I år börjar den första generationen yrkessoldater falla för åldersstrecket. De anställdes som gruppchefer, soldater och sjömän (GSS) år 2010 och har sedan dess tjänat riket. Nu ska de alltså bort. De har först fullgjort ett kontrakt på åtta år, som sedan har förlängts med ytterligare fyra år. Nu tar deras kontrakt slut. Min åsikt är att detta är kapitalförstöring.

Detta berör inte särskilt många soldater, och många av dem tjänstgör i specialiserade befattningar som det antingen är svårt att bemanna eller som kräver lång och svår utbildning. Den ackumulerade utbildningen som en GSS/K-soldat har gått igenom på tolv år blir ganska omfattande. Och när de slutar i Försvarsmakten blir de svåra att ersätta. Dessa soldater blir i många fall en bärande struktur som bidrar till förbandets stabilitet.

Min egen tid som yrkessoldat blev kort – efter värnplikt och ungefär ett halvår som GSS/K påbörjade jag min officersutbildning. Men under nästan åtta år har jag varit plutonchef över yrkessoldater, och därmed anser jag att jag känner yrkessoldaterna som personalkategori bättre än de flesta andra i Försvarsmakten.

Ett fiktivt exempel – soldaten K
Låt oss ta ett fiktivt exempel. Detta exempel är en sammansättning av flera olika rutinerade soldater inom Försvarsmakten som jag mött under mina år som plutonchef, och är alltså inte en verklig person.

K är anställd vid en skyttebataljon. Han gjorde grundutbildning som kulspruteskytt och utbildades därefter till stridssjukvårdare när han blev anställd år 2010. Som stridssjukvårdare tjänstgjorde han i Afghanistan 2012. Efter hemkomst fick han gå en sjukvårdsinstruktörsutbildning och har därefter varit med och utbildat regementets stridssjukvårdare på GU-kompaniet sedan 2014. K tyckte dock att bataljonens logistik behövde förbättras och anmälde sig frivilligt för att bli underhållsgruppchef. I den befattningen har han nu fått utbildning i tung lastbil med tungt släp, vattenrening och drivmedelshantering. Han kan ammunitionskatalogen utantill och håller nu i befattningsutbildningen av trossoldater på underhållskompaniet. Sommaren 2018 förlängs K:s kontrakt – han har fullgjort sina åtta år, men bedöms vara vital för att underhållstjänsten vid bataljonen ska fungera.

På grund av officersbrist ges K ett allt större ansvar. Han blir snabbt en del av befälslaget på underhållsplutonen där plutonchefen olyckligtvis är utbildad för markstrid. Med hjälp av K kan den logistiskt handikappade plutonchefen förstå sina uppgifter och lära sig plutonens funktioner. K och plutonchefen skriver tillsammans plutonens stående order. Utöver det leder K, som tidigare nämnts, den mäktiga ”tross-skolan” varje år på GU-kompaniet. Och när det behövs (vilket är ganska ofta) så lånas han ut till olika sjukvårdsutbildningar.

Återigen blir det officersbristen som avgör K:s öde när han år 2019 får frågan om han inte vill ta steget upp i kompaniledningen. Översergeanten som är kvartermästare har nämligen blivit utbränd. Trots att K inte ens får beställa ammunition på serviceförrådet och trots att han inte kan få samma lön som en specialistofficer, så åtar han sig uppdraget av ren lojalitet. Kompanichefen lyckas åtminstone höja K:s lön till den surrealistiskt höga summan 26500 kr/månad – mer får han inte, en simpel soldat kan ju omöjligt tillåtas tjäna mer än en nyexaminerad yrkesofficer.

År 2022 går alltså K:s kontrakt ut. Alla på bataljonen inser att detta är mycket allvarligt, men regler är regler. Under flera år har flera officerare inklusive bataljonsförvaltaren försökt övertala K att bli specialistofficer. Men det går inte. K är småbarnsförälder, han och hans sambo har fått ärva ett radhus som de renoverar. K har helt enkelt ingen möjlighet att veckopendla till den funktionsskola i Skövde som utbildar specialistofficerare inom logistik. Han har heller inte råd att gå med ”slät lön” i 1,5 år då hans fru är sjukskriven på 50% till följd av förlossningsskador. K faller alltså för åldersstrecket, 32 år gammal. Han var det yngsta befälet i kompaniledningen och yngre än flera plutonsbefäl, men ändå är han för gammal.

K försvinner alltså från bataljonen. Istället håller en nyexaminerad fänrik i logistikutbildningen tillsammans med bataljonsförvaltaren som givetvis har tusen andra uppgifter. Platsen som kvartermästare återgår till föregående befattningshavare, som snart märker av sina utbrändhetssymptom igen och säger upp sig för att bli gruppchef på Securitas. Bataljonens logistik blir nu mycket sämre, ingen minns längre den stående order som K och plutonchefen skrev en gång i tiden. Eftersom vattenreningen glöms bort på Försvarsmaktsövning 2023 får bataljonen ett ordentligt utbrott av magsjuka och bataljonchefen tvingas tillbringa övningen på magsjukelogement. K ser man nu bara på Veterandagen, och utöver det har han ordnat en anställning på Byggmax där han snabbt stiger i graderna och får en chefsposition. 

Ja, detta var alltså ett tillspetsat fiktivt exempel. Och visst finns det flera nyanser. Men vilka argument brukar kastas fram för att försvara 8/12-årssystemet? Här följer en lista:

1. Argumentet med ”60-åriga pansarskyttesoldater”
Här bygger systemets försvarare upp en halmdocka, det vill säga en nidbild av verkligheten. Detta är ett mycket vanligt argumentationsfel. Istället för att bemöta verkligheten så utmålar man alternativet till nuvarande system som absurt. För övrigt borde samma argument kunna användas mot yrkes- och reservofficerare som också ingår i krigsförbanden. Men så långt skulle självklart ingen ta detta argument, eftersom de då sågar av grenen som de själva sitter på. Äldre soldater kan fortfarande vara kvalificerade för många befattningar, även om det fysiska stridsvärdet sjunker. Skulle det vara absurt att ha en 45-årig stridsfordonsmekaniker på bataljonen som kan alla stridsfordonets system utantill efter tio år som stridsfordonsförare och 15 år som mekaniker?

2. Argumentet ”De borde ju ha läst SOU för länge sedan”
Ja, det finns olika skäl till att duktiga soldater väljer att INTE läsa SOU. Till exempel livssituation, lön och pendlingsavstånd som är extremt långa. För soldater i Boden och Arvidsjaur erbjuds enbart SOU Artilleri inom ett avstånd som tillåter någon typ av familjeliv. Dessutom bygger detta argument på att alla militärer vill bli yrkesofficerare. Det vill de inte. Vissa vill hellre vara experter inom sin specifika befattning, utan att få materielansvar för en pluton.

3. Argumentet ”Det där kommer våra framtida värnpliktiga PB/KB att lösa lika bra”
Nej, det kommer de inte att göra. Förr var förr, och allt var inte bättre då.

Vägar framåt
Hur går vi vidare med detta? Jo: För det första är tidsbegränsningen på 8+4 år ett politiskt beslut, vars grund är ganska oklart. Anställningstiden är reglerad i lag 2012:332. Jag vill först vara tydlig med att jag tycker att Försvarsmakten behöver en särskild lag som gör att vi får andra verktyg än de som andra arbetsgivare har. Detta eftersom underpresterande medarbetare inte ska hindra kompetenta arbetstagare från anställning genom att ”blockera rader”. Jag ser följande alternativ:

1. Den enkla vägen – stegvis förlängning
Lagen 2012:332 byggs på, så att förbanden kan förlänga arbetstagarens kontrakt med ytterligare två eller fyra år åt gången, fram till pension. Detta möjliggör att viktiga arbetstagare får arbeta kvar, samtidigt som förbandet inte tvingas att hantera en åldrande soldatpopulation. Nackdelen blir precis som nu, att arbetstagaren väljer en anställningsform där arbetsgivaren har makten över anställningstiden.

2. Den hårda vägen – årliga anställningstester
Vill man vara ännu hårdare, kan arbetstagaren åläggas årliga anställningstester. Detta ska redan genomföras, inom ramen för FM FysS. Det innebär att arbetstagaren kan prestera sig kvar, och det bör i så fall gälla under hela kontraktstiden. Den som underskrider kraven får exempelvis sex månader för att komma upp i rätt nivå vid underkänt resultat, alternativt så får arbetstagaren söka en befattning med lägre krav. Om detta ej har skett inom sex månader så upphör anställningen. Detta bör för övrigt gälla även yrkesofficerare.

Det finns säkert fler alternativ för att hantera detta problem. Men problemet behöver åtgärdas snabbt. Att öppna upp lagen för att kunna förlänga kontrakten vore synnerligen lämpligt fram tills dess att ett mer genomtänkt alternativ tagits fram. Det vi riskerar att göra just nu, är att kassera soldater som ingår i krigsförbandens bärande struktur. Men vi skrämmer också bort dem som närmar sig gränsen. De ser ingen framtid i att fortsätta arbeta på en plats där de efter tolv år kastas ut.

Organisatoriskt självskadebeteende
Vårt stora problem i Sverige är knappast att vi har ett överskott på multikompetenta yrkessoldater. Problemet är snarare det motsatta. Soldaterna kan ges mycket mer ansvar, mycket större befogenheter (till exempel att få bli fordonsinstruktörer eller hålla stridsutbildning med skarp ammunition efter särskild lämplighetsprövning) och kan göra mycket större nytta. Men då måste vi se potentialen som många soldater besitter. Istället gör vi oss av med dem efter tolv år, oavsett hur bra de är på sina befattningar. Det är ett organisatoriskt självskadebeteende.

Det som många, både inom och utanför Försvarsmakten, inte begriper att soldatens kompetens inte är på en lägre nivå än yrkesofficerens kompetens – den rör sig bara inom ett annat område. Att ha en 45-årig hundförare på ett säkerhetsförband med 25 års yrkeserfarenhet inom olika soldatbefattningar är inte en nackdel för organisationen. Vi borde tvärtom vara tacksamma för alla soldater som är beredda på ett långt engagemang – i synnerhet inom bristbefattningar som exempelvis mekaniker, sambandspersonal och bärgningspersonal. Om soldaterna är beredda att fördjupa sig inom sin befattning och presterar på topp, varför ska vi då göra oss av med dem?

Kapten Andreas Braw