Världen förändras, materielprocessen står still

Den senaste tidens intensiva försvarsdebatt är intressant att följa. Tyvärr är dess orsak det mänskliga lidandet i Ukraina, ett lidande som vi inte har sett i Europa sedan Bosnienkriget på 1990-talet. Politikernas argument och diskussioner, bortsett från tvisten om det eventuella NATO-medlemskapet, handlar inte om huruvida Försvarsmakten ska tillföras medel utan snarare hur mycket och hur fort. Uppgiften att överse vilka projekt som kan snabbas på med tillförda medel är redan given, och det handlar om allt från materielanskaffning, till infrastrukturella satsningar, till diverse fordonsystem. För oss som har följt Försvarsmaktens utveckling, oavsett om det skett på yrkesmässiga grunder eller det personliga engagemanget (det som före detta statsminister Reinfeldt kallade för ett ”särintresse” 2015) så är det både intressant och oroväckande att notera hur tongångarna går och att samtidigt identifiera var riskerna finns.

De risker som finns i satsningar är något som i regel inte diskuteras. Vi tänker inte på tillförda ekonomiska medel som en risk. Pengarna ses snarare som en problemlösare. Jag anser dock, både som officer och som svensk medborgare och skattebetalare, att det finns risker när pengar tillförs en myndighet som möjligtvis saknar rätt kanaler för att kunna hantera de hastigt tillförda medlen. Det som fick mig att tänka i dessa banor är min fleråriga erfarenhet som kvartermästare för ett av Försvarsmaktens fristående kompanier med specialfordon som används av få andra. Dessa år har fått mig att både få en inblick i hur materielanskaffning i Försvarsmakten är tänkt, men även att uppleva en aldrig sinande frustration över hur otillfredsställande, ineffektivt och kvalitetsmässigt undermåligt det fungerar. Projekten kapas upp i så många intressenter, tyckare, förståsigpåare och paragrafryttare att den slutgiltiga produkten blir undermålig. Brukarna, som har mest erfarenhet av liknande system och bäst vet vilka förbättringar som borde göras i nyanskaffningen, beaktas väldigt lite. När de väl beaktas så görs det enligt en checklista för att kunna redovisa att de har kontaktats, inte att man har vägt in deras erfarenhet.

Den stillastående stridsvagnstransporten
Som exempel kan jag nämna införandet av Stridsvagnstransportpåhängsvagn 796B (strvtpphv 796B), med tilltänkt tillförsel till förbanden hösten 2021. Efter FMV:s kvalitetskontroll och granskning åkte jag tillsammans med flera sakkunniga kollegor till leverantören för att hämta det första fordonet. Våra egna kontroller slutade i att vi dömde ut fordonet som icke kördugligt och trafikfarligt. I egenskap av fordonsinstruktör med släpkompetens fattade jag beslutet att lämna detta nya fordon och åkte tillbaka till regementet tomhänt.

Den här stridsvagnen stannar i Skövde om inte upphandlingen av dragfordon blir bra. Foto: Joel Thungren, Försvarsmakten

Några månader senare kom en order från högre ort om att vi hade ett bäst före-datum att hämta ut inte en utan flera strvtpphv 796B i syfte att omsätta 796A. Någon återkoppling på vår rapport från vårt besök fick vi aldrig. En sådan tydlig order är bara att verkställa, och därefter konstaterades tragiskt att mycket av det vi hade rapporterat inte hade åtgärdats. Kort och gott har vi tagit hem flertal problem som måste inledas med garantiåtgärder som första steg. Utöver det väntar ett antal ombyggnationer på våra dragbilar för att passa till 796B på andra punkter. Ombyggnationer som vi får genomföra själva, med begränsat stöd på de redan svårt belastade verkstäderna. Fordonet är mottaget och ordern är följd. Nu står de nya påhängsvagnarna hos oss, och vi använder föregångaren (796A) under vårens övningsserie – förtroendet för 796B är fortsatt för lågt för att använda den. Konsekvensen blir att vi inte lyckas lösa våra uppdrag under övningsserien. Det drabbar inte bara oss utan hela armén, både övningsmässigt och ekonomiskt.

Att manövrera runt sitt eget system
Jag har längre utgått ifrån att våra problem är särskilda och unika, då vi är ett litet kompani med ett materielsystem som används av få andra än oss. Min bedömning är att vårt materielsystem och dess framtagande lider av att det ”bara drabbar oss”. Men kanske drabbar det fler? Vi såg förra året hur värnpliktsutbildningen på Stridsfordon 90-systemet drabbades då dokumentationen och instruktionsböckerna på systemen var undermåliga och ej levererade i tid, som ett exempel. Och det senaste, det som fick mig att skriva denna insändare, kom från Försvarets Forum (01/2022, sid 9) vilket fick mig att nästan sätta morgonkaffet i halsen en tidig lördagsmorgon:

”Det gällde att hålla undan nej-sägare och krångelpellar i Försvarsmakten och FMV”
Konteramiral Thomas Engvall i DN om varför återinrättandet av robot 15 på lastbil skedde i tysthet

Detta citat fick mig att reagera så kraftigt att jag slog igen tidningen i frustration och besvikelse. Inte nog med att materielanskaffningsprocessen är krånglig, ineffektiv och bristfällig – det är så allmänt vedertaget att en konteramiral måste genomföra en anskaffningsprocess i tystnad. Myndighetens egen publikation, Försvarets Forum, skriver om det som en framgång. Arbetsgivarens förhållningssätt är således likgiltig acceptans över att vi spenderar miljarder av skattebetalarnas kronor på dåliga upphandlingar, avtal, införskaffande av materiel och fordon som genast måste byggas om, skickas till reparationsköer och ineffektiv utveckling. Generellt brukar de flesta svara att det är en process som inte går att göra något åt, men då gör man det som enskild befattningshavare. Att arbetsgivaren uppvisar samma nivå av ointresse och ansvar gentemot sin anställda personal (då denna fråga kan påverka de som är inblandade och engagerade så att deras psykiska arbetsmiljö är ohållbar), sin pliktade personal (som tvingas hantera ny men ej ändamålsenlig utrustning som påverkar en fysiskt med skador till följd), skattebetalarna (för de åtskilliga miljarder som investeras i projekt som döms ut) är inte bara sorgligt utan även skandalöst! Att vi som arbetar med detta inte blir förbannade och protesterar över problematiken är förvånande.

Vägen framåt i materielprocessen
För att inte bara komma med problem i en redan ”utmaningstyngd” organisation så vill jag även nämna några förslag på lösningar som skulle kunna underlätta framtiden.

  • Vi måste lyfta problemet utanför myndigheten och få beslutsfattande politiker att överse behovet av offentlig upphandling avseende krigsmateriel. Det finns ett intresse av att vi i händelse av ofred måste omhänderta vår egen reservdelsförsörjning, vilket underlättar om produktionen av densamma är inom rikets gränser. Är det rimligt att fabriken för reservdelar ligger i ett annat land med ett hav mellan oss och den, där motståndaren kan uppträda och påverka våra försörjningslinjer? Behöver vi verkligen offentlig upphandling när det kommer till krigsmateriel? Finns det bättre, mer pragmatiska lösningar som andra europeiska grannländer tillämpar?
  • Varje projekt som färdigställs inom FMV måste utvärderas med hjälp av förbanden. Har det lett till ökad eller försämrad förmåga, har kostnaderna ökat eller minskat, har arbetsbelastningen blivit högre eller lägre, har utbildningen förenklats eller försvårats? Om svaren är i huvudsak negativa så kan det vara bra att byta ut ansvariga för projektet. För det är så vi arbetar inom Försvarsmakten; Genomför jag en vårdslös skjutövning och en olycka med personskador inträffar, så belönas jag knappast med att få hålla fler skjutningar.
  • Försvarsmakten själva måste bli bättre på att hitta de genvägar som vi de facto har, både inom materielanskaffningsprocessen och andra områden. Vi har en militär trafikförfattning som är till för att underlätta för oss i trafiken i jämförelse med civila trafikregler. Trots det väljer Logistikskolan att följa civilt regelverk ännu mer rigoröst. På det viset målar vi in oss i ett hörn. Detsamma gäller materielanskaffningen. Genom en sekretesstämpel eller andra likvärdiga åtgärder kan vi precisera materielanskaffningen tydligare, och avgränsa oss mot det som kan komma att bli problematiskt, både under fredsmässig utbildning av värnpliktiga, men även i krigstid.

Nu står vi inför en historisk satsning på försvarsförmågan. Det uppstår regementen på nygamla garnisonsorter. Politikerna utlovar investeringar till Försvarsmakten mera samfällt än någonsin. Har vi då verkligen råd att tillåta att ”krångelpellar” och ”Nej- sägare” dominerar vidare materielanskaffningsprocessen? Är det inte hög tid att undersöka varför brukarna dömer ut de senaste årens nyinförskaffade lastbilar och följa upp processen, exempelvis? För risken är, när satsningarna kommer, att vi återigen får undermåliga produkter som inte leder till ökad krigsduglighet i förbanden. Återigen riskerar vi att individer som sällan har kontakt med militära krigsförband redovisar hur bra projekten blev. Samtidigt tvingas packgruppen om tre soldater på stridsvagnskompaniet att lyfta stridsvagnsammunition på en fastflakad MAN HX för hand. Precis som man gjorde på en Terrängbil 30 – med undantaget att Terrängbil 30 kom på 70- talet och hade en handvev till hissanordning.

Fanjunkare Amir Dedić
Ställföreträdande Kompanichef, 1. Tungtransportkompaniet
Skaraborgs Regemente P 4