Förord: Detta är en artikel om strid, skriven av en veteran från Rysslands kontinuerliga krig sedan 2014 i Ukraina. Artikeln bygger enbart på personliga upplevelser. Det är alltså inte ett debattinlägg, utan ett försök att delge och förklara erfarenheter till andra militärer. Det finns självklart människor som har starka åsikter om det förband som författaren tillhört, och artikeln publiceras inte som ett försök att glorifiera strid eller ett enskilt förband. Den visar dock på vikten för alla militärer att lära känna sin fiende, att ständigt utveckla sin stridsteknik och att våga ta risker.

De frivilliga förbanden uppstod i ett läge där Ukrainas armé var otroligt svag och präglad av en icke-reflekterande sovjetisk doktrin. De frivilliga förbanden visade snabbt att de var dynamiska och utvecklades snabbt, sannolikt tack vare frivilliga med varierande bakgrund. Utan de frivilliga hade Ukraina sett helt annorlunda ut idag. I kaoset 2014 förekom självklart politisk extremism. Detta avhandlas inte i artikeln, som enbart handlar om militär verksamhet. Jag som driver Militär Debatt är enormt tacksam att författaren har valt att dela med sig av sina erfarenheter.

Med förhoppning om givande läsning,
Redaktören

Krigsfrivillig i Ukraina
Detta är en artikel om att kriga mot Ryssland. Jag som skriver har en militär bakgrund som kustjägargruppchef i Finland och därefter simpel hemvärnsman i Sverige. Under hösten 2014 reste jag till Ukraina och lät gå med som frivillig i kriget mot Ryssland, mer precist som soldat i Azovregementet. Jag kom dit ungefär samtidigt som det första fredsföredraget, Minsk 1, slogs fast, och var i tjänst under vintern allteftersom vapenstilleståndet krackelerade. I februari 2015 deltog jag i den sista ukrainska offensiven öster om Mariupol innan det nya vapenstilleståndet Minsk 2. Jag var därefter en tid hemma i Sverige för att sedan återvända 2017, denna gång för att delta i skyttegravskriget utanför Donetsk. Jag kommer i en serie artiklar här försöka delge de militära erfarenheter jag och andra gjorde oss under den här tiden.

Del 1: Spaning mot ryssarna

Azovregementet består inte enbart av infanteri. Med tiden utvecklades allt, vi fick egna resurser för indirekt eld och så småningom till och med eget stridsvagnskompani. Under 2014 och början av 2015 var det dock fortfarande i det mesta utrustat som lätt infanteri. Jag kom att ingå i en liten grupp av utländska frivilliga vilka tillhörde en av dom tre bataljonernas så kallade spanings- och avledningsplutoner, på svenska kanske närmast översatt till jägare. Således var vår främsta huvudsyssla att bedriva spaning mot fienden, en verksamhet som på grund av den extremt platta och öppna östukrainska topografin är svår att jämföra med svenska förhållanden. Med det sagt finns det dock andra, allmänna saker som bör förbli ungefär desamma oavsett terrängförhållanden.

Minor
Ryssen gillar att sova om nätterna. Därför tenderar han att mycket hellre försåtsminera än att sätta ut vaktposter, och man gör så rikligt. Utöver vanliga truppminor (alltså sådana man kliver på) har ryssen en förkärlek för snubbeltråd. Denna knyts fast i allt från större hoppminor till enkla handgranater vilka spikas fast i träden, eller bara läggs längs med marken där dom blir mycket svåra att upptäcka. Ett hjälpmedel för att synliggöra dessa kan vara något så enkelt som konfetti eller motsvarande som kastas ut i terrängen och fastnar på trådarna. Ett annat, dock ej lika diskret sätt, är en krok på lina som kastas ut och sedan dras in tillbaka, vilken bör detonera snubbeltrådsmineringar i terrängen framför. För att få extra räckvidd kan kroken med fördel laddas i och skjutas iväg med tex pilbåge eller ett armborst.

Det största problemet minor orsakar är dock den rädsla som uppstår av att dom kan finnas i ett område. Det bästa är förstås att ha en duktig pionjär på gruppen och att alla har goda grundläggande förkunskaper om hur man hanterar hotet, men det som absolut måste finnas är viljan att ta risken. Finns inte den blir gruppen statisk och kan inte röra sig, för minor kan i teorin finnas exakt vart som helst. Ibland har man, även om kunskapen finns, inte heller tid att röja/säkra ett område. Det kan vara farligare att ta sig tiden än att chansa. Då måste man ta sig över den mentala barriären som är att ta risken och gå över (dom eventuella) minorna.

Radiostörning
Ett återkommande besvär vi stötte på nära fiendens linjer var att all radiokommunikation stördes ut. Från en meter till en annan, över en osynlig gräns, dog allt. Detta kunde också ses tydligt på mobiltelefonens mottagning: Ett steg bakåt – full mottagning. Ett steg framåt – inte ens nödsamtal. Jag upplevde personligen aldrig att ryssarna använde dessa störsändare offensivt, utan dom låg endast för att störa ut signalen framför deras linjer i ingenmansland. Jag antar dock att dom skulle kunna använda systemen mer offensivt. För våra ändamål var det sällan några problem. I värsta fall att gruppen skulle dela på sig fick vi helt enkelt bestämma tider för återgruppering, platser/alternativa ställningar och liknande i förväg. Att exempelvis organsiera ett försvar på kompanis nivå eller större med utstörd radio hade däremot blivit svårare.

Mörkermateriel
Precis som radion var en teknologi vi ej kunde förlita oss på stämde detsamma överens med de mörkerhjälpmedel vi hade till hands, fast på lite annat sätt. Många gånger lurades vi av våra värmekikare, i vilka vad som såg ut som en fientlig postering 200 meter bort eller patrull egentligen visade sig vara en fabriksskorsten vid horisonten eller en hord med vildsvin på nattvandring mellan åkrarna. Trots dom fina hjälpmedlen förblev det mänskliga ögat (möjligen med hjälp av vanlig kikare) och hörseln dom viktigaste och säkraste receptorerna. Hörseln hjälptes särskilt av att Ryssland har den procentuellt största andelen rökare bland män i Europa. Rökhosta färdas långa vägar i den tysta nattens mörker, och precis som man hör fågelsång i skogen bara man sitter tyst och still en stund kan man ofta höra ryssens slemkraxande bara man stannar upp och lyssnar lite.

Att spana mot ryssen om natten
Vi var ofta tvingade till att bedriva spaning endast om nätterna. Eftersom, likt jag tidigare berättat, ryssen gillar att sova hellre än placera ut vaktposter, var det svårt att få en uppskattning om hur många av dom det skulle finnas inom en given fiendeposition. Som exempel kunde det finnas någon enstaka eller två poster utsatta vid en by, men det kunde inte översättas till hur många som låg och sov i husen och skyttegravarna runt omkring. Vi kunde se fiendens linjer och ställningar, men kunde inte veta hur många av honom som fanns däri. Vad vi då lärde oss genom, låt oss kalla det en ren olyckshändelse, var att ryssen ofta är rädd för mörkret.

När ryssen placerar ut poster är det ofta en man åt gången istället för stridsparvis och alla som haft olyckan att stå ensam post vet att det inte är roligt, i synnerhet inte på natten. Lägg därtill att den ryske soldaten inte bara ofta är bristfälligt utbildad (ffa har han svårt att ta egna initiativ), han är också rädd inte bara för dig utan också ofta för sina chefer (som sover). Det behövs ofta bara lite för att få honom att öppna eld och händer det slutar det ofta i det vi kom att kalla ”Star Wars”. Då vaktposten öppnat eld kommer alla hans lika rädda men också helt nyvakna, förvirrade vänner att röra sig till sina eldställningar. Där, då den ryska armén har en väldigt bristande ledarskapsstruktur, är det sannolikt att även dessa kommer öppna eld direkt, och då dom vet än mindre än deras skrämde vän kommer detta ske helt slumpvis i alla möjliga riktningar. Har man riktig tur kan detta resultera i att ryssarna till och med börjar skjuta ihjäl varandra, någonting som är obeskrivligt underhållande att beskåda från en observationsplats. Helt oavsett har man dock som regel enklare att uppskatta en fiendeposterings styrka när det skjuts spårljus därifrån på natten (därav ”Star Wars”) – gröna spårljus för handeldvapen och röda för PKM. Finns där tunga kulsprutor skjuter dessa också rött likt PKM men ljudnivån är markant högre, vilket gör dessa enkla att urskilja också. Kortfattat, utifrån att räkna antal och typer av vapen kan man få en bättre bild av fiendens styrka än genom att bara titta på en ensam postkarl.

Observera att med allt detta sagt är rysk spaning också aktiv om nätterna. Även om ryska trupper i förläggning som regel är tämligen simpla att hantera bör en spaningsgrupp alltid vara uppmärksam för att inte springa in i någon av ryssens likadana.

Så, för att sammanfatta:

1. Alla former av minor är en ständig fara där ryssar är eller har varit. Alla bör känna till detta och hur man hanterar hotet. Det största problemet som minorna skapar är dock rädslan, och en soldat måste våga gå framåt ändå. Denna princip kan även översättas till andra faromoment, där den vanligaste förmodligen är prickskytteskräcken. Prickskyttar kan likt minor finnas överallt i teorin, man måste våga gå framåt ändå. Våga ta risker – men var klok och kall nog att också beräkna dem först.
2. Alla moderna hjälpmedel, vare sig det är radio eller mörkermateriel, är bra och bör såklart utnyttjas. Det kan däremot vara extremt farligt att göra sig beroende av tekniken. Att en spaningssoldat blir lurad av en bildförstärkare är en sak, men en enhet av infanteri som gjort sig vana att alltid ha tillgång till radiokommunikation finner sig lätt hjälplös om denna slås ut. Moderna hjälpmedel är komplement, inte en ersättning. Precis som en soldat med bildförstärkare eller värmesikte måste kunna använda och lita på sina egna sinnen främst, så behöver en stridande enhet med radiokommunikation också veta hur man löser sina uppgifter utan denna. Bestämda och rutinerade ordonnanser bör finnas på gruppnivå och uppåt.
3. Den ryske soldaten är bristfälligt utbildad och har det svårt att fungera på alla nivåer när hans chefer inte finns på plats för att detaljstyra honom. När han står vaktpost på natten är han inte sällan ensam och rädd. Den ryske soldaten är en huligan, inte en tänkare. Han har svårt att ta egna initiativ men har nära till våldshandling. Han kan ofta provoceras. Med fantasi och tur kan detta untyttjas

Carolus Löfroos
Före detta krigsfrivillig i Ukraina