Försvarsmakten är på god väg mot att anskaffa teknik i sådan kvalitet och kvantitet, att det inom en rimlig framtid är möjligt att reguljära infanteriplutoner får motsvarande täthet av optik och sensorer som ett typiskt specialförband kan ha haft de senaste 15-20 åren. Jag tänkte ventilera några tankar kring detta och vad det skulle kunna ge för nya möjligheter för stridsteknik och taktik för infanteri inom pluton och kompani. Enligt mig uppstår vissa skillnader och möjligheter, exempelvis avseende ledning, när i princip varje soldat på plutonen kan skapa en egen ”kill chain”. Vad menar jag med detta?

När det tidigare har krävts ett samarbete för att upptäcka, identifiera, avståndsmäta, belysa, eldreglera och avgöra effekt av verkan, så kan en enskild skytt i mångt och mycket klara detta autonomt med stöd av moderna riktinstrument. Dessutom på stridsavstånd som, om terrängen medger, är avsevärt längre än tidigare. 

Tekniska framsteg för strid till fots
Jag tror inte att militärteknisk utveckling särskilt ofta leder till paradigmskiften. Men jag tror ändå att det är viktigt att våga göra mindre justeringar i beprövad stridsteknik och taktik när tekniken öppnar nya möjligheter. För att i någon mån begränsa omfånget av resonemanget så väljer jag att fokusera på effekten av moderna pansarvärnsvapen. Granatgevär och handburen pansarvärnsrobot i synnerhet.

Den uppenbara nyttan är förstås att riktinstrument som fungerar oavsett ljusförhållanden, vilka med ett knapptryck ger rätt ballistisk uppsättning avhängt ammunition, avstånd, vind, temperatur etc. ger väldigt goda duellvärden. Och det är ju självklart toppen! Men jag vill försöka se lite bortom detta. Jag vill väcka tankar kring vad den tillförda tekniken kan innebära för plutonens stridsteknik och i förlängningen även taktik. Jag menar att det även öppnar för snabbare beslutskedjor, vilket kan kräva vissa justeringar i soldaters utbildning och officerares ledningsfilosofi.

Från att tidigare ha varit tvungna att samla pansarvärnseld med samtidigt eldöppnade, för att säkerställa såväl träff som verkan, börjar vi kanske glänta på dörren till prickskyttarnas värld – ”one shot, one kill”. Avstånden där verkan numera kan uppnås med pansarvärnsvapen ökar avsevärt i och med stödet från de avancerade riktmedlen. Samtidigt minskar volym och vikt tack vare nya material och minskat behov av antal granater för att nå avsedd verkan.

Ovanstående faktorer öppnar möjligheter att små autonoma pansarvärnspatruller kan innästla med i princip alla tillgängliga transportsätt. Parallellt öppnas också möjligheter till en helt ny rörlighet inom ramen för plutonens och kompaniets strid. Traditionellt har understödsvapen ofta skramlat runt i kön på plutonen, beredda att ta understödställning – men kanske förändras detta nu?

Pansarvärnsprickskyttar
För att åskådliggöra mina tankar vill jag dra en parallell till prickskytte-team. Deras utbildning, utrustning, metoder och taktiska utnyttjande kommer tjäna som exempel för vidare resonemang.

Den stora behållning som jag personligen har haft av prickskyttar är att de är särskilt tränade och utrustade för att vid behov kunna uppträda autonomt för att lösa specifika uppgifter. För prickskyttar faller det sig naturligt att självständigt planera för sin strid, att genomföra alla förberedelser i stridsställning, att läsa terrängen för såväl sina egna som för fiendens handlingsmöjligheter och att göra val av rätt mål givet omständigheter. Förutom att prickskyttar är dugliga människor med adekvat utbildning så är det även deras tekniska hjälpmedel som i mångt och mycket ger dem goda förutsättningar att uppträda autonomt. De har historiskt haft den bästa utrustningen för att verka i alla ljusförhållanden, för att mäta avstånd och att tidigt avgöra stridsförlopp genom att skjuta först och precist.

Utan att gegga ner oss i skillnaden mellan skarpskyttar och prickskyttar, så menar jag att dessa autonoma team även fyller en särskild funktion inom ramen för plutonens samlade strid. Vid tillfällen då prickskyttar är i, eller invid plutonens stridsställning, är de mycket nyttiga att använda som en ypperlig sensor. De kan med fördel leda stora delar av eldförberedelserna i stridsställningen, medan plutonsledningen redan planerar för nästa stridsuppgift. De är även utmärkta som förpatrull, efterpatrull eller förvarning/flankskydd.

Du som läsare har säkert förstått vid det här laget att min tes är att man på liknande vis bör kunna nyttja pansarvärnspatruller. Men det är väl inget nytt med pansarförstöringspatrull, tänker du? Vi har ju historiskt haft pansarvärnsplutoner. Är det inte precis detta som jägargrupper gör? Ja, kanske, men jag vidhåller att det är en väldig tillgång för varje pluton och kompanichef att ha en dylik ”autonom” resurs. Kanske ska jägarbataljonerna utbilda dessa team, men att de under övning och sedermera krig underställs reguljära förband?

Hur kan patrullen se ut i praktiken?
Jag föreställer mig en pansarvärnspatrull på tre soldater som efterliknar prickskyttars kunskaper, materiel och metoder. Med särskilt anpassad materiel så som snöskoter/terränghjuling, ergonomiskt utformade bärsystem för vapen och ammunition. Teamet disponerar drönare med trådförbindelse, s.k tethered drone [på svenska: Tjudrad UAS], som kan ge tidig förvarning och möjlighet till målval av exempelvis ledningsvagn eller annat högvärdigt mål, den kan rentav utgöra sambandsrelä för att utöka räckvidden på patrullens radio. Patrullen har anpassad maskeringsmateriel för att kunna genomföra ett första eldöppnande från termiskt maskerad position utan föregående rörelse ur skyl. Därefter snabbt kunna förflytta sig från platsen. De innehar egen underhållssäkerhet på 2-3 dygn, vilket gör att de utan föregående förberedelser kan ”frikopplas” från plutonen.

Teamet kan tilldelas uppdrag med specifika högvärdiga mål, men är som sagt lika mycket en resurs för ledningen då denna trio, likt prickskyttar idag, kan bli en enorm tillgång som en slags ”möjliggörare” [eller på engelska: ”enabler”] inom förbandets samlade strid. Detta benämnde jag i en tidigare artikel på Militär Debatt som ”satelliter”.

Dock så föreställer jag mig att pansarvärnspatrullen, likt prickskyttar, trivs bäst och ger mest effekt om de får uppträda någorlunda autonomt. Därför bör deras normaltillstånd vara att fungera som just en satellit till förbandet. De finns där ute i periferin och löser uppgifter som understödjer förbandets uppgift och syfte, men deras mandat inkluderar även stående order om att gripa gyllene tillfällen mot högvärdiga mål.

Självklart är det pluton-, kompani- och bataljonchefers fulla rättighet att samla in sina satelliter för att kraftsamla eller understödja i särskild riktning. Men det kommer sannolikt att kräva en viss mental omställning hos vissa chefer att inte reflexmässigt knyta resursen nära sin ledningsgrupp som någon form av reserv för handlingsfrihet. Det kan finnas sådana situationer, men bör vara undantaget som bekräftar regeln om satelliternas autonoma uppträdande.

Chefens möjliggörare
Låt oss leka med tanken att moderna sikten till granatgevär skulle kunna frigöra en del utbildningstid. Att själva hantverket för att överhuvudtaget erhålla en bra träff i första eldöppnandet kräver mindre tid. Ett rörligt pansarmål på 150 meter har historiskt varit ett ganska svårt skott. Men det är inte lika svårt idag.

Tänk om vi kunde lägga mer tid på att utbilda pansarvärnspatruller i både egen och fiendens taktik. Att dessa soldater, likt prickskyttar, ska kunna göra terrängvärdering ur egna och fiendens ögon, upprätta eldplaner, lära sig om målval (hur särskiljer man ledningsvagnen? Med modern optik kanske till och med – VAR i vagnen jag bör träffa?), fientlig Orbat (stridsordning) med mera.

De kan uppträda autonomt som en traditionell pansarförstöringspatrull, men också semi-autonomt i bemärkelsen att självständigt kunna ta avsevärt större ansvar inom plutonens stridsställning. På egen hand välja eldställning, växeleldställning och alternativ eldställning. På egen hand ta ut och mäta in utgångspunkter för målangivning (tekniken i siktena är ju utmärkt för detta) till sådana terrängpartier där pansar kan förväntas förekomma. Kanske till och vara ansvarig för hela plutonens utgångspunkter i och med att övrig eld ofta öppnas i samband med pansarvärnsvapnens eldöppnande. 

Strid är så mycket mer än välriktad eld. Manövreringen innan eldstriden sätter ofta ramverket för stridens utgång. Alltså, förmågan att även på lägsta nivå kunna förutse egna och fientliga handlingsmöjligheter och därmed kunna välja terräng till egen fördel OCH kunna utdela första eldöppnandet. Härmed blir det enklare att skapa ett djup i stridsställningar och samtidigt frigöra tankekraft och fokus för chefen att taktisera för nästa stridsuppgift.

Plutonchefens resurs – eller bataljonchefens?
Mina tankar grundas självklart i egna erfarenheter. Är det kanske en utopi att reguljära infanteriplutoner får disponera en resurs som ovan beskrivet?

Jag är väl medveten om att stridsteknik och taktik där mandat och autonomt uppträdande tilldelas längst ut i verkansdelarna är krävande ur ledningsperspektiv. Det är även förenat med risker och komplexitet avseende gränser och vådabekämpning. Kanske är det mer sannolikt att resursen finns på kompani? Samtidigt, så snart resursen blir en bataljonsresurs, knuten till bataljonschefen, så tror jag att en stor del av poängen förloras. Gyllene tillfällen visar sig snabbt och de visar sig längst ut i fingerspetsarna på förbandet. Det kommer, likt som för dagens prickskyttar, krävas en viss typ av soldater för att ingå i dylika patruller. Det kommer likväl krävas en viss typ av chefer för att kunna nyttja deras fulla potential. Det vill säga att våga släppa kontrollen, ge tydliga mål och stor frihet att handla i chefens anda.

Stafettpinne
Ovanstående resonemang kan ju ganska enkelt tillämpas på små team med patrullrobotar likt Switchblade, Hero mfl. som dels uppträder autonomt, dels agerar spaning och indirekt eld åt plutonen. Tankar kring detta och kring ytterligare tekniska framsteg i pansarvärnsstriden kommer säkert någon annan att utveckla på Militär Debatt.

Cartman 128
Kapten och jägarofficer