Förord: Den svenska försvarsdebatten är tämligen unik i världen. I många andra länder domineras diskussionen av före detta officerare. När dessa befrias från sin statliga anställning ger de sig ut på den demokratiska arenan som kommentatorer och rådgivare. Så var det under en period även i Sverige, även om högre aktiva officerare ibland kunde ryta till i media. Detta skedde med jobbet som insats.

Men så hände något – bloggar började dyka upp. I många fall drevs de under anonymitet av lägre officerare. I massmedia var försvaret fortfarande en icke-fråga. När Försvarsmakten diskuterades låg fokus dessutom ofta på insatserna i Afghanistan.

Under sex år fanns det särskilt EN anonym skribent som skrev kritiskt om försvaret och försvarspolitiken. Det spekulerades friskt om vem detta kunde vara. Någon på central nivå i Högkvarteret? En överste? Kanske rentav en general? Bloggen Wiseman’s Wisdoms intog en central plats i försvarsdebatten, och försvarets framtid diskuterades i långa kommentarstrådar. År 2013 avslöjades det att Sveriges största försvarspolitiska plattform drevs av en stridspilot i Luleå. 

Nästan nio år har idag gått sedan gruppen Ofog röjde hemligheten att Carl Bergqvist var officeren bakom Wiseman’s Wisdoms. Bloggarnas storhetstid har passerat, och har idag ersatts – till största delen av Twitter. Passerat har också tiderna av nedskärningar. Idag försöker vi bygga upp det försvar som under så många år försummades av i stort sett hela Riksdagen.

Minnet är kort och en stor del av Försvarsmaktens personal upplevde aldrig blogg-eran. Bloggarna är till största delen borta. Men Carl Bergqvist och hans bloggarkollegor förändrade sättet som vi diskuterar rikets försvar än idag. Nedan följer en intervju med Wiseman, som idag håller till på Twitter.

Den svenska försvarsdebatten är ganska ovanlig i internationell kontext. Ofta drivs den från botten av personer inom Försvarsmakten. Varför tror du att det har blivit så?

Det är ingen lätt fråga att besvara. Min uppfattning är att det finns såväl kulturella som praktiska anledningar. Vår försvarsdebatt är en fantastisk styrka som man skulle kunna odla än mer för att få en ännu högre output i förmåga. Vi har en öppenhetskultur i Sverige som få andra har. När jag var elev på brittiska försvarshögskolan gapade alla över mitt bloggande, den roll jag hade fått i den svenska försvarsdebatten och framförallt att jag kunde vara krönikör för Expressen – med myndighetens godkännande. Starkt engagemang i verksamheten med en drivkraft för att förbättra redan från lägsta nivå, är en urkraft. Hur liknande urkrafter kan nyttjas i operativ effekt ser vi exempel på i Ukraina både nu och under de gångna åtta åren av krig.

Samtidigt så syns ju generalerna ganska sällan i debatten, trots att de har bättre överblick?

Med högre grad och befattningar så minskar utrymmet för att debattera för en ståndpunkt samtidigt som man kan ha ansvar för frågan i sin offentliga roll och där av fullgoda skäl behöva hålla en annan linje. Det är inte görbart.

Jag tror att en del yngre läsare kan ha nytta av att höra om bloggens historia. När och varför startade du du blogg?

Jag startade bloggen i juli 2007. Varför? Låt mig citera mitt första inlägg 17 juli 2007:
“Härom dagen satt jag i bilen och kände att jag behövde prata av mig. Det är så mycket som händer i omvärlden som jag har synpunkter på, men utan att kunna framföra dem för någon. Tanken slog mig – Varför startar jag inte en blogg? Sagt och gjort, denna blogg är ett resultat av fem minuters tankegångar på väg 288 mellan Uppsala och Rasbo.Förhoppningsvis skall i framtiden här gå att läsa mina synpunkter på aktuella händelser och politik. Jag hoppas att det inte bara blir jag som kommer att finna nöje i den här bloggen.”

Jag kände helt enkelt inte igen mig av den bild som målades upp i media. Och i Försvarsmaktens officiella kommunikation av vare sig försvaret eller den säkerhetspolitiska utvecklingen.

Som jag minns det så fanns det en stor nyfikenhet på vem du var, och det spekulerades friskt. När din identitet sedan röjdes så hamnade det i pressen. Hade det inte varit enklare att använda sitt eget namn?

Nej, det hade inte funkat. Jag hade skrivit några debattartiklar, men de blev antingen refuserade eller så var man så begränsad i utrymme att det inte gav något. När jag hade skrivit något foruminlägg så kommer det synpunkter linjevägen på vad jag hade skrivit. Slutligen så ville jag heller inte vara för offentlig med vem jag var med tanke på att jag var pilot. När jag några år senare märkte vilket avtryck ordet hade, snarare än vem det var som stod bakom, så var det tydligt att det fanns så mycket att vinna på anonymiteten. Att det kunde vara vem som helst som skrev, gjorde att budskapet stod för sig självt. Felaktigheter i inläggen rättades snabbt i kommentarsfältet genom att det var en så stor läseskara.

En sak som jag minns är att du hade en extrem bredd i inläggen. Du kunde skriva om nästan vad som helst på ett initierat sätt. Hade du medhjälpare?

Nej, men däremot så publicerade jag en del gästinlägg. Och då står det att det rör sig om gästinlägg.

Ibland har du varit väldigt kritisk till Försvarsmakten och det var ganska ovanligt då. På senare år har vi haft fall i Försvarsmakten där en officer på falska grunder anklagades för att ha röjt hemlig information på nätet. Han blev senare friad från anklagelsen, men efter en mycket svår process. Var det ingen som försökte komma åt dig under åren som anonym?

Inte vad jag känner till. De som hade räknat ut vem jag var eller fått reda på det, var mycket noggranna med att bara berätta för vänner som de litade på. Till slut var det en ganska spridd, men ändå mycket välbevarad hemlighet. Jag vet att vissa chefspersoner som visste fick frågan vem det var och svarade i stil med: “Ska du verkligen ställa den frågan?”. Svaret blev ungefär att ”Nej, det ska jag nog inte”. Jag är väldigt tacksam för professionalismen hos många högre chefer då, när mitt skrivande började bli mer spritt. När jag till slut ringde dåvarande flygvapenchefen (nuvarande ÖB) för att berätta att det nu skulle bli offentligt vem jag var, så svarade han att han att han trodde att det skulle kunna vara jag, men att han inte hade velat informera sig närmare. Istället fick jag ett massivt stöd av honom för det jag gjort.

Bloggen blev ju nästan en nyhetssajt för Försvarsmakten. Nästan alla yngre anställda läste dina texter då och då. På så sätt måste du (som anonym) och Försvarsmakten ha haft en ganska nära relation. Hur var den relationen?

Jag tror faktiskt att i princip “alla” läste bloggen. Det var en konstig situation där jag kom att uppleva förväntningar på att jag skulle vara någon uttolkare av hur “man” tänkte i organisationen. Jag har fått det bekräftat från många olika håll att i veckoförberedelserna både på högsta nivå i myndigheten och politiken så ingick det att läsa in sig på vad jag hade skrivit så att man var beredd på frågor och aktuella ämnen.

På sätt och vis blev du en känd person genom att vara anonym. Hur har ditt liv i Försvarsmakten påverkats av bloggen?

Det har varit lite av att ”alla kände apan”. Var jag än kom ett tag så var jag igenkänd. Det kändes klart udda. Nu kan jag smälta in lite mer igen. Det känns som ett sundhetstecken. Fast det var ju kul med alla kadetter som skulle komma fram och bjuda majoren på drinkar när man var på någon begivenhet …

Vilket inlägg är du stoltast över att ha skrivit?

Det är en väldigt svår fråga och konstigt nog så är det väldigt få inlägg som jag faktiskt kommer ihåg. Det känns helt sjukt när jag ska googla någon uppgift och kommer till min egen blogg där jag skrivit något (av hyfsad kvalitet) som jag inte ens minns att jag skrivit. Ska jag välja något är det nog serien Prolog om försvarsbesluten och försvarsberedningen. De fick ett stort genomslag och blev både en rapport till Frivärld, liksom underlag för tv-program.

Bloggarnas storhetstid är förbi. Idag förs debatten till stor del på Twitter. Samtidigt fanns det stora fördelar i bloggformatet. Vad tycker du om försvarsdebatttens utveckling?

Jag tycker det var en fantastisk utveckling för det fanns ett stort informationsvakuum kring försvar, försvarspolitik och säkerhetspolitik där flera av bloggarna innebar att journalister och politiker på ett enkelt sätt kunde tillgodogöra sig bra information. Försvarsmakten med dåvarande infodirektören Erik Lagersten i täten insåg också att bloggarna var en styrka. Myndigheten tjänade i alla lägen på debatten, även om kritik framfördes mot myndigheten och ledande chefer.

Jag tycker det är fantastiskt bra att Militär Debatt kommit igång. Det har behövts ett nytt forum som är lättillgängligt, drivet inifrån organisationen av sakkunskapen och som dessutom fångar upp en annan publik än t.ex. Krigsvetenskapsakdemiens blogg.

Oftast leder ju diskussioner ändå inte till något, och ibland visar det sig att den som är mest upprörd har fel i sak. Vad tror du skulle hända om vi längst ner på ”golvet” bara slutade diskutera?

Det är skillnad på att diskussion och gnäll. Diskussion och debatt ska grundas i väl underbyggda argument och utan sånt så kommer myndigheten och dess utveckling att stanna. Utan utveckling så blir det ingen operativ effekt. Jag står fortfarande för att jag tycker att chefer är för dåliga på att skapa sig möjligheten till återkoppling utan linjevägens alla filter. Heder till de chefer som vågar inrätta “unga argas råd” och dylikt på sitt förband. Jag tycker också att fler chefer skulle anamma möjligheten till “fireside chat” med sin personal, där man lägger bort uniform och gradbeteckningar för att på mer lika villkor ge personal chans att komma fram till chefen med synpunkter, frågor och tankar.

Att skriva är, tycker jag, ett sätt att tänka. Jag kommer ju på intressanta tankar nu medan jag skriver frågor till dig. Man tvingar tankarna framåt genom att skriva. Vad har du för råd till yngre kollegor som funderar på att ge sig in i diskussionen?

Våga fatta pennan eller tangentbordet. Vågar du inte uttrycka din väl underbyggda åsikt för att du är rädd för repressalier så tycker jag att du ska lämna Försvarsmakten. En god chef har ingen nytta av ja-sägare. Däremot är chefen och uppgiften beroende av det professionella rådet – även om det innebär att man måste inta en annan ståndpunkt än chefen. Men kom ihåg att skilja på tyckande och åsikt. Är du osäker på det du skrivit eller vill uttrycka, så ta hjälp av en kompis – eller varför inte rentav en chef? Att aktivt bidra till debatten är dessutom nu också ordersatt av ÖB genom dagordern den 11 april 2022:

“Invasionen av Ukraina, omvärldsläget och de politiska besluten ökar intresset för det militära försvaret. Du har erfarenheter, insikter och mitt förtroende. Bidra gärna till kunskapshöjning och förståelse i samhällsdebatten.”

Vi gör ju den här intervjun skriftligt, och på ganska öppna villkor. Och jag är ju inte journalist. Har jag glömt att fråga något?

Frågan du inte ställer är varför jag inte längre bloggar och vilken framtid bloggen har. Jag hinner helt enkelt inte med att skriva med tillräckligt hög kvalitet längre. Det är mycket enklare att göra några korta kommentarer på Twitter, som dessutom når bredare. Bloggen får dock vara kvar som en tidskapsel, arkiv och kanske kommer den att få någon uppdatering lite då och då när det känns motiverat.

Efterord: Försvarsbloggarnas arbete för att öppna upp försvarsdebatten för alla försvarets anställda förändrade Försvarsmakten oerhört mycket. Det är något som vi inte bör slarva bort nu när Försvarsmakten ska växa. Det är människor som har kämpat för denna frihet! Idag när jag pratar med anställda i Försvarsmakten så tycker jag mig ibland ana ett uns av rädsla. Eller en nervositet. För vad händer egentligen om man vågar kritisera besluten, organisationen eller kulturen på sitt eget förband? På den utbildning man är utvald att genomföra? Svaret är i de flesta fall att Försvarsmakten som organisation är bra på att ta emot kritik och förslag. I många fall leder det till ett bättre samtalsklimat och en ökad förståelse inom myndigheten. Så, för dig som tror att vi kan bli bättre – skriv! Förvandla dina tankar till text och hjälp dina chefer.

Kapten Andreas Braw
Redaktör, Militär Debatt