En okänd soldat vid fronten i Ukraina

När Rysslands fullskaliga angrepp mot Ukraina inleddes fylldes tidningar, TV och radio av dystra förutsägelser. Ukraina skulle falla om några dagar, presidenten skulle bli mördad, presidenten skulle fly, de ukrainska förbanden skulle bli omringade. I efterhand så ter sig detta lite märkligt – de ryska styrkorna var inte kraftsamlade, och den totala ryska styrkan för att invadera Ukraina var under 200000 soldater. Förvisso var dessa utrustade med tung materiel, men Ukraina är likväl ett enormt land.

Ukrainas armé underskattades av många. Framförallt underskattades deras stridsvilja. Men i lika stor utsträckning underskattades den solidaritet som omvärlden hyste för Ukraina. Både militärt och humanitärt bistånd flödade in, tillsammans med en stor mängd krigsfrivilliga. En del av dessa var svenskar. En del av svenskarna var soldater.

En av svenskarna som begav sig till Ukraina var en kadett från Officersprogrammet. Han går under alias ”Okänd soldat” efter Väinö Linnas roman från Fortsättningskriget. Han finns både på Twitter och Instagram som @okandsoldat. Militär Debatt har fått kontakt med Okänd soldat för en intervju. Vi diskuterar den ryska krigföringsförmågan, de krigsfrivilligas situation och varför en svensk soldat lämnar sitt land för att gå i krig i ett annat lands armé.

Observera att det här är en lång artikel. Det ges inga korta, klatschiga svar. Istället har vi kunnat gå mer på djupet och bryta i komplicerade frågeställningar. Jag har också valt att inte redigera bort någon del av vår konversation. Det krävs utrymme för att kunna förklara – utrymme som sällan finns tillgängligt i vanliga medier. Intervjun har genomförts skriftligen, och på initiativ av mig som redigerar Militär Debatt. Så, utan ytterligare utvikningar: Här följer intervjun.

Du avbröt din tjänstgöring i Försvarsmakten för att åka till Ukraina. Hur gick tankarna innan du bestämde dig?
Innan jag åkte iväg var jag kadett på Karlberg och tjänstledig från en anställning. För mig var den enda stora frågan om det var olagligt med tanke på min tjänstledighet, en tjänstledighet som jag hade en längre uppsägningstid från. Det var olagligt, men gick med på omedelbar uppsägning. Det är jag otroligt tacksam för.

Utöver det praktiska så har du gjort ett stort moraliskt ställningstagande. Kan du berätta mer om hur du tänker om det?Efter uppsägningen var det ett enkelt och snabbt val. Jag visste vad jag kände och jag visste att det var rätt. Jag visste att jag inte kunde sitta hemma i Sverige och se på nyheterna hur andra slogs och dog för en kamp jag kände också var min. Jag har tränat i över tio år för att slåss under blågul fana för demokrati och frihet mot Ryssland. Det råkade bara bli en annan blågul fana, men precis samma strid.

Minfält i Ukraina. Foto: Privat.

Du lämnar ju ändå ett hål, en vakans, efter dig i Försvarsmakten?
Utöver det rent moraliska så tror jag att kriget i Ukraina kommer ha stor betydelse för vår egna säkerhet. Om Ryssland vinner där får de ett facit på att de kan fortsätta anfalla småstater i sin omgivning som de tidigare gjort 2008 mot Georgien och sedan 2014 mot Ukraina. Då kommer de bli betydligt djärvare i sina utspel mot våra baltiska grannar, Finland och oss själva. Det gäller att mota djävulen i grind. Vi sa inget när de anföll Georgien, och knappt något när de ockuperade delar av Ukraina. Hur kan vi då vänta oss att någon säger ifrån när de väl anfaller Sverige eller våra vänner? Kort sagt så var valet gjort så fort jag visste att det var lagligt och möjligt rent administrativt. Det är rätt sak att göra, och jag kan inte leva med mig själv om jag inte gör rätt i en så viktig fråga.

Som svensk soldat så får man ju en ganska bred kompetens. Hur gick det till när du fick din befattning, och vilka uppgifter får du som internationell soldat?
De svenska frivilliga soldaterna har överlag en relativt bred och god kompetens, även jämfört med många andra utländska frivilliga. När jag anlände till Ukraina fanns det en uppsjö av möjligheter, både i väpnade styrkorna och NGO:s. Jag och kamraterna jag anlände med tog oss lite tid att leta runt. Orginalplanen var att gå med i Ukrainska Främlingslegionen med en större enhet svenska frivilliga, men det visade sig svårt att få svenskar att åka ner utan raka bud om kontrakt, uppgifter, med mera. Då återstod möjligheten att anmäla oss direkt själva. Men vi fick blandade uppgifter om hur legionen i sig fungerade, så vi tog lite tid att se över våra alternativ. Vi ville inte ha sagt upp oss och kanske sänkt våra framtida karriärer för att göra grundläggande träning i tre månader eller vakta en korsning i västra Ukraina. Istället fick vi uppgifter om en ukranisk paramilitär frivillig sjukvårdsbataljon där vi visste att vår sjukvårdskompetens skulle komma till nytta. Vi kunde börja arbeta direkt. Just då var Ryssland precis utanför Kyiv och det var osäkert hur länge kriget skulle pågå. Så vi tog tåget till Kyiv och skrev in oss. Jag är sedan tidigare sjukvårdare i Sverige och gick in som sjukvårdare på en bataljonsförbandsplats. Jag genomför även medevac. Vi är ett antal utländska veteraner och civila experter som arbetar på diverse positioner i bataljonen sida vid sida med ukrainska frivilliga.

Husdjuren har fått en särskild plats i rapporteringen. En katt vilar bland stridsutrustningen. Foto: Privat

I kriget mot Islamiska Staten blev många västerländska soldater nästan som maskotar i kriget. I många fall misstänks de för att ha överdrivit sina egna insatser. Ser du några risker för ”falska hjältar” i det här kriget?
Det är väldigt tydligt att många utländska frivilliga har blivit just maskotar och när vi anlände i början av mars såg det ut som att de flesta utlänningar skulle arbeta med PR eller i alla fall vara långt från striderna. Det blev ju dålig PR när legionens träningsanläggning utanför Lviv utsattes för robotanfall, många dog och ännu fler deserterade. Jag var inte intresserad av att bli ett ansikte utåt utan ville arbeta, det var en drivande faktor i att det inte blev legionen då. Det finns en hel del ”falska hjältar”, bland annat en svensk som figurerat flitigt i media med namn och bild och samlat in pengar. Han lämnade dock landet i direkt samband med anfallet på legionens anläggning och syntes aldrig mer. Den typen av människor fick mig nästan att inte alls vilja skriva om mina upplevelser online, men behovet av stöd och viljan att uppmärksamma konflikten för att bilda opinion fick ta prioritet över min stolthet. Sådan tur var hade jag redan ett anonymt Instagramkonto med fokus på Försvarsmakten, så det passade perfekt. Jag hoppas dock att jag slipper bli utpekad med namn i media, så för dem som vet vem jag är ber jag att inte sprida uppgifterna. [Swish-numret i artikeln kan ej användas för kontakttagande, så försök inte att höra av er till det, reds. anm]

Hur har ni som utländska soldater i kriget tagits emot?
I stort är ukrainarna mycket tacksamma. I princip alla är glada över att vi vill hjälpa till även om vissa tycker vi är mycket underliga som frivilligt utsätter oss för risker. Kriget här ses dock av ukrainarna själva precis som jag ser det, ett krig som de utkämpar för hela idén med självbestämmande och frihet, för hela Europas räkning. I den kontexten är det logiskt att jag tjänstgör här.

Vad kan du berätta om ditt förband?
Jag tjänstgör faktiskt i en ukrainsk enhet. Den heter ”Ukrainian Hospitallers” och har funnits sedan 2014. Den utgörs i helhet av frivilliga som inte kallas till tjänstgöring men som har velat bidra i alla fall. Många kvinnor, välutbildade män eller äldre män. Alla är personer som hade kunnat undvika tjänst men vägrar stå och titta på när andra slåss för deras land. Varenda en är en hjälte. Enheten var från början en rödakorsetmärkt ambulansenhet. Men efter upprepade eldöverfall tidigt i kriget 2014 tvingades de bli paramilitära och kombattanter. De är helt donationsdrivna och ingen får lön. Pengar till drivmedel och all vår utrustning skänks. Det enda vi får av staten är vapen. Vi arbetar dock direkt tillsammans och under deras väpnade styrkor. Ibland upprättar vi egna bataljonsförbandsplatser med ambulanser, och ibland underställs vi redan existerande sjukvårdsorganisationer. Det beror på hur det ser ut som enheter vi understödjer. Vi åker ut på rotationer om 4-6 veckor vid fronten, just nu mest utanför Donbass, sen spenderar vi 1-2 veckor ”hemma” i en större stad.

All utrustning utom vapen doneras från privatpersoner. Foto: privat

När man åker till ett insatsområde har man ofta förväntningar på hur miljön, konflikten och förbandet ska vara. Ibland kan man bli överraskad av hur fel man hade. Hur god var din förståelse för kriget och de ukrainska förbanden när du reste?
Jag hade nog sådan tur är en ganska nykter bild av kriget och de ukrainska förbanden. Efter över tio år i Försvarsmakten har jag lärt mig att tygla mina förhoppningar och vänta mig mindre än vad många yngre gör. En stor förvåning var dock hur snabbt kriget blev ett rent ställningskrig. Jag trodde i början att Ryssland skulle kunna behålla sin manöverförmåga under en längre tid, och att fronten skulle vara snabbare och mer oförutsägbar. Jag överskattade fienden helt enkelt.

Även den som inte ser fienden under ett helt krig kan ju få en tydlig bild av sin fiende. Vilka intryck har du fått av den ryska armén? Vad är deras styrkor och svagheter?
Jag har bara sett fienden en gång, och då en eldledare. Men jag har fått uppleva effekten av deras eldgivning ett antal gånger, och fått städa upp efter deras anfall regelbundet. Den största lärdomen är att vi grovt överskattat Rysslands förmåga till att nå taktiska framgångar. I Sverige är vi livrädda för ryskt artilleri, och det är skrämmande, men effekten är förhållandevis låg mot en förberedd motståndare. Natten då Ryssland inledde sina största anfall i Donbass anföll de ett reservinfanteriregemente med lågt stridsvärde som jag understödde. Fronten utsattes för stora volymer indirekt eld och därefter tre dedikerade pansaranfall. Tio ukrainska soldater dog och 30-40 skadades. Ungefär femtio ryska pansarfordon av olika slag slogs ut. De gör precis som vi väntar oss och som beskrivs i motståndarhandboken- massiva förbekämpningar följt av pansaranfall. Problemet är att ett batteri raketartilleri är ett svagt vapen mot en försvarsgrupperad motståndare. Att man knappt kan bomba ut någon i en skyttegrav har hela världen vetat i över hundra år nu. Så när de sedan anfaller finns det ofta motståndare kvar med relativt gott stridsvärde, och det är de inte beredda att slåss mot i de flesta fallen. De har inte samma stormningsmentalitet som till exempel vårt pansarskytte har, och då är det svårt att få in en avgörande stöt. Effekten av flyganfall är också mindre än vad jag väntade mig. Exempelvis blev en by jag var stationerad i utsatt för bombning av två stridsflygplan. I byn fanns det kanske två kompanier, och lika många civila. Totalt dog en soldat. Han stod och rökte utan hjälm. Två personer skadades lindrigare. Sett till vad flygammunition kostar så var det ett väldigt dyrt anfall med en hög risktagning för en otroligt låg effekt.

All personlig utrustning har köpts in med donationer. Det är en salig blandning av kamoflagemönster. Foto: Privat.

Jag antar att du ser vissa svenska nyhetsuppdateringar. Finns det något som du tycker att vi svenskar missar, men som är tydligt för er som är på plats?
Förmodligen så fattar ni inte hur totalt beroende den ukrainska armén är av donationer, och hur mycket det ni skickar hjälper. Då menar jag både från statligt håll gällande pansarvärn, luftvärn och artilleri, men också det som civila skickar. Privatpersoner och civila organisationer driver som jag tidigare nämnt hela min bataljons verksamhet, och många soldater även i reguljära armén får till exempel sjukvårdsutrustning helt från civila källor. Är de i en enhet som inte fått donationer kan de mycket väl ha sovjetiska gummibandstourniquets och första förband från Kalla kriget. Såna prylar är helt värdelösa. Alla som är hemma och skänker gör enorm skillnad, ni räddar liv. Fortsätt så.

Jag får intrycket att detta för dig och dina ukrainska kamrater är ett ideologiskt krig. Men ibland hörs åsikten att lidandet blir värre genom krig, snarare än om Ukraina förlorar. Vad har du att säga till dem?
För mig var det enkelt. Om du ser någon på gatan som blir misshandlad, ingriper du? Det totala lidandet kanske blir större om du gör det. Förövaren och du kommer båda lida risk för att bli skadade istället för bara offret. Är det inte rätt ändå? Utilitarismen i att minimera skadan för samtliga är logisk, men långt från all rimlig etik i det här fallet. Och vad hade hänt med ukrainarna om vi bara lät Ryssland vinna? Färre kanske hade dött i krig. Men i t.ex. Bucha där några av mina svenska kollegor var, så såg vi vad deras planer var. Självförsvar är aldrig fel, och det är aldrig fel att hjälpa någon som är i nöd.

Massgrav i Bucha. Foto: Privat

För oss som sitter hemma i Sverige så blir kriget ungefär som en TV-serie som aldrig tar slut. Det vi får se är ögonblicksbilder. Därav kan våra slutsatser bli snedvridna. Vilka är dina viktigaste lärdomar hittills?
En otroligt viktig lärdom är hur vital nationell samhörighet och egen psykologisk krigföring är för en nations försvar. Ukraina har arbetat hårt för att bygga en gemensam identitet och skapat en stor försvarsvilja. Den försvarsviljan tror jag räddade dem i början av kriget, när ryska styrkor närmade sig Kyiv och det såg mörkt ut. Ryssland trodde att landet skulle kollapsa men istället hårdnade motståndet och i Kyiv var alla redo för att slåss när jag anlände i mitten av mars. Det är något som jag tycker vi har blivit bättre på senare år men det finns en lång väg kvar. Vi måste släppa intern vi-och-dom-kultur inom Sverige. Bara för att man har olika åsikter i politik kan man inte avsky sina landsmän. Det gör oss svaga mot yttre hot, och det vet vår motståndare. Vi måste stå helt enade mot yttre hot.

Finns det något som du har kunnat konstatera att vi borde förändra i Försvarsmakten, utifrån vad du upplevt?
En stor förändring direkt knuten till mina egna erfarenheter är hur Ryssland ser på krigets lagar. Vi kan inte fortsätta lura oss själva att vi kommer att möta en motståndare som respekterar t.ex. sjukvårdare, och vi måste förändra hur vi beter oss utefter det. Fältsjukhus måste splitterskyddas, stora utmärkande röda kors synliga från luften måste slopas och vi måste helt förändra hur vi lär våra sjukvårdare att agera. Ryssarna genomför både eldöverfall och skjuter artilleri mot uppenbara sjukvårdsfordon och anläggningar. Om vi inte är beredda på det kommer många sjukvårdare dö i onödan. Bara för att vi respekterar det röda korset betyder inte det att de kommer göra det.

Interiör från förbandsplatsen där den paramilitära sjukvårdsenheten arbetar. Foto: privat.

Men rent stridstekniskt, hur ligger vi till där enligt din åsikt?
Ryskt artilleri är ganska ineffektivt, kopplat till det jag svarade om mina intryck av den ryska armén. Istället för att se deras överlägsna indirekta eld som en stor fara för oss tror jag att vi kan taktikanpassa och göra det till en fördel för oss. Vi är i stort splitterskyddade och de är högst beroende av för bekämpning för att nå framgång i sina anfall. Kan vi överleva den indirekta elden, vilket är sannolikt, kan vi skapa stor oreda och infoga stora förluster.

Du har nu varit på plats i Ukraina ett tag. Hur har kriget påverkat dig som person?
Just nu är det nog svårt att se hur det har påverkat mig. Jag har tur som har arbetat både inom Försvarsmakten och civil akutsjukvård, och jag känner att det i stort har förberett mig för det jag mött här, både rent utbildningsmässigt men också psykologiskt. Jag vet vad jag ska göra och är säker i det, och jag har inga problem med att hantera skadade och döda. Det ger mig en stor trygghet i mig själv och jag tror det mildrar krigets psykologiska effekter. Så för alla där hemma – vår utbildning fungerar! Andas ut. Är du en svensk soldat är du förmodligen redo att möta kriget.

Förr eller senare kommer kriget att ta slut för dig. Antingen för att kriget i sin helhet tar slut, eller för att du blir skadad eller åker hem av andra skäl. Vad har du för förhoppningar för din egen framtid?
Framtiden? Framtiden för mig ser tyvärr osäker ut. En stor majoritet av mitt vuxna liv har spenderats i Försvarsmakten och jag var mitt i officersprogrammet när jag bestämde mig för att åka. Det är osäkert om jag är välkommen tillbaka till Försvarsmakten efter kriget, även om jag verkligen hoppas det. Men om de nekar mig i säkprövningen blir det nog att söka mig tillbaka till den civila sjukvården.

Avslutningsvis: Du skrev tidigare att de donationer ni får är livsviktiga. Hur ska man gå tillväga om man vill stödja dig och din enhet, eller Ukrainas väpnade styrkor i allmänhet?
Det finns flera sätt att hjälpa till hemifrån. Vill man skänka pengar kan man göra det direkt till den ukrainska försvarsmakten här:
https://bank.gov.ua/en/news/all/natsionalniy-bank-vidkriv-spetsrahunok-dlya-zboru-koshtiv-na-potrebi-armiyi
Vill man hjälpa gruppen jag är med i heter den Ukrainian Hospitallers. De tar emot donationer i pengar som sedan går till utrustning. Ingen här får lön.
https://www.hospitallers.co.uk/
Jag själv och min svenska stridsparskamrat har drivit en kampanj där vi tog emot hjälp för att främst köpa skyddsutrustning. Just nu har vi det ganska bra utrustningsmässigt men sparkassan går löpande för att betala räkningar hemma. Har man möjlighet att skänka pengar kommer det att utöka tiden vi har möjlighet att stanna och arbeta gratis innan vi behöver åka hem.
Swish: 0702085245 – Numret kan ej användas för kotakttagning, enbart för överföringar.
Clearingnummer: 8214-9
Kontonummer: 974 943 478-4

Efterord:
Kriget i Ukraina kommer att fortsätta i en eller annan form under lång tid. Det är mycket som fortfarande är oklart. Kommer Ryssland att mobilisera hela sin armé? Kommer det att ske redan på måndag? Kommer det att ske en statskupp, och vem tar i så fall makten i Moskva? Det är stora frågor, och just nu famlar vi alla efter svaren.

Men för alla okända soldater går kriget vidare. Vi vet inte när, eller om, de svenska frivilliga kommer hem. Vi vet ännu inte hur Försvarsmakten kommer att hantera de svenska soldater som stridit i Ukraina. Vi hoppas att höra av Okänd soldat snart igen, för hans erfarenheter av kriget är viktiga. Rysslands oerhörda krigsbrott gör att den ryska staten i nuvarande skick måste hanteras som en potentiell angripare mot alla länder i närområdet för all överskådlig framtid. Och det innebär i sin tur att vi måste vara beredda. Erfarenheterna från frontlinjen i Ukraina blir centrala för att bygga upp vår beredskap.

Kriget står mellan ont och gott. Men samtidigt som vi hjälper Ukraina, måste vi göra övriga Europa redo att försvara sig.

Kapten Andreas Braw
Redaktör, Militär Debatt