsfältet”. [Konceptet liknar det svenska prestigeprojektet Nätverksbaserat Försvar som ansågs vara framtiden i 2000-talets början, reds.anm.]

NCW karaktäriseras av ”förmågan av geografiskt utspridda styrkor att skapa en hög grad av förståelse för stridsfältet som kan exploateras genom självsynkronisering och andra nätverkscentrerade operationer för att uppnå högre chefs målbild”.

En central aspekt av NCW är alltså idéen om informationsöverlägsenhet, där det önskade slutläget är total ”spektrumdominans”, vilket definierats som förmågan att ”inhämta, bearbeta och fördela ett konstant flöde av information och samtidigt exploatera och/eller neka en motståndares förmåga till detsamma”.

Det kan här noteras att ovan nämnda citat idag kan anses vara självklarheter. Men år 2000, när boken lanserades, var 3G-tekniken nyligen utvecklad. 4G tekniken lanserades inte för kommersiellt bruk i Sverige förrän år 2009. Det som skrevs var således på många sätt före sin tid.

Svensk doktrin
Försvarsmaktens Doktrin Gemensamma operationer från 2020, beskriver på många sätt hur det är tänkt att Försvarsmakten ska agera i framtiden. Doktrinen beskriver inte bara den svenska operationskonsten, utan även hur Försvarsmakten ska agera vid fem olika typfall.

Inom ramen för typfallet ”Förebygga väpnat angrepp”, beskriver doktrinen hur ”Försvarsmakten har god lägesuppfattning och genom anpassad beredskap skapar vi hög tillgänglighet […] Vår territoriella integritet försvaras med gemensamma operationer med stabiliserande inriktning i alla domäner [författarens kursivering] […] Vid hot och kränkningar är vårt agerande aktivt och offensivt för att visa vår försvarsvilja”.

NCW beskriver informationsöverlägsenhet som en central aspekt av den totala spektrumdominans som eftersöks på det moderna slagfältet. I Försvarsmaktens Doktrin Gemensamma Operationer antyds delar av detta. Doktrinen nämner god lägesuppfattning, att operationer sker i alla domäner, motståndaren beskrivs vilja försvåra vår lägesuppfattning och beslutsförmåga. Även förändrade ledningsförhållanden och interoperabilitet, är begrepp som är värda att lyfta fram.

Doktrinen beskriver även hur ”målsättningen är att ha informationsöverläge över motståndaren” och att ”system i samverkan” ska kunna utbyta information med varandra på stridsteknisk, taktisk och operativ nivå, inom eller mellan stridskrafter”.

Och i praktiken?
Efter att ha läst John Antals bok är det svårt att inte bli besvärad. Ett högteknologiskt land som Sverige har på många sätt inte anammat det framtida krigets principer, även om Doktrin Gemensamma Operationer 2020 tyder på det. Medan länder som Azerbajdzjan började modernisera och utveckla sin Försvarsmakt för det framtida kriget för över tio år sedan, står Sverige på många sätt och trampar vatten.

I en stram budget, där Försvarsmakten ska uppnå det absoluta minimum vid Nato-medlemskap på två procent först i slutet av 20-talet, prioriterar politiker fler värnpliktiga och bygderegementen. Fokus bör istället ligga på att skapa ledningsstödsystem med interoperabilitet mellan försvarsgrenar och med våra partnerländer, att utveckla våra passiva sensorer, vår ISR-förmåga och få ut luftvärn, RPAS och patrullrobotar på bredd. Bland annat.

John Antals bok är nödvändig läsning för alla som vill förstå det moderna slagfältet, och de kommande krigen. Den sätter striderna vi idag ser i Ukraina i ett djupare perspektiv och ger oss ytterligare förståelse för hur Ukraina har valt att slåss. Boken är också en varning om vad som redan är här, och vad som komma skall.

I framtiden kan vi kan inte säga att vi är förvånade.

Simon Franzén
Officer vid Ledningsregementet