De anonyma försvarsbloggarnas tid är förbi. Eller? Riktigt så enkelt är det faktiskt inte. Det finns fortfarande några bloggar kvar. Men bloggformatet kan också kombineras med andra sociala medier för att sprida artiklar och bilder eller förmedla kortare budskap. Signaturen Taktisk har rört sig i den interna försvarsdebatten länge. Med konton på flera olika plattformar har han blivit en auktoritet, inte minst bland soldaterna. Att idag hitta en soldat som inte läser vad Taktisk skriver är ungefär lika sällsynt som en officer som inte läste bloggen Wiseman’s Wisdoms år 2012.

Ja, Taktisk är nog vad som bland civila kallas en ”influencer”. Inte för att han krämar ut sponsrade hudvårdsprodukter genom sina konton, utan eftersom han faktiskt har ett stort inflytande över vad vi andra militärer tänker och diskuterar. Men varför lägger han så mycket tid på detta? Vad vill han uppnå? Och varför menar han att Försvarsmakten, trots hundratusentals följare i sociala medier, måste skärpa till sig på internet?

Nedan följer en intervju med Taktisk. 

I stort sett alla soldater som jag arbetar med följer dina konton på olika plattformar. På Instagram har du över tiotusen följare. Det ger dig ett visst inflytande. Samtidigt är du anonym. Varför har du valt anonymiteten?

Initialt föll det sig lika naturligt som att ha ett ”nick” på forum eller en chatt-server. Relativt omgående när sidan började ta fart 2016/2017 blev det tydligt att det var gynnsamt att vara anonym för att få fram det jag ville ha sagt med mina inlägg. Att sen fortsätta på den inslagna banan förstärktes när jag började uppfatta att det fanns chefer på olika platser i organisationen som hade oförmåga att förhålla sig till såväl anonyma konton som att militär personal överhuvudtaget uttryckte sina åsikter offentligt på internet. Så idag är det en kombination av självskydd och att inte låta det jag skriver överskuggas av vem jag är.

Det finns ju rätt lite ekonomisk vinning i att skriva anonymt om soldatmateriel, böcker och upphandlingar. Samtidigt måste din närvaro på nätet ta en del tid. Vad motiverar dig till att skriva?

Det stämmer. Tack och lov har en del individer förbarmat sig över mig och bidragit till min koffeinkonsumtion. Det är jag otroligt tacksam för. Motivationen kommer i stort genom den återkoppling jag får från läsare. Exempelvis att de olika ”moraliska dilemman” jag skrivit använts ute i befälslagen, att soldater blir medvetna om förmåner de har rätt till och att människor överlag vill sätta sig in mer i Försvarsmaktens organisation och verksamhet. Hade jag inte fått den återkopplingen, såväl den positiva som den negativa, hade jag sannolikt slutat för längesen.

Du finns lite överallt nu. Hur valde du ut dina plattformar? Och vad vill du uppnå på Twitter, Instagram, Discord och din blogg?

Bloggen var starten, vilket var ett naturligt val 2010 när bloggar tillsammans med forum fortfarande var det som gällde. Sen blev det Instagram som ett naturligt sätt att dela bilder på utrustning och liknande. I takt med att plattformen blivit mer avancerad har Instagram utvecklats till huvudkanalen för att även kunna dela med mig av kortare utläggningar när något dyker upp. Twitter har jag alltid på olika sätt befunnit mig på och jag har länge ansett att det varit en underutnyttjad plattform från Försvarsmaktens sida. Framför allt är det en plattform som bär mycket information som är enkel att dela vidare. I synnerhet med det pågående kriget i Ukraina. Discord är egentligen fortfarande ett försöksprojekt för att stimulera diskussioner mellan följare. Främst eftersom alla har något att bidra med utifrån sitt kompetensområde. Saker som jag absolut inte har en aning om som annars kanske skulle stanna internt i ett fikarum.

I intervjun med Wiseman så pratade vi om hur försvarsbloggarna förändrade Försvarsmakten. Du har ju egentligen förnyat deras metod. Hur tror du att sociala medier påverkar Försvarsmakten?

Jag tror det påverkar Försvarsmakten långt mer än vad myndigheten förstår eller vill erkänna. Enligt internetstiftelsen använder 95% av Sveriges befolkning internet. Av dessa har 95% använt sociala medier det senaste året. Kriget i Ukraina har, vad jag förstått, inneburit en rejäl följarboost för de flesta försvarstwittrare vilket tyder på ett uppdämt informationsbehov hos befolkningen. Det är tydligt att Försvarsmakten behöver vara närvarande för att kunna axla rollen som expertmyndighet. Det var därför särskilt glädjande att Försvarsmakten med Chefen Insats i spetsen regelbundet började med streamade pressträffar som även allmänheten enkelt kunde ta del av. Myndigheten behöver anpassa sig till dagens informationsflöden oaktat om vi gillar formatet eller ej. Det innefattar allt från närvaron på sociala medier som att tillgängliggöra handböcker och manualer på internet.

Myndigheten har ju ändå en ganska stor närvaro i sociala medier. Det finns en rik flora av officiella sidor. Vad tror du att man kan uppnå med den officiella kommunikationen?

Om myndigheten lyckas att samordna kommunikationstjänsten, förhoppningsvis inom en snar framtid, kan vi i princip nå hur långt som helst. Problemet som jag ser det, och har uttryckt vid flera tillfällen, är att kommunikationstjänsten är fragmenterad med ett för stor fokus på ”varumärkeskommunikationen”. Vilket tillsammans med en underdimensionerad militärstrategisk kommunikation bidrar till att vi inte får den kraft vi behöver i våra budskap. Vi förefaller även oftast reagera på saker i stället för att vara proaktiva. Kanske för att vi hoppas att saker bara ska blåsa förbi? Den strikta indelningen mellan exempelvis Instagram och Facebook som rekryterande och Twitter som informerande mot journalister är inte helt lyckad – istället behöver vi mixa de tre. En bildplattform kan i allra högsta grad vara informationsbärande utan att det ställer några höga krav på snygg bildsättning. Därutöver måste Försvarsmakten sluta med olistade videos på YouTube. Det funkar inte i dagens mediebrus.

Samtidigt har vi de inofficiella sidorna, där allt från enskilda soldater till bataljoner beskriver sin verksamhet. I perioder har dessa misstänkliggjorts. 12. Motoriserade skyttebataljon är ju ett exempel från Instagram. Fyller den typen av konton någon funktion?

I allra högsta grad. Om jag är intresserad av en specifik verksamhet på en specifik plats försöker jag hitta informationskällor så nära det bara är möjligt. Jag vänder mig inte till Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap om jag vill veta mer om den lokala räddningstjänstens verksamhet. Därtill är det extremt tydligt att det från centralt håll är svårt att beskriva vad olika befattningar innebär rent praktiskt på ett språk som gemene person kan ta till sig och förstå. Ska vi ha en chans att växa till oss de kommande åren måste vi tillåta dessa konton att existera officiellt och få axla ansvaret som den typen av kommunikation bär med sig. Vi behöver frångå centraliseringen då den inte hinner med i dagens tempo.

Du har ju blivit något av en storebror till yngre kollegor genom dina frågestunder på Instagram. En återkommande diskussion på Twitter har varit att Försvarsmakten riktar sig utåt på sociala medier och reklamfilmer, men sällan kommunicerar inåt. Finns det ett behov av att förbättra den ”officiella” kommunikationen med soldater och officerare?

Utan tvekan. Som så mycket annat verkar det finnas någon form av högkvartersbubbla. Är det inte tron att alla har SWECCIS så är det tron att alla har tid att försöka lista ut hur emilia fungerar för att hitta även den mest grundläggande informationen. Varför är det överhuvudtaget intressant att publicera samma artiklar som publiceras på forsvarsmakten.se? Ett intranät bör hålla sig till det interna livet, den information jag inte kan få någon annanstans. Därutöver behöver vårt intranät bli betydligt mer användarvänligt. Sökfunktionen är ökänt undermålig på flera plan. Det duger inte om vi har en ambition att överge nätverksdiskarna. Vi måste också ta höjd för att all personal inte har tillgång till det interna nätverket alltid. Majoriteten av den information som vi hanterar är öppen och kan begäras ut av gemene man utan att det behöver maskas. Varför kan vi inte, likt exempelvis Norge, kommunicera internt öppet? När det gäller information säger vi att det ska gå linjevägen samtidigt som vi inte har några problem att detaljstyra från högsta nivå ner till minsta stridsenhet – vilket Riksrevisionen tydligt visade i sin rapport. Vi är inte konsekventa i vårt agerande inom informationsarenan och det skapar onödiga friktioner och missförstånd.

Om man tittar på sociala medier så kan man se att enskilda individer långt ner i organisationen får oproportionerligt stort inflytande i att formulera problem, opinionsbilda inom myndigheten och bygga normer. Blir inte det ett problem i en hierarkisk organisation?

En hierarkisk organisation fungerar bara om alla accepterar premisserna utifrån vilken organisationen är formad. Eftersom militär organisation oftast är en pyramid är det inte konstigt att individer i basen på pyramiden kan få stort inflytande i förhållande till toppen. Vilket är så som samhället fungerar i stort. Den beslutande makten är aldrig fri att göra som den vill och kan i synnerhet inte påtvinga normer nedåt i organisationen. För att ett ”top-down”-beslut ska kunna överleva behöver det falla inom de redan existerande normerna som den stora massan accepterar, och beslutet måste kunna motiveras på ett sätt som den stora massan kan förstå. Den framtvingade omgaloneringen är ett sådant exempel. Det är påtvingat från toppen utan någon form av förvarning där beslutet inte kan motiveras på ett sätt som de flesta kan förstå eller acceptera. Då får det konsekvenser. Så mitt argument är att det inte är problemformuleringen på botten som är ”problemet”, det är den bristande förmågan från toppen att förklara sina beslut.

Du får ju många frågor från lägsta nivå i Försvarsmakten, frågor som sällan lyfts i linjeorganisationen. Varför tror du att man vänder sig till dig för att få svar, snarare än de närmsta befälen?

Det knyter an lite till svaret på den föregående frågan. Vi har en bristande förmåga generellt att förklara varför vi gör vissa saker. En personlig reflektion jag gjort är att mycket av den frustration jag kände initialt i min karriär över småsaker hade kunnat avhjälpas om mina befäl själva hade en större allmän kunskap om Försvarsmakten och hur myndigheten fungerar. Vi pratar ibland om hur det behövs extra skolsteg för våra yrkesofficerare för att de ska få en bättre förståelse för hur saker och ting fungerar på en högra nivå. Min tanke är att det kommer spela mindre roll eftersom det kommer fortsatt bygga på principen att individen får veta det den blir tillsagd att kunna. Jag är av åsikten att vi inte fostrar en anda av att vilja lära sig om sådant som ligger utanför huvudområdet, inte sällan strid. Det skapar ett informationsvakuum.

Men det finns en del som själva söker information, och jag är en av dem. Det jag inte vet, det försöker jag ta reda på och försöker efter bästa förmåga förklara så som jag har förstått det. Det tror jag är en faktor till att folk ställer frågor till mig. En annan faktor som jag inte tror att vi ska underskatta vikten av är människors behov av att kunna ställa frågor ”riskfritt”. Med det menar jag att från ett anonymt konto ställa en fråga till någon annan som är anonym. Då är risken liten att det ska få negativa konsekvenser. Det värsta som kan hända är att du inte får ett svar eller får ett svar som inte är hundra procent korrekt. Men du behöver inte känna dig dum när du dyker upp på jobbet nästa dag. Så förutom att fostra en anda av nyfikenhet behöver vi också fortsätta arbeta med samma paroll som barnprogrammet Hjärnkontoret; det finns inga dumma frågor.

Här är du ju inne på något väldigt intressant. Att vår förmåga att sprida information inom myndigheten är begränsad. Ofta har vi direkt felaktiga uppfattningar om vad andra delar av Försvarsmakten sysslar med, och missar att synkronisera vår utveckling. Hur kan vi bli bättre på kunskapsspridning?

Till stor del tror jag det handlar om en kulturell förändring som behöver ske internt. Med det syftar jag bland annat på att vi under lång tid levt med devisen att man håller på sin pusselbit. Vilket ur ett säkerhetstjänstperspektiv är sunt. Men ur ett utvecklingsperspektiv, och ibland även ett verksamhetssäkerhetsperspektiv, är såväl kontraproduktivt som farligt. Jag har tidigare kritiserat Försvarsmaktens erfarenhetshantering för att den ganska omgående blir skyddsvärd, stämplas hemlig och glöms bort i något system som få utanför högkvarteret har tillgång till. För att kunskapsspridning ska fungera måste vi våga prata med varandra om vad vi gör. Det är en vital del i att få en synkroniserad utveckling där så många kugghjul som möjligt snurrar i takt. Vilket leder mig till en annan del vi behöver bli bättre på; nämligen att lyssna på vad någon annan berättar när de pratar om sin verksamhet – inte använda det som en brygga för att kunna prata om vår egen verksamhet. Framförallt om man tycker något låter otroligt märkligt är det bättre att försöka nå ut till den specifika enheten och fråga rakt ut än att låta rykten cementeras och bli sanning. Det var en bidragande orsak till att jag skrev texten om bordningsstyrkan. Det fanns helt enkelt så många uppfattningar, vissa direkt felaktiga, om deras uppgift att det i förlängningen var omöjligt att ha en ärlig diskussion om det är en förmåga vi ska ha eller ej. Detsamma gäller allt från såväl utvecklingen av befälssystemen som inköp av materiel. I det informationsvakuum som finns blir det istället rykten som får fotfäste som sanning, vilket i det långa loppet är destruktivt för vår tilltro till systemet. Så mer ”push”, mindre ”pull”.

Kriget i Ukraina har kanske varit det största kriget i sociala medier någonsin, även om det knappast är det första. Den ukrainska och den ryska staten använder båda sociala medier för att nå strategiska och operativa – ibland till och med taktiska – fördelar. Finns det något som du tycker att vi bör lära oss av det?

Jag tycker det har varit intressant att bevittna hur svårt Ryssland har haft att få ut sitt budskap, även på sina egna plattformar. Ukraina var snabba på att bygga sina narrativ och att ”crowdsourca” information samt bilder från fältet. För att inte tala om att bygga botar på Telegram som kan ta emot information om fiendens rörelser. I ett land som Sverige där IT-infrastrukturen är väl utbyggd tror jag att vi kan dra lärdomar om hur vi kan med enkla medel använda sociala medier för såväl informationsoperationer som informationsinhämtning. Därutöver ska vi inte underskatta vikten av att skapa stöd utanför landsgränsen. Jag är av åsikten att det statsstöd som Ukraina får från övriga länder till stor del vilar på att befolkningen i den demokratiska världen engagerar sig i frågan. Med alla fördelar behöver vi även vara beredda på nackdelarna. Framför allt risken för att det kan komma att framställas som att svenska soldater begår övergrepp i videoklipp där kontexten saknas. Det behöver vi vara beredda på att bemöta omgående på de sociala plattformarna. I synnerhet när ”deep fake” blir mer sofistikerat.

Nu börjar intervjun lida mot sitt slut. Finns det någon fråga som du tycker att jag har missat att ställa?

Vi hade troligtvis kunnat fortsätta prata om en rad andra ämnen. Jag nöjer mig däremot med att hälsa till alla att jag vill Sverige och Försvarsmakten väl, trots vad vissa kanske tror. Utan kritik tror jag inte att vi överhuvudtaget hade haft stridsskjortor eller en tanke på att olika förband kan ha olika behov av RPAS (fjärrstyrda flygfarkoster) i Försvarsmakten. De vänner som kan ge ris och ros är de som bidrar till ens utveckling.

Avslutningsvis: Du är ju en flitig läsare. Vilka tre böcker skulle du vilja rekommendera våra kollegor att läsa i sommar?

Jag tror att fler behöver läsa Jim Fredericks bok ”Black Hearts” för att förstå hur etik och moral inte är något givet bara för att man haft en genomgång i krigets lagar under grundutbildningen. Det måste förvaltas och bevakas, framför allt när ett förband drabbas hårt av förluster. Jag tror att det är en av flera orsaker till de övergrepp som begås i Ukraina just nu.

Eftersom det är sommar får man även läsa något skönlitterärt. Där kommer Starship Troopers alltid vara en stående rekommendation. Har man läst den tycker jag att man kan läsa Joe Haldmans ”Forever wars”.

Avslutningsvis när semestern närmar sig sitt slut, varför inte läsa det reglemente eller handbok som beskriver din förbandstyp? Motivet är enkelt; i Försvarsmakten skriver vi väldigt många böcker. Samtidigt verkar vi inte lika drivna i att läsa dem och omsätta dem till handling. Om fler läste och omsatte litteraturen, skulle vi troligtvis också bli bättre på att utveckla den. Och om man läser om sidoförband/funktioner så kan vi kanske även skapa en bättre förståelse för varandras styrkor och behov. Det hade varit mycket trevligare än det baktalande som ibland förekommer. Men vad vet jag?

Kapten Andreas Braw
Redaktör, Militär Debatt