Förord: Detta är den andra delen av krigsfrivillige soldaten Carolus Löfroos erfarenheter från Ukraina, där han tjänstgjorde 2014-2015 och 2017. Del 1: Spaning hittar du här.

Del 2: Sabotage i Kominternove

Vi bedrev spaning regelbundet och kunde tydligt se natt efter natt hur fronten, som varit sömnig efter vapenstilleståndet Minsk 1 mer och mer började få liv. 21 januari 2015 föll slutligen försvaret av Donetsk Flygplats, där häftiga strider pågått en längre tid. Kort därefter bombades Mariupol svårt av ryssarnas artilleri med många civila dödsoffer som följd. Vid Debaltseve höll stora ukrainska enheter på att ringas in. Om Minsk-stilleståndet någonsin hade respekterats av ryssarna var det uppenbart att dom inte längre gjorde det. Azov tog initiativet att leda en offensiv mot ryssen utanför Mariupol – dels för pressa bort hans artilleri utanför skjutavstånd mot staden, dels för att försöka lätta trycket på Debaltseve norr om oss. Vi inledde anfallet den 10 februari.

Redan första dagen intog vi flera av de viktiga byarna i området öster om Mariupol. Pavlopil, Lebedynske, Kominternove och snart också den strategiskt viktiga byn Shyrokyne återtogs. Det tog dock inte längre för ryssarna att svara med motanfall, som standard mest (ibland endast) bestående av tungt artilleri. Azov tvingades på grund av det tunga ryska artilleriet (vi hade väldigt lite eller inget eget artilleri) snart bort ifrån Kominternove, och under den oordnade reträtten lämnades en 13 ton tung lastbil av typen KRAZ ”Soldier” fullastad med ammunition kvar mitt i byn. Ryssarna ryckte snabbt in i byn, och för att undvika att lastbilen och ammunitionen föll i deras händer ansökte vår finske gruppchef om tillstånd för oss att gå in i byn samma natt och spränga fordonet. Vi hade länge tidigare bedrivit spaning mot området och kunde terrängen tämligen väl, men framförallt var vår chef en typisk adrenalin- och stridsnarkoman. Hans förslag om att spränga lastbilen fick avslag från ledningen för att det var ”för farligt”, varpå vår chef och vi (kanske något motvilligt) beslöt att göra det ändå.

Vår grupp bestod av gruppchef, ställföreträdande gruppchef tillika fältarbetsman (med ansvar för sprängmedlen), kulspruteskytt, en signalist/tolk beväpnad med automatkarbin samt två AK-skyttar/sprängmedelsbärare. Ytterligare en signalist/tolk stannade med den pickup-burna larmstyrkan som skulle plocka upp oss efter avslutat uppdrag. Chefer och skyttar bar AKS74 varav en med mörkeroptik. Kulspruteskytten bar PKM samt 300 patroner, med ytterligare 300-400 patroner fördelade på resten av gruppen ifall det skulle gå riktigt illa. Sprängmedlet som medfördes var, utöver ett antal TNT-block och tändningar, två stycken TM62 stridsvagnsminor samt 1-2 meter skuren del av en slangladdning. Det var mycket sprängmedel för att spränga ännu mer av detsamma i luften – jag återkommer till orsaken.

Uppdraget löstes enligt följande sätt:

1. Efter att ha nått en litet antal övergivna och förfallna byggnader via den mindre västra infartsvägen mot byns södra sida delar gruppen sig i två. Medan större delen av gruppen tar ställningar för att spana in mot byn rör sig kulspruteskytten och ett stridspar ner längs med vägen söderut. Längs med vägens östra sida finns ett antal ståvärn grävda och ännu en bit längre ner ligger ett något tätare litet skogsparti. Värnen och skogen försvaras sällan av ryssar, i synnerhet ej på natten (det är kallt ute och ryssen gillar som jag nämnde i min tidigare artikel att sova). För att vara på den säkra sidan genomsöks området iallafall. Allt är tomt.
2. Efter att ha ha konstaterat att denna flank är oförsvarad, omgrupperar vi och fortsätter in mot byn till fots. Vägen in går över ett öppet fält helt utan skydd – inte så mycket som ett dike. Natten är svart men det är molnfritt och månen lyser starkt vitt. Det är omöjligt att smyga över. Gruppen går därför in på vanlig kolonn – korta avstånd, slappt och långsamt. Det är klart att någon vaktpost kan ha sett oss, men vad skulle han göra? Gruppen han såg var förmodligen bara någon av de ryska spaningsgrupperna som var påväg tillbaka. Kanske kändes det lite olustigt, men skulle han väcka någon av sina chefer och fråga för att vara säker? Och riskera en utskällning eller värre? Knappast. Vaktposten, om han fanns och såg oss, var tyst och skötte sitt eget. Så snart det öppna fältet var passerat och det börjar dyka upp skydd runt vägen utnyttjas detta, men gruppen rör sig fortfarande lugnt, långsamt, tyst och icke iögonfallande. Den valda vägen är en omväg, längre än att gå rakt genom byn. Den är vald dels för att det är mindre sannolikt med ryssar i byggnaderna närmast den östra sidan som kommer passeras. Om det skulle finnas ryssar där, så täcker inte byggnaderna båda sidorna av vägen. Gruppen håller ena flanken öppen. Dessutom tillåter rutten gruppen att komma in på målområdet från baksidan istället för framifrån/från sidan – det vill säga ännu mer diskret.
3. Omkring halvvägs fram till målområdet början byrackorna skälla. Det finns gott om dem i alla byar. Somliga av dom är vilda sedan generationer, andra nykomlingar efter att civilbefolkning lämnat sina husdjur då dom flytt. Dom är stressade och uppjagade av kriget och deras skällande är en given alarmsignal för den som förstår den. Det börjar med en hund, sedan två, fyra, tiotals. Gruppen börjar röra sig snabbare och mer taktiskt, utnyttjandes skuggornas kontrast mot det starka månljuset till att synas så lite som möjligt. Detta görs möjligt eftersom vi, trots att vi kommer från olika länder med olika taktiker/doktriner, samövat och drillat hur vi rör oss och samspelar om och om och om och om igen. Allt fungerar som ett oljat urverk utan annat än handsignaler. Inom kort når vi fram till målet.
4. Vi finner målområdet och lastbilen samt en Geländewagen helt oförsvarade. Den mesta ammunitionen är ännu kvar. Sprängbärarna tömmer sina ryggsäckar. Skyttar och kulsprutan tar eldställningar runt om, medan fältarbetsmannen och gruppchefen börjar ordna för att skicka lastbilen i luften. En fiendepatrull om två man, förmodligen ute efter att ha kollat vad hundarna skällde om, rör sig längs med vägen men viker av in i ett av husen bara några 10-tal meter ifrån Ksp-skytten vid huvudvägen.
5. Med allt apterat kallar gruppchefen in radiomannen med larmstyrkan och begär upphämtning. Gruppen återsamlas och en stubintråd med någon minuts fördröjning tänds. Gruppen springer allt vad som går västerut, längs med stora vägen genom fiendens direkta front och försvarslinje. Ungefär samtidigt som vi når fiendens försvarslinje bakifrån, exploderar lastbilen inne i byn. Den överdrivna laddningen får inte bara oss att stanna upp och titta, utan likaså den förvirrade fienden. Vi vet exakt vad som händer och vad det enorma, lysande svampmolnet kommer ifrån, till skillnad från fienden. Medans en av larmstyrkans pickups beväpnad med granatspruta täcker vägen, kör våra andra två fordon hela vägen fram till oss. Där svänger de om och plockar upp gruppen på flaket. Allt mitt framför näsan på den fortfarande extremt förvirrade ryssen. Vi har redan hunnit hundratals meter bort på den långa, raka asfaltsvägen innan dom första ljuspistolerna skjuter röda facklor upp mot luften – inte bara ifrån Kominternove utan snart ifrån alla ockuperade byar och fiendeställningar i området. Uppdraget slutfördes utan att ett enda skott behövde avfyras.

Lärdomar från räden
Ryssarna själva menade att det var ukrainskt artilleri som gjort det, men som av en slump visade det sig att en gammal gubbe som levde i byn sett oss. Han talade om det kort i en intervju för en liten rysk propagandakanal några år senare.

Så, sammanfattat:

1. Att ryssen sällan sätter ut vakter är känt. Det kan och ska utnyttjas. Det är dock inte anledning att börja bli oförsiktig själv. Om inte absolut omöjligt, granska och dubbelkolla själv för att se att det är säkert. Ta inte onödiga risker om det kan undvikas på ett tillfredsställande sätt.
2. Om det verkligen inte finns något bra/säkert sätt att framrycka till ett mål kan det lyckas väldigt väl att göra det på ett dåligt sätt istället – bara det också är icke iögonfallande, oväntat och kan uföras på ett kyligt sätt. Om du avfärdar något genom att tänka ”bara en komplett idiot skulle göra något sådant” är det mycket möjligt att fienden tänker exakt samma sak och därför avfärdar möjligheten.
3. Den onödigt stora explosionen förvirrade och framförallt fångade fiendens uppmärksamhet precis tillräckligt länge för oss att försvinna. Hur människor reagerar är svårt att förstå i komplicerade situationer, men enklare i simpla. Ju mer simpelt, desto mer sannolikt att han kommer reagera precis som du skulle. Försök alltid sätta dig in i din fiendes situation – det kan låta dig förutse hans agerande.
4. Fru Fortuna gynnar den modige – men oftast bara om han också är klipsk och kan hålla sig lugn. Med mod, lugn och lite klipskhet kommer ofta tur på köpet, och med dom fyra i handen kan även en galen plan lyckas.

Carolus Löfroos
Före detta krigsfrivillig i Ukraina