Förord: Specialförband omges alltid av ett mystiskt skimmer. En stor del av verksamheten, soldaterna och materielen är belagd med sekretess. Men ändå är en stor del av metoderna att anse som normal militär verksamhet. Nedan följer en operatörs lärdomar från ett långt yrkesliv på truppnivå. Mycket av hans erfarenheter kan användas för att göra officerare och soldater i reguljära förband – håll tillgodo!

/Redaktören

Bakgrund
Tiden går och det är idag nio år sedan jag avslutade min militära bana. Men 15 år av i princip oavbruten truppföring som gruppchef, plutonchef och marktaktisk chef för SF Task Unit (SOTU) gör att tankarna ofta vandrar tillbaka. Tänker att detta kanske vara ett bidrag till framtida chefer på stridsteknisk och taktisk nivå. Det finns mycket som vill ut ur huvudet, men har försökt skala ned till hyfsat handgripliga reflektioner och allmängiltighet, till förmån för fler och utan risk för röjande av försvarssekretess. Inser att det ändå blev mycket. Hoppas du som läser ändå orkar hänga med!

Generella erfarenheter
Mål och Syfte. På riktigt, inte av hävd! Lägg tid och kraft på att formulera och förenkla dessa så långt du kan! De måste vara begripliga och tydliga för alla underställda. Tillåt inte att någon underställd chef eller soldat sitter okoncentrerad och bara väntar på sin specifika uppgift! Få saker gjorde mig så upprörd som basse-frågan – ”vad gäller för mig”? Om syftet med uppgiften är klar så finns grundförutsättningen för den omhuldade uppdragstaktiken.

Jag är definitivt en förespråkare av att använda militära begrepp för att beskriva stridsuppgifter eller elduppgifter. Det är oerhört viktigt att vi talar samma språk när det ska stridledas. 

Men, beakta risken för att soldater och ibland gruppchefer, kanske inte är lika bekväma och självklara med vad uttrycken egentligen innebär som du är! Förstår gruppchefen vad understödsuppgiften syftar till? Vilka betingelser ska minst vara uppfyllda när en grupp anmäler ”understödsberedd”? Är det solklart vilken skillnad i ambition som råder mellan elduppgifterna nedkämpa och nedhålla? Antingen ser du till att användandet och innebörden av begreppen drillas hårt, eller, så måste du helt enkelt förklara mer målande vad som ska uppnås (målet) och varför (syftet).

 
Bädda för att leda striden. Var alltid förberedd! Stäng aldrig av hjärnan!  Tjata hål i huvudet på dina underställda, även under längre marsch. I huvudet rabblar du ständigt nya OBK:er (orientering-beslut-kommando) för att snabbt kunna återta initiativet om ni hamnar i en efterhandssituation. Var proaktiv genom att över tiden delge nya utgångspunkter på kartan (UPK), eller snarare utgångspunkter i terrängen, som kan hjälpa dig att stridsleda. Nytt terrängparti – Ny ”klockan 12” och nya utgångspunkter för målangivning (UPM). Benämn gärna dessa på ett ”fantasifullt sätt” så att underställda verkligen minns dem när det brakar loss.
 
Det ska erkännas att det är enormt ansträngande att över lång tid, i ditt eget huvud, genomföra kontinuerliga bedömanden med tillhörande beslut och orders. Dina underställda kanske tycker att det är tjatigt och enerverande med dina ständiga orienteringar och lägesuppdateringar? 

Ja, det är utmattande, men personligen anser jag att det är värt det. Det kommer spara liv och ge oss initiativet när något plötsligt händer. Min erfarenhet är att mina underställda i efterhand tyckte det var bra att jag ständigt låg på. Förutom att vi löste våra uppgifter med framgång, så tror jag de att också insåg att det var ett recept för att undvika egna förluster.

 
Som chef ska du leda. Endast i absolut självförsvar skjuter du mot fienden. Vapnet är snarare ett, av flera verktyg, för stridsledning. Magasinen är fyllda med spårljus eller IR- spårljus. Lasern är till för utpekning av UPM:er och andra angivelser som behövs för att samordna elden. Pistolen är utbytt mot signalpistol med rökspår och lyspatroner. Granater är bortprioriterade till förmån för optik. Västen kittad till förmån för snabb åtkomst till radio och navigationsutrustning snarare än snabba magasinsbyten. Du ska alltid ta ansvar och initiativ, men du ska aldrig fastna i rödpunkten!

Tips
Ett tips för att skapa handlingsfrihet åt dig själv: utse en omgång som har beredduppgift ”satellit”. Vet inte om benämningen är den bästa, men i mitt fall bestod satelliten av ett prickskyttepar och en granatgevärsskytt med laddare. Med terränghjuling eller annat lämpligt fordon kunde dessa tjäna som egen spaning, efterpatrull, ”snatchteam” eller understöd. Om enheten blir bunden i strid kan de även användas för att nästla sig ur den direkta elden för att hitta eldställning, varifrån de ”oberörda” kan ta precisionsskott medan fiendens fokus fortsatt är riktat mot huvuddelen av din enhet.
I mitt fall hade dessutom prickskyttarna enhetens bästa optik och sensorer. Härvid kunde de faktiskt användas som en sorts belysare av mål som vi andra inte kunde upptäcka eller identifiera. Så i samverkan med ”satelliten” kunde vi få till en slags halvindirekt verkan genom att jag som chef fick avstånd och typ av mål för att därefter beordra samtidigt eldöppnande mot en IR- belyst punkt i terrängen. Det kanske är värt att testa för förband som har begränsad tillgång till sensorer?

Se till att varje soldat har en enkel klockkompass! När enheterna är spridda i terrängen och de uppenbara terrängföremålen är få, kan du alltid förlita dig på att ange huvudsakliga riktningar med väderstreck. Soldaten kan få en grov uppfattning om vad du tjatar om utan att behöva gräva i fickor och flytta fokus från sitt verkansområde.

Arbeta in ett tydligt reservförfarande vid sambandsbortfall! Enligt ”Murphys lag” är det nära 100% risk att någon kommer råka hålla S/M omkopplaren intryckt från första eldöppnandet och i all oändlighet…

En chef måste prioritera
På nivån ovanför gruppchef kan du inte längre vara ”kompis” med dina underställda. Du är chef. En chef prioriterar. Det handlar nästan alltid om att prioritera. Om du inte prioriterar kan du inte kraftsamla. Om du inte kraftsamlar kan du inte uppnå lokal överlägsenhet. Svenska förband måste uppnå lokal överlägsenhet för att vinna strider!

När du prioriterar kommer personer från och till att vara missnöjda, ledsna eller förbannade. Lär dig leva med det! Lär dig hantera att det blir lite ensammare den dag du tar steget från gruppchef till plutonchef. Som plutonchef, kanske även kompanichef, kommer du slitas mellan lojaliteter. Lojaliteten till ”din enhet, dina mannar” och lojaliteten mot högre chef och uppgiften. När du lämnar nivån gruppchef räcker det inte med att enbart förlita sig till föregångsmannaskap och ”följ mig”.

Specifika lärdomar
Här följer en lista med mina erfarenheter (främst från Afghanistan). Mina erfarenheter ska förstås i kontexten SF DA (ungefär jaga och slå ut högvärdiga mål) och MA-operationer (ungefär träna, mentorera och förstärka allierade förband). Men jag menar att detta även till del kan anses allmängiltigt vid markstrid.

1) Luftburen spaning och målfäljning, ISR. Lång uthållighet, med förmåga till inhämtning av såväl bild/video som signalunderrättelse. ”Live feed” till marktaktisk chef. Absolut avgörande för F3EAD (metod för inhämtning/underrättelse find, fix, finish, exploit, analyze and disseminate)
Allmängiltigt: hur ska chefer i fältförband på bataljonsnivå rent praktiskt få tillgång till aktuell och användbar underrättelse under genomförande av stridsuppgift?

2) Handlingsfrihet – gripa tillfälle och snabbt agera när tillfälle ges att nå relativ/ lokal överlägsenhet. Äga egen luftburen ISR- förmåga. Äga egen taktisk och operativ rörlighet.
Allmängiltigt: Räkna enbart med egen förmåga, operationer bör inte vara upphängda på andras förmåga.

3) Separata fordonsbesättningar med vagnstjänst och fordonsburna tyngre understödsvapen som huvudtjänst. Bör liknas med luftburen eller marin transport. Låt proffsen ta dig från A till B. Fokusera din tankekraft och dina operatörer i anfallsmålet!
Allmängiltigt: Hur mycket av planeringen ägnas åt indelning i fordon och marschväg till nackdel för huvuduppgiften? Hur övas FAP vid ditt förband? Försvaras FAP eller lämnas fordon (helt orealistiskt) vind för våg? Kvarlämnas nog med personal för att förflytta alla fordon och bemanna fordonsmonterade vapen? Hur många blir egentligen kvar att strida i anfallsmålet?

4) Färre fordon genom ökad kapacitet att ta fler passagerare. Stora kolonner stör normalbilden. Triggar förvarning och är svåra att leda och manövrera. Många fordon = mycket folk knutna vid FAP = Dåligt.
Allmängiltigt: icke mekaniserade förband ska inte ”bli fast” vid fordonen.

5) Förmåga att leda tillfälligt sammansatta stridsgrupper. Om du har hög grundfärdighet i att planera och genomföra stridsuppgifter genom så kallade combined arms/kombinerade vapen så är dina förutsättningar goda för att effektivt kunna leda tillfälligt sammansatta förband.
Allmängiltigt: Det bör ingå som en naturlig del i träning och övning att officerare på plutons och kompaninivå får leda tillfälligt sammansatta förband med såväl understödjande som underställda resurser. Tillåt friktioner vid övning! Fuska inte genom att kringgå eventuella problem med exempelvis icke kompatibla system!

6) Understödsvapen – använd luftbrisad med temperad ammunition (i regel vapen med spränggranater, t.ex GRG). När första skotten är avlossade söker fienden, precis som vi, skydd och skyl för direktriktad eld.
Allmängiltigt: Luftbrisader skapar ett dilemma och förluster för fienden.

7) Metoder och disciplin för att undvika vådabekämpning och civila offer.
Allmängiltigt: Det här är svårt och måste övas och prövas under utbildning. Gäller allt från metoder för igenkänning av egna soldater som ”gränser” vid stabsplanering. (hint: att rita en gräns på lägeskarta är inget värt om inte alla underenheter är delgivna denna gräns. Igenkänning (IK) är inget värt om inte alla egna förband känner till den.)

8) Information från stridsfältet. Ta alla tillfällen att bättre förstå hur du kan utnyttja motståndarens svagheter. ”EAD” i F3EAD.
Allmängiltigt: Även i det nationella försvaret av Sverige kommer det vara viktigt att alla hjälper till att föda underrättelsetjänsten med information. Övar vi stridsfältsförhör? Faller det sig naturligt för svenska soldater att samla information i anfallsmålet? Kan det vara en bra övning efter en tillämpad övning att en ”underrättelseofficer” ansluter i fält för att ”tanka av förbandet”?

Avslutning
Slutligen vill jag påpeka att under mina år som truppförande chef, även de senare åren, så har jag många gånger fallit tillbaka till kunskaper som jag erhöll tidigt i karriären. Här ska särskilt framhållas dåvarande OHS 1 vid KavJ/ inf Stridsskola Nord. Det var ett mycket lärorikt år med fullt fokus på rollen som krigsplutonchef. Massor av kaderträning och mycket truppföring vid jägarbataljonera i Arvidsjaur och Kiruna under ledning och mentorskap av erfarna truppofficerare. Jag tycker att det var en värdefull bonus att vi tränades jämsides med infanteriets kadetter och deras lärare, som i regel hade större erfarenhet och var duktigare på att strida i pluton och kompani. Släpp prestigen, blotta dina svagheter och våga så kallad crosstraining!

Jag minns ett tillfälle i Afghanistan då det hade skorpat till sig, situationen blev rörig och jag började tappa kontroll och lägesbild. Jag upplevde en smygande känsla av panik inombords, varpå en röst hördes över radion: – ”Alla Adam, på vägen, mot byn, ordning F-E-G, stridskolonn på stället”! Det var min egen röst som gav ordern, vilket i sig kanske inte var så konstigt, men jag förvånades över sättet jag gav ordern på. Det brukade, rätt eller fel, låta lite mer informellt inom SF. Det funkade i alla fall bra. Efter att min ”egen” kärna av team hade rangerat sig gick det smidigt att få ordning på övriga enheter i stridsgruppen och återta initiativet.

Hoppas detta kan vara till nytta för någon. Kom ihåg att detta är mina personliga reflektioner! Kom ihåg att det är erfarenheter som är dragna vid jägar- och specialförband! Gör din egen analys och använd enbart sådant som passar din roll och ditt typförband! Kanske kommer det ett framtida inlägg om faran med att okritiskt efterapa specialförband. Vi får se.

Allt gott!
Cartman128

Efterord: Att ta del av andras lärdomar för att öka sin egen effektivitet är en central del av att vara krigsman. Genom Cartman128:s artikel kan förhoppningsvis många kollegor bli inspirerade, både inför övning och insats. Men att formulera sina erfarenheter och lärdomar i ord och bild är också ett sätt att fördjupa sig i sin egen kunskap. Och det behöver man inte vara specialförbandsoperatör för att göra – det är minst lika viktigt för underhållsplutoner, fartygsbesättningar och bataljonsstaber. Välkommen att bidra med dina lärdomar!

/Redaktören