Att kriga mot Ryssland – Del 6: Motanfall i Shyrokyne

Förord: Detta är den sjätte delen av krigsfrivillige soldaten Carolus Löfroos erfarenheter från Ukraina, där han tjänstgjorde 2014-2015 och 2017. Nedanstående artiklar har publicerats sedan tidigare:
Del 1: Spaning.
Del 2: Sabotage.
Del 3: Slaget vid Shyrokyne.
Del 4: Att bli beskjuten med artilleri
Del 5: Ryssen som anfallare
För att förstå kontexten kring denna artikel är det lämpligt att först läsa Del 3, Del 4 och Del 5. Detta är alltså den fjärde artikeln som utspelas i Shyrokyne. För den som önskar en kortfattad beskrivning av striderna i Shyrokyne rekommenderas denna Wikipedia-artikel.

/Redaktören

Del 6: Motanfall i Shyrokyne – Stridens totala kaos

Efter den första dagen var det ett faktum att Azov förlorat kontrollen över Shyrokyne. Men hur mycket ryssarna än försökte, misslyckades de att erövra de strategiska höjderna väster om byn. Den ukrainska sidan hade tagit svåra förluster, framförallt under den kaosartade reträtten genom byn. Även ryssarna hade stora förluster, inklusive pansar, även om omfattningen av dessa förluster förblev oklara. För den ukrainska sidan framgick det, efter att allt lugnat ner sig något under eftermiddagen, att ett antal man saknades i strid. Två av dessa kom ur vår pluton, varav en ur vår grupp. Om den första dagen och ryssarnas anfall var kaosartad, blev vårt motanfall ännu värre. Men jag ska göra mitt bästa för att försöka beskriva hur det gick till. Jag hoppas det kan ge en inblick inte bara i stridens totala yrsel utan också exempel på hur både hur individuellt mod såväl som slumpen kan förändra en annars helt på förhand given situation.

*Skiss över händelseförloppet under natten och dagen. Skiss: Privat*

Motanfallet
1) Efter att mörkret lagt sig beger sig två spaningsgrupper tillbaka in i byn (ca 22:00) via en liten bro över ån vid södersidan. De ska leta efter de soldater som saknas. En av soldaterna har lyckats ge livstecken via radio, men vid den här tiden går han inte längre att få kontakt med. Utöver den stora skolbyggnaden i mitten av byn som fortfarande står i lågor har de flesta av de påtända husen på södra sidan av byn redan brunnit ner. Så mörkret döljer gruppen något sånär även om månen fortfarande är ett problem. Vildhundarna anar dock (som vanligt..) oråd och börjar skälla. Ryssarna är på helspänn och öppnar direkt häftig finkalibrig eld, dock ej mot oss utan mot hundarna och där dom skäller ifrån bland buskar och vid husknutar. Även om ingen eld riktas mot oss specifikt bedöms det vara omöjligt att fortsätta framåt med anledning av den vilda eldgivningen runtomkring. Inga saknade soldater återfinns men det bedöms att fiendens infanteri inte ha tagit terräng särskilt långt in i byn, åtminstone inte på den södra sidan. Spanarna är tillbaka vid Mayak vid 01:30.

*Den brinnande skolan i Shyrokyne. Foto: Privat*

2) Tidigt nästa morgon (ca 04:00) skramlas vi ihop allt som kan undvaras och alla som orkar ihop i en svacka strax väster om byn för att utföra ett motanfall. Det är inte helt klart om det görs med någon tanke att ta tillbaka terräng, om det är för att få tillbaka dom saknade soldaterna eller om det är någon som faktiskt tror det kan lyckas. Det blir inte mer än omkring 40 man och två mer eller mindre skadade stridsfordon – en BMP-2 med kärvande automatkanon och en BTR-3 som är närmast blind på grund av trasiga prismor och periskop. En BMP-1 och en T-64BV stannar i svackan för att fungera som reserv. Planen är att utnyttja den tjocka dimma som blåst in från havet för att framförallt förhindra ryssens eldledare från att vräka överlägsen indirekt eld över den exponerade truppen.

3) Det går tre gator in i byn strax öster om svackan – den norra, den mittre och den södra gatan, som är den största. Truppen delar upp sig i två delar med ett stridsfordon och omkring två gruppers styrka vardera. BTR-vagnen tar den södra vägen och BMP-2:an den mittersta. Låt kalla dessa Grupp Syd och Grupp Mitt. Det finns inte nog med trupp att rulla upp den norra vägen också. Fordonen leder med infanteri täckande vagnarnas sidor och framryckande bakom. Idén är att bara avancera framåt tills kontakt uppstår och sedan improvisera. Efter en kort framryckning når båda grupperna fram till varsitt hinder. För Grupp Syd består hindret i att vägen fortsätter genom relativt öppen terräng omkring 100 meter med en liten bro i mitten. För Grupp Mitt är det helt öppen terräng genom en dal med en ej oanseelig uppförsbacke, innan nytt skydd i form av bebyggelse uppenbarar sig efter omkring 200 meter. Grupp Mitt tar eldställningar vid vägens slut och skickar snart två spejare framåt. Då dessa når den djupaste delen av dalen utan att varken se någonting (annat än en utslagen rysk BMP-2 från gårdagen) eller beskjutas, beslutas det att så snabbt som möjligt försöka korsa hindret. Klockan är nu ca 06:00 och dimman har börjat lätta. En chansning tas i förhoppningen att ryssens ställningar ligger längre in i byn, i höjd med den stridskontakt man hade under nattens spaningsföretag.

4) a) Chansningen går illa och Grupp Mitt börjar nästan omgående att beskjutas med finkalibrig eld under passagen. Beskjutningen tycks tämligen lätt, men ökar snabbt i intensitet. BMP-2:an kör i full fart och är snabbt uppe vid vägen och uppfattar inte ens beskjutningen. För infanteriet går det betydligt långsammare i uppförsbacken. Alla soldater är trötta och det var dagar sedan många åt något ordentligt. Ukrainaren ’Metro’ går som chef för Grupp Mitt. Han slänger i det här skedet av sig sin väst för att snabbt hinna upp för backen framför dom andra. Där stannar han upp ett ögonblick, vänder sig om för att vinka och ropa till männen att ge det sista dom har för att komma ur dalen. Krigarna svarar med att, karaktäristiskt för slaverna, ropa ut ett högt och sorgelöst ”Hurra!”. Det höga adrenalinpåslaget gör att lårmusklerna orkar lite mer. Farten i uppförsbacken ökar och Grupp Mitt rör sig vidare mot skydd.

4) b) Grupp Syd har också bekymmer. Man möts inte bara av fientlig eld även där utan råkar även ut för att deras BTR-3 brakar igenom bron och fastnar. Fienden har här även en 30 mm AGS granatspruta med vilken man skjuter direkteld. Framryckningen stoppas helt och Grupp Syd tar förluster. Deras BTR-3 avlossar, i ett desperat försök att värja sig från ryssens eld, sina rökgranater. Samtidigt kallas vår T-64 och BMP1, som stannat i reserv, in för att stötta Grupp Syd.

*Reservstyrkan med sin T-64 sattes in för att understödja anfallet. Foto: Privat*

5) Även om Grupp Mitt tar sig upp genom dalen utan svåra förluster (vilket egentligen är obegripligt) så är förvirringen stor. Det syns inga fiender och varifrån elden kommer är oklart. Solen har börjat komma upp och även om det är mulet dränker ljuset fiendens mynningsflammor. Den dimma som ännu ligger kvar gör det också omöjligt att urskilja någon krutrök. Det går inte heller att höra några mynningsknallar (nedsatt hörsel på grund av gårdagens artilleri). Endast ljudet av kulorna som snärtar förbi hörs. Utan att veta fienderiktning blir det svårt att välja skydd. Det gäller då att lyssna på just kulornas snärtar, från vilka man snabbt kan gissa ungefärlig fienderiktning. Kulorna kommer bakifrån, från den norra vägen där det inte fanns nog med ukrainskt manskap att anfalla. Där finns tre större byggnader som skulle kunna vara fiendeställningar. Avståndet är kort, endast drygt 100 meter, men några fiender syns inte. Det finns inte heller något direkt skydd från denna eld som inte samtidigt skulle exponera ukrainarna i andra riktningar. Det enda alternativet blir att ta låga ställningar på den öppna vägen och ge så intensiv eld tillbaka mot den misstänkta fiendepositionen som möjligt. Detta lyckas och elden från den norra vägen minskar eller upphör helt för stunden. Lugnet varar dock bara sekunder innan gruppen beskjuts bakifrån igen, nu dock från längre avstånd. Taktiken blir densamma, och det lyckas igen. Grupp Mitt uppnår alltså eldöverlägsenhet trots att man helt saknar skydd.

6) Vid det här skedet uppenbarar sig plötsligt en rysk stridsvagn från ett buskage öster om Grupp Mitt. Avståndet är kort, omkring 70 meter då den upptäcks, och det minskar snabbt som vagnen rullar i hög hastighet mot den ukrainska positionen. Grupp Mitt, vars pansarvärnsförmåga endast består av några få lätta pansarskott, krackelerar nu slutligen. Soldaterna kastar sig enskilt mot första bästa skydd, både från stridsvagnen och fientliga raketgevär som börjar skjutas från omgivande ryska ställningar. Då stridsvagnen också börjar ge eld, nu från ett avstånd på bara 10-talet meter, blir Grupp Mitt snabbt effektivt nedhållen och är i praktiken även så gott som omringad. Den BMP-2 som skulle stödja Grupp Mitt står sida i sida med den ryska stridsvagnen bara några meter ifrån, men ingen av vagnarna lyckas bekämpa den andra – det är faktiskt oklart om de är medvetna om varandra, tydligen havererade växellådan på vår BMP och endast backväxlarna fungerade.

7) Två ukrainska stridsvagnar understödjer nu Grupp Mitt från Mayaks höjder. Alla explosioner runt om Grupp Mitt, både från ryssens eldgivning men även från de ukrainska stridsvagnarna, skapar snart en tjock dimma efter att vattenmolekylerna i den fuktiga luften binds av röken från sprängämnena. De ukrainska stridsvagnarna rullar fram och tillbaka och skjuter så häftigt (filmklipp) att värmesköldarna på kanonrören lossnar. När denna dimma sedan blandas med röken från Grupp Syds BTR, vilken av havsvinden förs uppåt genom dalen, skapas för en kort stund ett visuellt skydd som möjliggör för Grupp Mitt att ta sig tillbaka. Grupp Mitt är kvick att utnyttja tillfället samtidigt som ryssens stridsvagn tvingas rulla tillbaka dit den kom ifrån på grund av det ukrainska eldunderstödet.

8) Samtidigt som Grupp Mitt börjar ta sig tillbaka genom dalen dyker ryskt infanteri upp på andra sidan. Ryssarna rör sig i riktning mot där större delen av Grupp Mitt legat i skydd bara ögonblick tidigare. Troligtvis sker inte detta på grund av någon plan att nedkämpa ukrainarna där, utan mer troligt för att dom var lika förvirrade av allt kaos som alla andra. Då ryssarna exponerar sig helt öppet och nästan omgående bekämpas av delar av Grupp Mitt, som nu kommit upp på andra sidan dalen, försvinner de snart.

*Grupp Mitt drar sig ur striden. Foto: Privat*

9) Klockan är nu ca 06:30. Grupp Syd har efter stora besvär under fientlig eldgivning lyckats bogsera loss den fastkörda BTR-vagnen med hjälp av vår T-64 från reserven. BMP-1:an ur reserven har förlorats i något skede, oklart när eller hur. Grupp Mitt börjar nu dra sig tillbaka mer organiserat, där infanteri och BMP täcker varandra stötvis. Efter att ha skapat avstånd mellan sig själva och fienden, evakuerar fordonet Grupp Mitts sårade medan infanteriet spränger sig in i den största och starkaste byggnaden längs med gatan och håller ställningarna där. Fienden rör sig på norra gatan bara drygt 100 meter från Grupp Mitts ställningar, men det höga gräset på fältet mellan gatorna gör att man har svårt att se varandra. Ryssarna vågar sig heller aldrig på något aktivt motdrag trots att man egentligen haft alla möjligheter att göra det. Inte ens hans artilleri lyckas med mer än sporadiska skott här och där. Grupp Mitt håller ställningar tills strax före 10:00 då man slutligen drar sig tillbaka till Mayak igen.

Den saknade soldaten ur vår grupp, Chris (Instagram) – en av våra minröjare – lyckades ta sig tillbaka till dom egna linjerna själv, och vi fann honom i Mayaks källare sovandes då vi kom tillbaka efter anfallet. Den andra saknade ur spaningsplutonen gick vi in i byn en tredje gång senare under dagen och hämtade tillbaka.