Förord: Kriget i Ukraina syftar till långsiktig ockupation. Eller annektering. Eller en omvandling av Ukraina till en koloni. Vi följer med i nyhetsflödet, följer OSINT-konton på Twitter, striderna live-rapporteras av medborgare, journalister och krigare. Men vad händer sen? Vad händer om Ryssland faktiskt besegrar den ukrainska krigsmakten? Här följer en artikel skriven av min far Christian Braw. Christian har som präst och författare rest bakom järnridån och intresserat sig för motstånd, förtryck och kampen för mänsklig värdighet. Efter en artikel hos Kungliga Krigsvetenskapsakademien bad jag honom utveckla sina tankar om livet under ockupation.

/Andreas Braw, redaktör

Det svenska passet är en av de bästa identitetshandlingar som finns i hela världen. Men även om det skyddar oss, hindrar det oss inte från att se och höra. Låt mig berätta!

1972 studerade jag i Jerusalem och mötte då och då en pensionerad svensk officer, som var rektor vid Lutherhjälpens yrkesskola i Beit Hanina på Västbanken. En dag märkte jag att han var skakad. Den natten hade den israeliska hemliga polisen gripit skolans vaktmästare, torterat honom och sedan släppt honom. För att ytterligare förnedra honom hade tortyren utförts av kvinnor.

Denna händelse gav mig insikter. Det är att terror är ett medel för en ockupant att upprätta sin makt. Terrorn är en fransk uppfinning från revolutionen 1789 – Terreur. Dess idé är att genom oförutsägbara gripanden, misshandel, fängslanden och dödanden skapa skräck. Vem som helst kan råka illa ut. Ingen går säker. Detta gör att hela samhället fylls av skräck. Alla försöker göra sig så små som möjligt. Passivisering på alla plan är målet.

Den andra lärdomen är att rättssystemet sätts ur funktion vid en ockupation. Tortyr som förhörsmetod ingår knappast i israelisk lag, men icke desto mindre förekom den och inga försök gjordes att stävja den.

En tredje lärdom är att förnedring är ett av de medel som en ockupant kan använda för att passivisera en befolkning.
För att behärska en ockuperad befolkning behöver en ockupant ett nät av informatörer och angivare. De rekryteras gärna från grupper som tidigare sett sig som åsidosatta. I det estniska frihetskriget 1918-1920 förlorade de röda, men de fanns kvar. När Sovjet ockuperade Estland 1940 var det bland de röda, som NKVD hämtade sina agenter. Det var röda ester som ledde NKVD till de ester som skulle deporteras. En första åtgärd för en ockupant är nämligen att neutralisera alla som kan tänkas bli motståndare. De behöver alltså inte ha gjort sig skyldiga till något, det räcker med att de åtnjuter allmänt förtroende eller har visat sig rakryggade i något avseende. Därför skall de gripas, misshandlas, dödas eller brytas ner i ”omskolningsläger”.

Ingen ockupant har egna resurser till att i någon mening organisera och administrera ett samhälle. Varje ockupant måste luta sig mot befolkningsskikt, som är villiga att samarbeta och att på det sättet vinna fördelar. Under min studietid i det Heliga landet reste jag till Cypern och gick där över till den turkiska sidan. I samtalen där förstod jag att engelsmännen, som tidigare behärskat ön, hade haft en massiv opinion bland grekerna emot sig. De ville förenas med Grekland. Därför använde sig engelsmännen av minoriteten, turkarna, för att behärska situationen. Polisen var t.ex. övervägande turkisk. Varje stat med en eller flera etniska minoriteter måste vara beredd på att vid en ockupation kommer denna minoritet att bli ockupantens redskap. Därför måste etniska minoriteter integreras i nationen i fredstid, så att de inte blir ett lätt byte för angriparen att snärja efter den militära segern. Detsamma gäller politiska minoriteter. Det räcker med att nämna Vidkun Quislings Nasjonal Samling i Norge.

Under en långvarig ockupation kan skaran av angivare/agenter svälla ut. Vid DDR:s fall beräknar man att det fanns 250.000 angivare/agenter (IM). Ingen kunde veta vem som var vem. Givetvis visste agenterna själva inte om vilka andra som var IM. En liten erfarenhet kan belysa saken. 1977 reste jag med min far i Mecklenburg. På det hotell i Rostock, där vi bodde, hölls en veterinärkongress. En av deltagarna satte sig vid vårt bord och öppnade sitt hjärta – som det verkade. Vi fick veta mycket om det verkliga förhållandet i det kommunistiska östra Tyskland. Han verkade äkta. Men var han äkta? Eller var han en provokatör? Vacláv Havel har i sitt drama Tiggaroperan skildrat ett samhälle där alla hela tiden byter identitet.

1988 lärde jag känna den estniske författaren Jaan Kross. Han var Estlands ende internationellt kände författare, översatt till många språk inom Sovjetväldet. Men när vi möttes i Tallinn kunde vi inte tala fritt inomhus. Alla måste räkna med avlyssning, synnerhet en nationaldiktare. Jaan Kross hade suttit i nazityskt fängelse. Efter Sovjetunionens erövring dröjde det inte lång tid innan Jaan dömdes till straffarbete i Sibirien, där han utförde slavarbete i en kolgruva i åtta år. En gång sade han: ”Jag var precis i rätt ålder, 26 år. Var man yngre dog man, var man äldre dog man också.” I en av sina romaner skildrar Jaan Kross folkrättsexperten Friedrich Fromhold von Martens. Han låter honom formulera följande lag för analys av staters beteenden: ”Nivån på en stats förhållande till sina egna medborgare anger nivån på statens förhållande till andra stater.”

Allt detta och mycket mer av samma sort vet Ukrainas folk. Därför kämpar de. De vet att när sista bomben har fallit väntar en långt svårare kamp. Frihet är ett mycket stort värde.

Christian Braw
Pensionerad präst, före detta bataljonspräst vid Karlskrona Maringrupp, IB12 och Ing2