Finska perspektiv på gemensam försvarsförmåga

Med ett finskt-svenskt NATO-inträde vid horisonten så kan man konstatera att en av de stora förändringarna för både svenska Försvarsmakten (SVFM) och finska Försvarsmakten (Puolustusvoimat, PV) blir att man på allvar får börja planera för gemensamma operationer i krigstid tillsammans med varandra och med övriga NATO-länder. En naturlig fråga blir då vilka svenska förmågor och förband som är av särskilt intresse för Finlands del. Jag vill betona att det här inte ska ses som en önskelista eller “beställning”, utan mer som ett inlägg i debatten där jag vill lyfta vilka områden där vi ser brister i finsk förmåga som i varierande grad kunde lösas med svensk hjälp. Min förhoppning är att denna artikel på så sätt kan vara en del i att höja förståelsen hos enskilda svenska befäl och soldater om varför just deras förband plötsligt får en biljett till övningar i österled.

Vårt gemensamma hav
Ett av de områden som redan har hunnit längst är marin samverkan. Där kan det vara intressant att blanda vissa förmågor, men samtidigt så är det relativt naturligt att svenska Marinen fokuserar på de centrala och södra delarna av Östersjön och den finska på norra Östersjön, Skärgårdshavet, och Finska Viken.

Ubåtarna är visserligen en förmåga som Finland saknar. Men i praktiken är det mer eller mindre de uppgifter som Sverige självständigt skulle ge dem, som också är av intresse för Finland. Finska Viken visade sig vara för trångt för ubåtar redan under andra världskriget. Den misslyckade tyska ubåtskampanjen i viken under 1944 kostade tyskarna fem sänkta och en skadad ubåt – ett sänkt handelsfartyg, en större pråm och en minläggare utgjorde de enda framgångarna värda namnet. De finska och svenska amfibieförbanden får större möjlighet att kunna koncentreras där de verkligen behövs utan hänsyn till nationsgränser, vilket beroende på lägesbild kan inkludera finska kustjägare (motsvarigheten till svenskt amfibieskytte) på Gotland eller svenska amfibiesoldater på Åland – allt efter behov. Det är värt att notera att de finska kustjägarna är svenskspråkiga, vilket underlättar att lösa uppgifter på svenskt territorium.

Delar ur det svenskspråkiga förbandet Nylands brigad under övningen Baltops 16. Foto: Joel Thungren/Försvarsmakten

Svenska jägare till östra Finland
När det gäller södra Finland med landets befolkningscentra kan man göra ett generellt antagande att det är här finska Försvarsmakten koncentrerar sina slagkraftigaste förband i de flesta scenarion. På så sätt så är behovet av utomstående hjälp lägre, men en förmåga som utan tvekan intresserar Finland är den luftrörliga 31. Jägarbataljonen från K 3. Medan Finland har helikopterförmåga och förband utbildade för helikopterburna uppdrag har de traditionellt haft fokus på underrättelseinhämtning och andra uppgifter som utförs i små grupper i en tradition som går tillbaka till Fortsättningskrigets fjärrpatruller och Avdelta bataljon 4 (ErP 4). Ett rörligt slagkraftigt förband som vid behov kan sättas in snabbt för att skapa tyngdpunkter i försvaret eller slå mot fiendens bakre områden skulle vara guld värt på ett fragmenterat slagfält i det som på finska kallas Kaakonkulma – det sydöstra hörnet.

Stridsflyg på båda sidor Östersjön
Ett annat område där svenska förmågor är av stort intresse för Finland är Flygvapnet. Också här finns en hög nivå av gemensamma operationer redan nu, och flygets snabbhet gör det möjligt att snabbt omgruppera och skapa tyngdpunkter i olika riktningar. När det gäller stridsflyget finns det i nuläget relativt stora skillnader mellan beväpning, där Sverige har sjömålsförmåga och klart bättre förmåga att slå mot enskilda fordon medan Finland har klart överlägsen förmåga att slå mot hårda mål på avstånd. Skillnaderna ser ut att minska kraftigt i och med införandet av nästa generation stridsflyg i båda länderna, men i nuläget är samarbete om vilka mål som lämpar sig bäst för vilka vapen väldigt värdefullt. Kanske ännu viktigare än JAS 39 Gripen för Finlands del är ändå de olika understödsförmågorna, där flygburen radar och stridsledning, ytterligare signalspaningsresurser, och taktiska transportförmågor i olika grad kraftigt kan öka effekten av den gemensamma striden. Möjlighet att vid behov basera flyg i Sverige är också av intresse.

Men det är i norr det blir riktigt intressant. Nordkalotten är stort, och är av geografiska skäl ett enda sammanhängande operationsområde från Bodø i Norge till Salla i Finland, något som blir extra tydligt när alla tre västländer i området hör till NATO. Området är också relativt glesbefolkat, och även om man ska vara försiktig med att gissa sig till vilka planer PV har för området så är det ändå ett ganska troligt antagande att försvaret kommer att koncentrera sina huvudsakliga resurser söderut.

Svenska pansarförband i norra Finland?
Bland de fredstida arméförband som utbildar finska värnpliktiga hittas ett enda förband norr om linjen Uleåborg-Skellefteå: Jägarbrigaden [för att undvika missförstånd så betyder ”jägare” inte riktigt samma sak i Sverige och Finland, reds. anm] med verksamhet i Rovaniemi och Sodankylä med ett fokus på infanteristrid i (sub)arktiska förhållanden. Omedelbart söder om linjen finns Kajana brigad, som är ett av Finlands “tre stora” (Björneborgs, Karelens, och Kajanalands brigad) och utbildar motoriserade förband. Exakt hur många krigstida förband som kommer att sättas upp i Kajanaland, Norra Österbotten, och Lappland är hemligt, men med tanke gränsens längd och den del av de tilldelade resurserna som lär gå åt till att säkra den klassiska riktningen Suomussalmi-Uleåborg så kan det antas att det blir relativt glest norr om Kuusamo. Det är också värt att notera att varken Jägarbrigaden eller Kajana brigad har några större mekaniserade förband. De finska mekaniserade förmågorna är koncentrerade till utbildningsförband i Tavastland och Karelen, områden som inte är kända för att erbjuda goda möjligheter att öva vinterstrid i. Visst kommer förband därifrån varje år norrut på övning, men faktum kvarstår att det enda större västerländska mekaniserade förbandet i Nordkalottens inre som lever och andas subarktisk miljö varje dag är det svenska Norrbottens regemente, I 19.

Införandet av Leopard 2A6 innebar att ett litet antal äldre Leopard 2A4 nu hittas hos Jägarbrigaden. Dessa är de enda finska stridsvagnar baserade norr om polcirkeln. Foto: Finska Försvarsmakten

Om den svenska Försvarsmakten är beredd att ställa en mekaniserad brigad uppsatt kring förbanden utbildade i Boden till förfogande för försvaret av Nordkalotten talar vi alltså om en konkret förmågehöjning av en storleksklass som jag misstänker att gemene man varken i Sverige eller Finland riktigt inser.

Om man dessutom kopplar det till möjligheten för svenska jägarförband från Norrlandsdragonerna i K 4 så börjar vi se ett scenario där de västerländska trupperna har byggt upp en styrka som kan mäta sig med de troliga ryska koncentrationerna av trupper i norr, och ger den politiska och militära ledningen goda möjligheter att ta initiativet på Nordkalotten. Av politiska skäl så är offensiva operationer mot Murmanskområdet inte nödvändigtvis en bra idé, då de kan uppfattas hota den ryska andraslagsförmågan, men redan begränsade operationer i gränsområdet kan tvinga Ryssland att skifta trupper från övriga riktningar till Nordkalotten, vilket i sig är värdefullt.

Gemensamma hot – gemensamma lösningar
Det här var en kort översikt över vilka förband och förmågor som kan tänkas ses som de mest värdefulla ur en finsk synvinkel när det börjar diskuteras gemensam planering. Det ska inte ses som en begäran, och exakta grupperingar skiljer sig naturligtvis mellan olika scenarion – om fienden landstiger på svensk mark men inte aktiverar sig längs finska gränsen är det naturligt att svenska förband grupperas till landstigningsområdet och får finsk uppbackning istället för tvärtom. Samtidigt är det svårt att förbise vilken förändring det innebär att nu kunna planera för försvaret av t.ex. Gotland, Åland, och Nordkalotten tillsammans, och jag ser ett behov av att konkret lyfta frågan om hur samarbetet i praktiken skulle se ut i vad som hittills varit en rätt flummig NATO-debatt i våra respektive länder – självklart inom ramarna för vad som är lämpligt att dela med sig utanför stabernas fyra väggar. Jag ser också med förväntning fram emot motsvarande svenska inlägg i debatten, där det framgår vilka finska förmågor som är av intresse för försvaret av Sverige och svenska intressen.

Corporal Frisk
Finsk säkerhetspolitisk debattör som driver bloggen Corporal Frisk

Efterord: Det svensk-finska samarbetet sägs vara vårt djupaste och viktigaste försvarssamarbete – så djupt att Finlands Nato-process ledde till att även Sverige sökte medlemskap i Nato. Trots detta är kunskapen om det finska försvaret tämligen låg i Sverige. Istället görs antaganden baserade på fördomar, fragmentiserad information och överdrivna förhoppningar. Här finns ett stort arbete att göra. Vi behöver öka vår kunskap om våra allierade, bryta våra fördomar och utvecklas tillsammans – för i framtiden kan vi behöva försvara varandras territorium.

En reaktion på ”Finska perspektiv på gemensam försvarsförmåga

Kommentarer inaktiverade.