Förord: Beskedet om nya automatkarbiner till Försvarsmakten har lett till många reaktioner och spekulationer i organisationen. Projektet har för övrigt kantats av spekulationer sedan det inleddes år 2012. Vem ska egentligen tilldelas vilket vapen? Tidigare i veckan publicerades denna artikel på Militär Debatt med resonemang kring vem som egentligen har nytta av respektive vapen. Och för den som vill fördjupa sig i de svårigheter som bristen på existerande automatkarbiner leder rekommenderas denna artikel hos kollegan Taktisk.
Man kan såklart göra gällande att automatkarbinen egentligen inte är viktig i striden – en ”snuttefilt” som den kallas i Krigshistoriepodden. Men hur kan då upphandlingen av en ”snuttefilt” vara så komplicerad och ta så lång tid?
Anledningen till att autmatkarbinen väcker känslor är att den blir en förlängning av soldatens kropp. Den är en identitets- och statusmarkör. Och, precis som all personlig materiel, så påverkar den individens syn på sig själv.
Diskussionerna kring automatkarbiner i Försvarsmakten är inte över.
/Redaktören
Det har nu (äntligen) fattats beslut om att införskaffa en ny automatkarbin för Försvarsmakten. Jag konstaterar nöjt att FM väljer att införa samma vapensystem över hela linjen, framförallt när det gäller Hemvärnet och, om jag får uttrycka mig lite slarvigt, övriga Försvarsmakten. Jag tycker mig se en trend när det gäller viss materiel där man eftersträvar en likvärdighet kopplat till vissa materielsystem, något som är mycket positivt. Mycket kommer på så sätt bli enklare och effektivare. Ett annat exempel på detta är Granatgevär 18 som nu är under införande även inom Hemvärnet, som tidigare många gånger fått ärva uttjänt materiel och fordon. Visst finns det undantag, och så bör det nog också få vara, men jag gillar tanken och idén med en gemensam bas som man bygger anpassade lösningar ovanpå.
Den debatt och diskussioner jag följer på bl.a. sociala medier handlar till mångt och mycket om valet av kaliber där huvuddelen av Försvarsmakten kommer få ett vapen med kaliber 7.62×51, vilket är den kaliber Hemvärnet använder redan idag tillsammans med AK4. Det finns många kloka tankar kring valet av kaliber, både för och emot 7.62-ammunition, många gånger kopplat till vikt och därmed mängden ammunition respektive soldat kan bära med sig å ena sidan, genomslagskraft å andra sidan, och mycket annat. Personligen är jag inte så djupt insatt att jag känner att jag kan bidra till att förespråka det ena eller andra, jag är övertygad om och säker på att det finns kloka människor inom Försvarsmakten som har kommit fram till detta beslut på väl underbyggda underlag för att det skall bli så bra som möjligt med hänsyn till alla de parametrar som behöver vägas in.
Mina tankar och funderingar går främst till utbildningen och att utveckla (och bibehålla) förmågan att verka med detta nya vapensystem. Min uppfattning är att vid skjutning med 7.62-ammunition med AK4 så är rekylen betydligt högre än med 5.56-ammunition vilket påverkar möjligheten att skjuta snabbt och pricksäkert. Det kräver mer övning, mer tid på skjutbanan och därmed mer pengar för att uppnå samma eller motsvarande färdighet med 7.62 än med 5.56-ammunition. Finns tid, skjutbana och ekonomi så är detta i grunden inget problem, men detta är något som många förband i Hemvärnet saknar.
Som exempel kan nämnas kompetensprovet i det nya skjutreglementet. Provet som sådant tycker jag är bra där man får med lite av varje; skjutning från olika ställningar, ställningsväxlingar, handgrepp i form av omladdning samt krav på snabba beslut om bättringsskott i den sista delen. Soldaten kan tävla mot sig själv på ett uppfriskande sätt, antingen genom att sträva efter en snabbare tid för genomförandet, bättre träffsäkerhet med högre poäng eller en kombination av båda dessa i form av en högre koefficient (poäng delat med tid). Men här skiljer sig Hemvärnet från övriga Försvarsmakten. Där den anställde soldaten skall klara kompetensprovet en gång varje år räcker det för Hemvärnssoldaten att klara det vartannat år. För ett godkänt resultat krävs det en koefficient om 1,0 för den anställde medan för Hemvärnssoldaten räcker det med koefficient om 0,8.
Många av soldaterna i mitt kompani klarar såväl kravet om 0,8 som 1,0 med god marginal, men det är de som är mest engagerade och kommer på i stort sett varje skjutövning och därmed övar mycket. Låt oss kalla dem för ”det övre skiktet” och de utgör ca 1/3 av soldaterna. Nedanför dem kommer ”mellanskiktet” som också består av ca 1/3 av soldaterna som efter ett eller ett par försök klarar kravet på 0,8 men inte mycket mer än så. Slutligen har vi ”det lägre skiktet” som många gånger är de som är minst engagerade i skyttet eller är specialister, det vill säga personer som inte genomfört militär grundutbildning utan är med i Hemvärnet för att vi behöver deras speciella kunskaper och förmågor inom specifika områden som sjukvård, fordonstjänst, hundtjänst, samband m.m. Specialisterna genomför en tvåveckorsutbildning med 40 timmar vapentjänst där huvudmålet är säker vapenhantering så att utbildningen kan fortsätta på hemmaförbandet. Framförallt dessa specialister får kämpa mycket för att klara kompetensprovet, om de alls gör det, givet sin ringa erfarenhet av skytte i allmänhet och besväret med att bemästra AK4 med 7,62 ammunition. En del av specialisterna har idag Pistol 88 och kommer enligt uppgift ombeväpnas till den automatkarbin med kaliber 5.56 som kallas Självskyddsvapen (SSV). Det är mycket positivt för vår del. Pistolen är ett av de svåraste vapensystemen att hantera som vi inom Hemvärnet ger till dem med kortast utbildningstid. Pistolen är dessutom inte effektiv annat än på mycket korta avstånd.
Soldaterna i Hemvärnet skriver ett tjänstgöringsavtal om antingen fyra eller åtta dygn och det är mycket som skall hinnas med under dessa få dygn. Många gånger blir skyttet lidande till förmån för annan viktig verksamhet. Försvarsmakten lägger nu ytterligare uppgifter på hemvärnsförbanden kopplat till en önskad förmågehöjning, men man tillför inte mer tid vilket i den månen ”förvärrar” situationen ytterligare. Gamla sanningar som att ”den som bäst hanterar sitt vapen vinner striden” blir lidande.
I vår nya Handbok för Skjututbildning Automatkarbin återkommer begreppet TVSSSM (Tillräcklig Verkan Så Snart Som Möjligt) och jag har funderat mycket över begreppet ”verkan”. Givetvis vill vi i en stridssituation träffa det vi skjuter på i syfte att nedkämpa vår fiende. Men jag ser ”verkan” som ett betydligt större begrepp än så. En träff som inte är direkt dödande utan enbart skadar kan också skapa verkan. Ett eller flera skott som inte ens träffar kan skapa verkan på så sätt att fienden nedhålls eller tvingas omgruppera till sämre terräng. Det jag funderar över är om en träff med genomslag av en 7,62-projektil ger större verkan än många träffar och eventuella missar med en 5,56 mm projektil. [ämnet nedhållande eld avhandlades nyligen i denna artikel, reds.anm.]
Min slutsats är om det inte vore bättre om förband inom Hemvärnet som är starkt begränsad till utbildningstid, som i vissa fall har begränsad tillgång till skjutbanor eller annan övningsterräng för skytte och som i vissa fall även har en begränsning i ekonomi skulle vara mer förtjänt av ett vapen med 5.56 mm kaliber under förutsättning att mitt antagande att det är lättare vidmakthålla sin kompetens med ett vapen som inte har så stark rekyl som ett vapen med kaliber 7.62. Jag ser hellre att så många soldater som möjligt i mitt kompani oftare träffar det de skjuter på med kanske något lägre effekt, än att de inte träffar det som de skjuter på lika ofta med samma ammunitionsinsats.
Med detta sagt är det inte min åsikt att hela Hemvärnet skall utrustas med SSV med kort pipa. Principen att skyttesoldaten skall ha en Automatkarbin med 14-16” pipa o.s.v. tycker jag är en bra princip. I mitt resonemang är det valet av kaliber jag funderar över.
/Dadda
Ställföreträdande kompanichef i Hemvärnet
Militär Debatt 