Kenneth Felldén har stigit så högt som en specialistofficer kan komma i Armén. För många av oss soldater och truppofficerare kan försvarsgrensförvaltarnas uppgifter verka abstrakta. Men i själva verket så påverkar dessa specialistofficerare det mesta i vårt arbete.

Armén befinner sig i en stor omställning, där nya regementen ska börja producera krigsförband. Ett anfallskrig i Europa förändrar gamla vedertagna sanningar om våra fiender. Organisationen förändras, och förändring kan skapa förvirring. Plötsligt har flera regementen återinfört ”kompanibefälselever”, förkortat KB, och tilldelat officersgrader till värnpliktiga. Innebär det att vi återskapar 90-talets utbildnings- och krigsorganisation, eller är det bara ett stort missförstånd?

Ja, som ni ser är det svårt att veta vad som gäller och vart vi är på väg. Vi låter därför arméförvaltaren reda ut begreppen.

Jag tänkte inleda med att du får presentera dig själv. Vem är Kenneth Felldén?
– Jag är född och uppväxt i Göteborg, på Hisingen. Gift med Sofia sedan 2014 och bor i Skövde tillsammans med henne och hennes dotter Rebecka som är 15. Min egen son Carl från mitt tidigare äktenskap läser Officersprogrammet.

På fritiden tar jag det oftast lugnt. Jag springer ofta, gärna terränglöpning. Utförsåkning är det jag gillar mest, i alla dess former. Jag har tidigare spelat fotboll men nu mer ser jag mest på sport och då helst Formel 1.

Jag togs ut till sambandsbefäl vid mönstringen och hade fysisk förmåga för att göra värnplikten på K 3. Där utbildades jag till stabsgruppchef på jägarbataljon.

Jag gick Officershögskolan, som motsvarar SOU, i Umeå 86-88. Efter fänriksåren utbildades jag på Karlberg för att bli löjtnant. Det fanns olika vägar att gå: Ett alternativ var Allmänna kursen. Ett annat alternativ som fanns under några år var specialistkursen, den var kortare och kombinerades med en YBK för att sedan inte stiga i grader. Jag utbildade mig till sjukvårdsinstruktör och gick sedan specialistkursen.

Specialistinriktnignen avvecklades senare och jag utbildade mig till kapten och major, och tjänstgjorde främst som stabschef på 31.bataljon. När möjlighet att bli specialistofficer kom tillbaka så tog jag den och sökte till regementsförvaltare. Jag blev utnämnd som en av de sex första regementsförvaltarna 2013.

För många anställda så är det nog lite oklart vad arméförvaltaren gör. Hur skulle du beskriva ditt eget arbete? Vad gör du om dagarna?
– Grunden i befattningen är samma som på övriga nivåer. Jag stödjer chefens utövande av ledarskap så att ordning, rutiner, normativa regler, reglemente och traditioner följs. Häri ligger mycket uppföljning av verksamheten i Armén i syfte att kunna ge chefen en så sann bild som möjligt.

Jag avser jobba för att vi som individer får så hög förmåga som möjligt. Det gäller alla i Armén från soldat till general och regementsförvaltare. I detta ska jag främja ledarskapet och hur vi förhåller oss till varandra. Uppdragstaktiskt förhållningssätt är viktigt och det stöds av ett utvecklande ledarskap. Men ibland när situationen kräver det behöver vi kommandostyra och utöva konventionellt ledarskap. Både uppdragstaktiken och det utvecklande ledarskapet innehåller dessa verktyg.

I övrigt kommer mitt fokus att vara på plutonsnivån och de gemensamma förmågor inom markstrid vi alla behöver besitta. Dessa inkluderar marsch och transport, förläggningstjänst och försvar. Grupp- och plutonbefälsutbildning, grundläggande officersutbildning samt tiden under profileringen mot typpluton kommer vara ett särkilt uppföljningsområde. Vid Arméstaben sammanhåller jag också arbetet med befälsystemet och traditioner.

Jag kommer försöka att träffa personal ute på förbanden för att få en så bra uppfattning som möjligt om läget samtidigt som diskussioner kan ske. Arméstaben genomför förbandsuppföljning två veckor om året, då kommer jag vara med. När Militärhögskolan Halmstad genomför GU-uppföljning vid arméförbanden kommer jag delta vid en tät som samtalar med befälslagen. Utöver det kommer jag att följa upp befälen genom besök samordnat med respektive regementsförvaltare.

Det är mycket nätverksmöten också, med regementsförvaltarna i Armén, de andra försvarsgrensförvaltarna, de nordiska och de europeiska arméförvaltarna för att nämna några. Så det blir en hel del resande!

Du är alltså Arméns högsta specialistofficer. Vad tycker du är det bästa med att arbeta i Armén?
– Att vara del i ett större kollektiv där det som betyder något, är att göra sitt bästa och kämpa hela tiden, inte var man kommer ifrån eller vilket kön man har eller föredrar. Som arméförvaltare kommer jag ha möjligheten att komma ut och följa verksamhet men framförallt träffa och prata med mycket personal – det ser jag fram emot!

Försvarsmakten ska växa, och samtidigt finns det många flaskhalsar i organisationen. Eftersom resurserna – bland annat personal, materiel och terräng – är begränsade så måste vi prioritera. Vilka prioriteringar tycker du är viktigast för truppofficerarna just nu?
– Det är svårt att ge generella prioriteringar, då situationen alltid är olika och dessutom förändras. Det som är generellt är att prioritera den egna enheten i sammanhanget av högre nivå. Då är det personalen och uppgifterna som är fokus. Uppgifterna man har är ofta något annat än det man egentligen är till för, krigföringsförmågan. Gör klart de nödvändiga administrativa uppgifterna först, planera långsiktigt för att skapa möjligheter för kollegorna och fokusera den militära träningen på väsentligheterna för din enhet.

Nyligen gick det ut direktiv inom Försvarsmakten att vi ska förenkla våra processer för att spara tid och resurser och underlätta initiativtagande. Kan du ge några exempel på vad som skulle kunna rationaliseras bort?
– Det är inte problemen jag upplever som är viktiga, utan jag måste fånga upp problemen som truppbefälen upplever. Jag har däremot varit med om att förändra bestämmelser kring skjututbildning. Nu har Markstridsskolan definierat VAD det innebär att vara skjutinstruktör, sedan är det upp till förbanden att avgöra VEM som har denna erforderliga kompetens.

Samtidigt så upplever många att det har blivit svårare att jobba i Försvarsmakten, att organisationen är trög och oflexibel. Hur kan vi komma tillrätta med det?
– Jag anser att ledningarna på respektive nivå behöver sätta upp långsiktiga mål och handlingsregler samt tilldela resurser till nivån under sig. Därefter gör den ledningen sin egen inriktning, prioritering och avvägning och sätter upp sina långsiktiga mål, handlingsregler och tilldelar resurser. Så löper det hela vägen ner. Gör vi detta kan verkligen den uppdragstaktiska ledningen fungera. Vi behöver undvika att styra flera nivåer ner. Ledningar på olika nivåer kan inte ta ansvar för sin personal och verksamhet om de förbigås av högre ledningsnivåer.

Försvarsmakten vill vara en lärande organisation. Genom organisatoriskt lärande ska vi utvecklas, inte bara som individer utan också som förband och armé. Vilken utveckling inom Armén tycker du har har mest positiv respektive negativ de senaste åren?
– En lärande organisation kan bara dra slutsatser av sin verksamhet om den genomförs praktiskt. Det viktigaste vi gör nu är större övningar, det är endast då vi kan lära oss som förbanden och Armén. Vi är bra på att utvärdera oss själva. Vi är också bra på att planera utbildning, övning och träning. Det vi inte är så bra på, är att ta med de tidigare utvärderingarna och föra in dem i kommande planering.

Jag tycker att vi har blivit bättre på att dokumentera vår beprövade erfarenhet i våra reglementen och handböcker. Det kommer att hjälpa till när vi nu växer.

”Vi är för dåliga på att implementera nya bestämmelser och att ta reda på vad som gäller när vi planerar något.”

Arméförvaltare Kenneth Felldén

Jag tänkte också att vi kan gå in på ett ämne som diskuterats mycket på Twitter, nämligen detta med värnpliktiga officerare. Upprinnelsen till detta verkar vara att vissa värnpliktiga ska erhålla krigsplacering i plutonsledning eller i specialbefattningar. Dessa gör att deras GU blir 15 månader lång, alltså motsvarande tid som KB-kategorins GU förr i tiden. Vissa regementen har nu utbildat ”Kompanibefälselever” på ungefär 15 månader och befordrat dessa till fänrikar. Samtidigt så verkar det alltså som att KB-kategorin inte finns. Vad gäller egentligen?
– Vi är för dåliga på att implementera nya bestämmelser och att ta reda på vad som gäller när vi planerar något. Befordringsbestämmelserna uppdaterades 2019 och befordran av värnpliktig under grundutbildning var inte längre möjlig. Den informationen kom inte ut till alla kompanier, så vissa befordrade gruppbefäl och vissa gjorde det inte. Samtidigt skulle värnpliktiga befäl införas på plutonsnivå och då tog Högkvarteret fram ett komplement till befordringsbestämmelserna. I dessa angavs tre olika befälskategorier för värnpliktiga, gruppbefäl, plutonsbefäl och kompanibefäl. Dessa tre hade vi tidigare fram till millenieskiftet – kompanibefälen togs ut utbildades och krigsplacerades som plutonchefer, därför befordrades då på den tiden till fänrikar vid utryckningen.

Kompanibefälskategorin infördes aldrig. De gick inte att beställa vid Plikt- och prövningsverket, så det är bara en missuppfattning. Det som infördes var plutonsbefäl och det finns befattningstyper med uttagning för att kunna bli chefer på plutonsnivå och uppåt. Det är heller inte kategorin som avgör utbildningslängden som det var på 1900-talet. Men har man inte läst på vad som gäller är det lätt att tro att det är KB med 15 månaders utbildning och att de ska befordras till fänrik. Men det finns det alltså inget stöd för. Det står i den kompletterande bestämmelsen att KB befordras till fänrik vid utryckning men eftersom det inte finns några KB så kan inte några befordras.

Det verkar lite paradoxalt att Försvarsmakten infört ett trebefälssystem under storslagna former, och samtidigt befordrar man värnpliktiga till grader som för oss anställda kräver långa studier. Finns det inte risk att undergräva gradsystemet?
– Verkligen! Jag anser personligen att Försvarsmakten har gått vilse i detta. När jag satt mig in i hela dokumentationen av trebefälsystemet som till slut var färdig 2019, tolkar jag det som att vi har ökat kraven på professionalitet och infört tydligare befordringskrav.

Det är enligt bestämmelserna endast yrkes-, och reservofficerare som är officer eller specialistofficer. Vidare anges att tjänstegrader delas in i grupper avsedda för respektive kategori, officer, specialistofficer, gruppbefäl och meniga. Fänrik är en tjänstegrad för officerare, sergeant en tjänstegrad för specialistofficerare och furir för gruppbefäl. Således kan inte någon som inte är yrkes- eller reservofficer befordras till fänrik eller sergeant.

Enligt föreskriften om personaltjänst (FFS 2019:6) befordras inte heller totalförsvarspliktiga, utan de BÄR tjänstegrad utifrån befattning. Värnpliktskategorin plutonsbefäl saknas i indelningen av tjänstegrader. Grupp-, och plutonsbefälsutbildade värnpliktiga bör kunna anställas som GSS i den nivå och tjänstegrad de är utbildade för.

Värnpliktiga kan alltså egentligen inte befordras till officersgrader, utan får enbart bära dessa gradbeteckningar under särskilda omständigheter. Jag antar att krig är en sådan omständighet. På det sättet liknar det när svenska stabsofficerare tjänstgör i internationella staber på en högre nivå, och då kan bära en högre grad under denna begränsade tid. Vad händer med dem som felaktigt befordrats till fänrikar efter GU?
– Jag vet faktiskt inte. Förmodligen får de behålla sin grad, jag kan tänka mig att ingen vill ta i ärendet. De av dem som läser vidare blir ju kadetter och de som går hem med en krigsplacering är ju inget akut problem. De som tar anställning som GSS ska få ny grad, korpral eftersom de gjort GBU – men de får inte anställas som fänrikar.

Om vi tar en generisk grundutbildningspluton så har vi kanske en löjtnant som chef, en översergeant och en sergeant i plutonsledningen. Sen kan det finnas ett par korpraler som instruktörer. I dagens förvirring kan plötsligt en värnpliktig ha högre grad än den erfarna instruktören under utbildningen. Det finns till och med fall där värnpliktiga PB-elever har hävdat befälsrätt över sina egna instruktörer. Hur ska våra anställda instruktörer hantera en sådan situation?
– Befälsrätt utövas genom att militär personal är underställd eller lyder under den som utövar befälsrätt. Ett befäl får placeras i en befattning som medför befälsrätt över personal med högre tjänsteställning. De värnpliktiga på en pluton är underställda befälslaget – således har de ingen befälsrätt även om deras tjänstegrad skulle vara högre.

Kriget i Ukraina är ju svårt att undvika att tala om. Vilka är de viktigaste lärdomarna som du har dragit från kriget hittills?
– Det som alltid varit viktigt i militär verksamhet och utifrån mitt perspektiv är fullständig noggrannhet i utbildning, övning och träning. På lägre nivåerna är det gemensamma förmågor inom markstrid som vi alla behöver besitta. Dessa inkluderar, marsch och transport, förläggningstjänst och försvar.

Vår syn på ledarskap och hur vi förhåller oss till varandra för att skapa och behålla tillit är oerhört betydelsefullt. Jag tror inte att det går att strida effektivt om inte tilliten till varandra finns där.

”Vår syn på ledarskap och hur vi förhåller oss till varandra för att skapa och behålla tillit är oerhört betydelsefullt. Jag tror inte att det går att strida effektivt om inte tilliten till varandra finns där.”

Finns det något som har överraskat dig under kriget hittills?
– Ja. Jag har trott att ryssarna var i stort sett likvärdiga med oss i förmåga inom alla områden. Men det har visat sig att de har många brister i materielen, logistiken, ledning med mera. Det brutala våldet och urskillningslösa bekämpandet av civila har också varit oväntat. Jag trodde att civilisationen utvecklats bort från det, men det visade sig att Ryssland inte gjort det.

Finns det anledning att förändra något i hur vi organiserar, utbildar eller övar armén med anledning av det vi ser i Ukraina?
– Jag tror vi redan har identifierat vad vi behöver göra för att bli bättre. Jag har beskrivit vad jag anser viktigt i mina svar på tidigare frågor, samt ihärdigheten i implementeringen och utförandet.

Till sist: Många av oss kommer tillbringa en del kvällar och helger på övnings- och skjutfält under hösten. Har du någon rekommendation för vad vi bör läsa eller lyssna på under övningspauserna?
– Jag läser rätt mycket själv, på fritiden växlar jag mellan ”Fiction” och ”Non Fiction”. Engelskspråkiga böcker läser jag helst på originalspråk, det är bra träning. Här listar jag några av de jag uppskattat men som kanske inte är så vanliga.

Rogers Rangers – Bertil Nelsson
Förflutenhetens landskap – Peter Englund
Den glömde soldaten – Guy Sajer
Fem Svarta höns (A Town like Alice) – Neville Shute
Krig och kultur (A history of Warfare) – John Keegan
Kanske aldrig mer (Battle Cry) – Leon Uris

---

Efterord: Armén står nu mitt uppe i en period att förändring, tillväxt och etablering av nya regementen. I dessa perioder kommer missförstånd att uppstå. Vissa av missförstånden går att undvika genom tydlighet, vissa missförstånd är oundvikliga och får korrigeras senare. Vissa förändringar kommer också att ge oönskade resultat. Det blir därför ännu viktigare att kommunicera och att söka efter information inom organisationen. Förändringar leder till missförstånd, och missförstånd kan i värsta fall leda till olyckor, felaktig utbildning eller bitterhet. Botemedlet på detta är att kontrollera vad som gäller och att diskutera hur vi kan bli bättre. Den period vi befinner oss i kommer att forma Sveriges försvar under lång tid framöver när organisationen har stelnat igen. Det är nu som vi verkligen har möjlighet att påverka framtiden, och det ansvaret vilar på oss alla.

Andreas Braw
Redaktör, Militär Debatt