Förord: Trots att Försvarsmakten tidigt såg nyttan med fjärrstyrda flygfarkoster, i dagligt tal kallade ”drönare”, har utvecklingen gått långsamt. I reklamfilmer för ”Nätverksbaserat Försvar” (NBF) var drönare en stor grej, ända ner på skyttegruppsnivå. Nå, det mesta i NBF-filmen infördes aldrig, men fjärrstyrda flygfarkoster infördes faktiskt. Sedan dess har deras status och plats i organisationen (ett tag fanns det ”stridsteknisk UAV” på manöverförbanden, tills det avskaffades igen) varit oklar – fram tills Ryssland inledde sitt storskaliga angrepp mot Ukraina. Nu måste systemen upp i luften oftare – men hur? Artikelförfattaren menar att personaltjänsten är det som håller våra ”fula fåglar” på marken.
/Redaktören
De fula fåglarna
Nu tänker ni redan att jag använt ordspråket fel. ”Det heter ju den fula flugan”, säger ni. Men låt mig förklara; när jag säger fåglar så menar jag Försvarsmaktens fåglar. Genom åren har Försvarsmakten gett sina Remotely Piloted Aircraft Systems (RPAS) namn så som Ugglan, Svalan, Korpen och Örnen.
Idag har Ugglan fasats ut – Tranan är istället på väg att implementeras. Men ändå hör vi relativt lite om användningen av RPAS inom Försvarsmakten. Det är för att Försvarsmakten inte lyckas upprätthålla sin egen RPAS-förmåga. Det svenska intresset för dessa fåglar har frodats framför allt efter de video-klipp och nyheter vi sett och hört ifrån kriget i Ukraina.
RPAS har framgångsrikt använts för att spana men även bekämpa motståndaren från bägge sidor i kriget. Inom intressesfären cirkulerar namnet Bayraktar TB2 som en kämpe för de ukrainska trupperna, vilket är en RPAS som har liknande specifikationer som ett bemannat propellerflygplan. Genom fasta vingar med ett vingspann på 12 meter och en akterpropeller kan den nå en topphastighet på cirka 220 km/h, en räckvidd på cirka 4000 km, en maximal höjd på cirka 25000ft (7600 m) och en uthållighet på cirka 27 timmar (Baykar Technology, 2022).
Vad vi även har sett är de mindre varianterna så kallade multicopters med flera toppmonterade propellrar som är betydlig smidigare och billigare. Dessa multicopters har en fördel gentemot RPAS med fasta vingar. De kräver bland annat inte en start- och landningsbana för att lyfta och de kan hovra på samma ställe utan att bekymra sig om att hamna i visuell skugga från målet.
”Det är inte bristen på materiel som gör att våra RPAS inte flyger. Det är bristen på piloter till systemen.”
Den svenska taktiska RPAS-modellen Örnen har liknande specifikationer som turkiska Bayraktar TB2, med undantag från exempelvis vikt och startförfarande. Båda systemen har dock liknande uppgifter, att med möjlighet från en höjd om ca 5000 meter inhämta, spana och laser-belysa mål. De taktiska och operationella fördelarna med att nyttja systemen har visat sig på många olika sätt den senaste tiden och då torde det ju vara en självklar anledning att använda våra system till max, men ändå flyger inte speciellt många av systemen. Det är dock inte tillgången på systemen i sig som gör att de svenska fåglarna inte får luft under vingarna. Återigen står Försvarsmakten och utvecklingen inför ett personalproblem. Det är inte bristen på materiel som gör att våra RPAS inte flyger. Det är bristen på piloter till systemen, och det är organisationen själv som skapar problem med rekryteringen till förmågan.
Vi har skapat våra egna problem
Vi ligger efter i utvecklingen – men det är inte främst materielmässigt. Vi har system som står redo i våra hangarer. Varför har vi då inte hört speciellt mycket om den svenska RPAS-förmågan? Det har helt enkelt inte varit en prioriterad punkt för dem som bestämmer inriktningen. Den svenska RPAS-förmågan har utvecklats genom att det faktiskt finns de personer som brinner för systemet och dess kapacitet på stridsfältet, som upprepade gånger försöker pusha för att få mer pengar och ta mer utrymme i det svenska försvaret men gång på gång blivit nedprioriterade – det menar personalen själva som är inom kunskapsskrået. Därför är det inte konstigt att man nu säger att Sverige ligger 10 år efter i utvecklingen, nu när man insett att detta är något som vi faktiskt behöver och därför söker en snabb lösning på ett utdraget problem.
Det är inte systemen det är fel på. Vi må ha gamla plattformar, men sensorerna som plattformarna nyttjar är nyare än vad vi kan tro, med en mycket god förmåga för systemens ställda uppgift. Det säger personal vid Försvarsmakten med god insyn i RPAS-förmågan. I stället är det bristen på piloter som gör att fåglarna står kvar på marken. Vi ligger återigen efter vad gäller personalförsörjning. Organisationsstrukturen skulle ganska enkelt kunna förändras och RPAS skulle kunna implementeras inom de flesta vapenslag och vapengrenar, men det finns inte tillräckligt med operatörer för att flyga dem. Då menar vissa att det är en fråga om att bara bestämma sig och rekrytera fler till dessa befattningar. Men så enkelt är det inte. Många avstår att söka till en befattning som innehar en så negativ klang. RPAS-piloter ses inte som ”riktiga” piloter och de ses ned på av andra piloter som exempelvis flyger stridsflygplan eller helikopter. Inte ens av Försvarsmaktens avtal ALFF angående flygande personal inkluderas RPAS-piloter som riktiga piloter då de inte omfattas inom kategorin. Synen på att RPAS-piloter sitter och spelar datorspel utan att ta risker florerar fortfarande.
Samtidigt har organisationen ingen önskan om att ändra på det. Försvarsmakten sätter själva käppar i hjulet för RPAS-piloterna och sig själva. Det står nämligen på Försvarsmaktens hemsida angående UAV-piloter om att de måste klara samtliga pilottester som även strids-, helikopter- och transportpiloter måste klara av, dock med lägre gränsvärden. Det betyder att RPAS-piloter har lika mycket grundläggande kompetenser som vilken annan pilot som helst inom Försvarsmakten, men de väljer ändå självmant att bli just RPAS-piloter. Förvisso är utbildningen kortare men utöver det snuvas de ändå på en officersgrad då RPAS-piloterna enbart är av kategorin GSS. De skulle alltså kunna söka andra befattningar som pilot och bli mer uppskattade och troligen tjäna mer pengar.
”Försvarsmakten vill utveckla kapaciteten men när det kommer till kritan har vi ingen som flyger systemen.”
Vissa skulle inte hålla med mig och menar att det inte alls är svårt att rekrytera till befattningen. De menar att det inte finns anslag i budgeten för att anställa fler då den inriktning Försvarsmakten tagit är så pass ny och en möjlig följd av kriget i Ukraina. Det betyder att vi inte hunnit se effekterna av en eventuell upprustning än och att de ökade utgifter som kommer med ett ökat årligt försvarsanslag på grund av ett eventuellt NATO-medlemskap inte hunnit träda i kraft. Men detta är felaktigt. Redan nu ser vi befattningar så som utvecklingsofficer av RPAS hos Flygenheten som uppkommit till följ av den ökade pressen på Försvarsmaktens förmåga till obemannade flygfarkoster, men ingen tjänst för att bli pilot återfinns. Försvarsmakten vill utveckla kapaciteten men när det kommer till kritan har vi ingen som flyger systemen.
Att bygga grunden till förmågan kräver jobb
För att komma på rätsida med problemet måste vi ändra på organisationens attityd. Börja med att ge RPAS-piloter den uppskattning de förtjänar. Ge dessa piloter samma förmåner som andra piloter. Det ligger stort ansvar hos dessa individer att, både flyga, inhämta och analysera data som många andra inom samma organisation inte har en aning om hur det ska göras. Detta skulle öka befattningens attraktivitet för att de känner uppskattning från organisationen och det skulle bidra med att stävja synen om att RPAS-piloter inte skulle vara riktiga piloter, eller att de bara spelar spel. En annan lösning skulle vara att även ge dessa piloter en officersgrad vid fullbordad utbildning. Detta skulle dock vara en mer tidsödande lösning på problemet. Samt att de skulle behöva komplettera med andra kurser, likt de kurser stridspiloterna läser vid MHS Karlberg, vilket kan vara en motsatt effekt till vad organisationen behöver just nu med en utdragen tidshorisont.
Ytterligare en lösning hade varit att sänka eller ändra kraven som ställs på en RPAS-pilot. Med tanke på att det är en GSS-befattning kanske inte samma krav behöver ställas. Försvarsmakten tillsammans med Pliktverket skulle kunna utforma en ny prövning som är speciellt utformad för RPAS-piloter så att de inte genomför de övriga pilottesterna som även öppnar dörrar för andra befattningar. På så vis kan obemannade flygfarkoster särskiljas från bemannade dito.
Dags att få upp fåglarna i luften
Problemet ligger egenhändigt i Försvarsmaktens förhållande till RPAS-förmågan. Nu skapar organisationen fler problem än den löser. Vi har kompetenta system men för få som vill och får flyga dem. Som följd av den komplicerade ansökningen till RPAS-pilot och separationen från andra piloter stannar våra RPAS på marken i stället för att flyga och förse organisationen med nödvändiga underrättelser. Detta behöver omedelbart förändras. Genom att ge våra RPAS-piloter den uppmärksamhet och status de förtjänar kan vi lösa våra egna problem. Genom att skapa förutsättningar för rekrytering skapar vi också förutsättningar för en växande efterfrågan av kompetensen. Det är hög tid att förändra den negativa statusen som klänger sig fast i Försvarsmaktens syn på RPAS-piloter för att få fler att söka och för att satsa mer på personalen – som faktiskt gör jobbet – och på så vis öka den svenska krigsförmågan.
Fänrik Christoffer Annerfjärd
Militär Debatt 