I många år har Försvarsmakten och FMV arbetat med att bestämma sig för vilken automatkarbin som ska ersätta AK5. De fysiska individerna är uttjänta varför någon form av ersättning är en självklarhet. Vi uppfattar dock att debatten om en ny karbin har ett märkligt fokus och skriver därför detta inlägg för att nyansera bilden.

Vad är syftet med automatkarbinen? Vi upplever inte att det råder konsensus inom Försvarsmakten om vad svaret är på den frågan. Vi skulle därför vilja delge våra egna åsikter och tar med glädje emot repliker med andra synsätt. Vi anser att syftet med automatkarbinen är tredelat. 

För det första utgör automatkarbinen soldatens möjlighet till effektiv våldsutövning. I denna del har egenskaper som vapnets vikt, ergonomi, driftsäkerhet och ammunitionens penetrationsförmåga stor betydelse.

För det andra utgör den ett närskydd till de av gruppens vapensystem som åstadkommer den huvudsakliga verkan, det vill säga kulsprutan för finkalibrig eld, granatgeväret för splitterverkan och pansarvärnsvapnet för riktad sprängverkan. Gruppen i sin tur vad gäller verkan kan betraktas som en del av ett ”närskydd” för egna skjutande förband av till exempel indirekt eld eller olika typer av robotar. För detta är andra egenskaper viktigare. En lägre tillverkningskostnad innebär till exempel att mer pengar kan spenderas på de prioriterade vapensystemen och att förbandet som helhet då blir farligare. En motståndare tvingas agera annorlunda om vi har Robot 57 på varje grupp i jämförelse med om vi endast har pansarskott, men motståndaren behöver inte anpassa sitt agerande beroende på om vårt skytte är utrustat med AK4 eller AK-ashäftig (SCAR, HK416, ACR etc).

För det tredje möjliggör automatkarbinen för gruppen att effektivt nyttja eld och rörelse och på så sätt kan plutonchefen manövrera med plutonens grupper. För detta syfte är väl egentligen främst vapnets förmåga att nedhålla motståndaren viktigt, varför t ex en mindre kaliber (för att kunna använda magasin med högre kapacitet och bära mer ammunition) är en framgångsfaktor. 

Att tillverka ett vapensystem innebär naturligtvis avvägningar eftersom många av ovan listade egenskaper är konträra. Till exempel innebär en mindre kaliber oftast bättre möjlighet att uthålligt nedhålla motståndaren men in dubio till priset av en sämre penetrationsförmåga. Därför är det så viktigt att syftet utreds, så att avvägningen kan göras med eftertanke. 

Vår åsikt är att syfte två och tre är de viktigaste och att nästa automatkarbin därför ska väljas med dessa i åtanke. Lågt pris, enkelt underhåll och mindre kaliber bör därför vara vägledande. Detta verkar inte vara tanken i nuläget. Att FMV uttryckligen anger att ekonomiska skäl inte är huvudfokus och att karbiner med kaliber 7.62×51 mm köps in samt att man talar om ”modernare och lättare vapen med bättre ergonomi och bättre justeringsmöjligheter efter kroppsstorlek” tolkar vi som att fokus endast ligger på det första syftet. Samtidigt finns indikatorer på att karbinen med kalibern 5.56 (det så kallade “självskyddsvapnet”) har gjorts lättare för att den ska tilldelas personal som inte har strid som huvuduppgift, vilket talar för att det andra av våra syften har ansetts vara det viktigaste i det fallet (man har då ersatt “prioriterade vapensystem” – se vår text ovan om det andra syftet – med “prioriterade system”). Har man kanske påbörjat en tankeprocess liknande vår men nöjt sig med slutsatsen “funktion = mindre pang, markstrid = mer pang”? Intrycket som ges är i vart fall att det inte utretts tillräckligt kring vad syftet med automatkarbinen är.

Automatkarbinen har inte genomgått någon teknisk revolution sedan stamfadern Sturmgewehr 44. Hylslös ammunition, inslag av plast, exotiska legeringar och bullpup-design har aldrig lett till att tidigare modeller blivit obsoleta. Mellan den ”sämsta” och den ”bästa” karbinen på marknaden föreligger det faktiskt en väldigt liten skillnad om man jämför med andra vapensystem som burna pansarvärnsvapen och artilleripjäser. Vi menar därför att den bästa tänkbara karbinen de facto har närapå noll positiv strategisk effekt jämfört med den sämsta tänkbara karbinen och att vi angriper problemet på helt fel sätt.

Vårt förslag på hur AK5C borde ha ersatts är följande:

1: Identifiera modeller där samtliga patent har löpt ut och som har använts i sådan omfattning att man kan vara säker på att de kommer att duga i ”det svenska fosterländska kriget” vad avser de egenskaper som krävs för det första syftet. 

2: Filtrera därefter bort de som har en annan kaliber än den som vi bedömer att vi lättast kommer kunna få militärt bistånd av eller kunna köpa billigt i händelse av krig (rätt ska vara rätt och här ska FMV få beröm för att de ser ut att ha övergett tanken på en helt ny kaliber och fortsätter med 5,56 och 7,62). 

3: Därefter kan enklare utprovning genomföras om behovet finns, men det som ska vara avgörande faktorer när vi väljer karbin är de som uppfyller främst det andra och tredje syftet. 

4: När så denna ”folkhemskarbin” är fastställd så tillser FMV att ett långsiktigt vidmakthållande av systemets tekniska livslängd säkras (egen statlig tillverkning eller upphandlat) till dess en faktisk teknisk revolution sker på automatkarbinens område – om sisådär 100 år om vi får tillåta oss att raljera lite (observera att optik och andra tillbehör faller utanför vår och FMV:s avgränsning för vad som ingår i systemet).

Av vad som hittills har framkommit från FMV så kommer nästa automatkarbin vara just ”ashäftig” och gedigna tester kommer att genomföras. Om testerna faller väl ut, låt det då bli sista gången vi gör misstaget att köpa omotiverat “modernt och fräscht”. Ta tillvara på faktumet att patenten för vår nya automatkarbin kommer gå ut senast år 2043 och bygg upp en egen förmåga för vidmakthållande så att vi aldrig hamnar i utslitningsproblematiken vi nu befinner oss i med AK5. 

Kanske leder detta mer holistiska tankesätt till att vår standardbeväpning om 100 år är just den nya Sako-karbinen och att vi vinner kriget på att pengar fanns att köpa viktigare saker för?

Slutligen och orelaterat till ovanstående: om kriget i Ukraina har visat någonting är det att det är synnerligen värdefullt att inte destruera allt som inte behövs i en slimmad fredsorganisation. När FMV säger att även AK4 och PSG90 ska ersättas, låt för Guds skull inte detta innebära att mängder med fullt fungerande exemplar destrueras!

Mårten Matell och Axel Rosenqvist

Löjtnanter (RO) vid Livgardet respektive Göta Ingenjörregemente och medlemmar i Lunds Akademiska Officerssällskap (LAOS)