Förord: Försvarsmakten ska växa – det är den uttalade politiska viljan från regering och riksdag. Överbefälhavaren betonar ständigt just tillväxten. Och inte nog med det – det är bråttom! Men hur ska vi kunna växa, när våra grundläggande officersutbildningar (GOU) är så begränsade i antal elever? Och hur stor yrkesofficerskår är det egentligen rimligt att ha i renodlade värnpliktsförband? Författaren till denna artikel vill att vi ser möjligheten i en bortglömd och underutnyttjad personalkategori: Reservofficerarna.

En institution med traditioner
Reservofficersinstitutionen har tjänat Försvarsmakten väl sedan början på nittonhundratalet. Under större delen av det århundradet fyllde reservofficerarna en viktig funktion i mobiliseringsförsvaret. Reservofficerarna utbildades exempelvis mot att vara pluton/kompanichefer, tjänstegrenchefer ombord eller chefer på mindre örlogsfartyg.

Reservofficersinstitutionen var sålunda byggd kring mobiliseringsförsvaret och en synnerligen viktig förutsättning för att detta skulle kunna fungera då behovet av officerare i en mobiliserande försvarsmakt är oerhört mycket större än i stående förband. Bara till flottan antogs i slutet av 1980-talet 35 reservofficerselever per år. Det är det arvet vi nu lever med till stora delar. Fördelen med det stora arvet är att FM har en tämligen unik kompetenspool att ösa ur. En funktion som jag anser ytterst viktig för FM och faktiskt hela totalförsvaret.

Ny inriktning – nya personalbehov
De senaste trettio åren har vi sett en omsvängning från mobiliseringsförsvar till ett renodlat insatsförsvar och nu tillbaka mot ett mobiliserande försvar igen – dock inte av samma storlek som det tidigare. Vad vi nu kommer att få är en blandning mellan insatsförsvar och mobiliseringsförsvar med ett antal stående förband och ett antal mobiliserande förband. Utöver detta har vi behov av att kunna repetitionsutbilda personal och även ha handlingsfrihet att sätta upp nya förband tämligen snabbt vid ett förändrat världsläge.

Därtill tillkommer behov av officerare med civila kompetenser som kanske inte dagligdags behövs i FM eller att de som finns behöver bli fler. Detta ger vi handen att jag argumenterar för en förändrad syn på vilka sorters reservofficerare vi skall ha och hur de skall utbildas.

Vilka reservofficerare behöver vi?
Som jag ser det så finns det nu tre olika syften med att ha reservofficerare:
1. Den traditionella reservofficeren som chefen/stabsofficeren på olika nivåer vid ett mobiliserande krigsförband, främst inom markstridskrafterna.
2. Reservofficer med särskild kompetens vid högre stab i en roll där man nyttjar reservofficerens civila kompetens till gagn för totalförsvaret.
3. Reservofficeren i en roll som instruktör för att kunna möjliggöra all den repetitionsövning och grundläggande soldatutbildning som behövs vid en högre beredskapsnivå och mobilisering.

Civil kompetens vid mobiliseringsförbanden
Personal kopplade till punkt två kan delvis hämtas ur den ordinarie reservofficersutbildningen men jag ser även att vi här behöver bredda rekryteringsbasen vilket kräver andra former av utbildningar. En kategori jag kan jag skulle vilja ha inunder punk två är att vi återupptar det som förr hette reservofficerslinje A. Detta var reservofficerare med sjökaptens- eller styrmansutbildning som efter en kortare utbildning blev fänrikar i flottan och krigsplacerade ombord på minfartyg, sjömätare eller isbrytare. Marinen har idag inte dessa fartygstyper men vid en konfliktsituation kommer antalet hjälpfartyg att öka drastiskt och då behövs nautisk duglig personal att framföra dessa. Denna kategori kan dessutom komplettera besättningarna till de kommande marina basbataljonernas sjögående delar.

Reservofficeren frigör personal till krigsförbanden
Det är i punkt tre som jag ser en ny roll för reservofficerare. Denna roll innebär att vi utbildar reservspecialistofficerare (SO/T) till att bli instruktörer inom sådana områden där det vid höjd beredskap kommer att behövas drastiskt fler instruktörer. För denna kategori kan man frångå kravet på att de ser en akademisk karriär framför sig och sålunda kan bredda rekryteringsbasen mot reservofficer. Att vara instruktör kräver rutin och för att detta skall fungera behöver reservofficeren tjänstgöra som utbildare tämligen ofta. Hur ofta blir en individuell lösning. Jag är även medveten om att reservofficeren traditionellt har utbildats mot att bli officer (OF), men jag hoppas att gamla normer från karriärförsvarets tid kan lämnas till förmån för det nuvarande kompetensförsvarets normer.

När individen har tjänstgjort som instruktör ett antal omgångar är det ytterst lämpligt att gå vidare till krigsbefattning i förbandens mobiliseringsavdelningar eller stabsfunktioner för mobilisering. Detta för att en stor del av mobiliseringsförfarandet just är att genomföra väldigt snabb repetitionsutbildning. Har man då erfarenhet av detta passar man mycket bra att leda och organisera själva mobiliseringsmomentet. Dessa SO/T får krigsplacering och befattningar på militärbaserna eftersom det är militärbaserna som kommer att vara mobiliseringsansvariga lokalt. Efter sin reservofficersutbildning genomför individen först ett praktikår på förbandets GU-utbildning för att sedan komma in förslagsvis varje år och genomföra utbildning med inneliggande GU eller genomföra grundläggande soldatutbildning (GSU) med civilanställda.

Var står vi nu?
Det finns idag 6854 reservofficerare enligt FM årsredovisning 2021. Det är ett mycket stort antal, men börjar man titta på deras faktiska militära kompetens blir siffrorna säkerligen annorlunda. Jag anser att detta är en personalkategori som vi kan nyttja avsevärt bättre men det krävs att de ges förutsättningar för att kunna användas. Kopplat till mitt ovanstående resonemang om reservofficerare som utbildare för att snabbare kunna växa och snabbt får mobiliserande personal krigsduglig, så vill jag föreslå ett koncept där reservofficerare erbjuds sex månaders repetitionsutbildning med målet att kunna vara instruktörer på plutonsnivå.

Hur går vi vidare?
För att kunna genomföra detta skulle Militärhögskolan i Halmstad (MHS H) överlåta nuvarande specialistofficersutbildning till respektive stridsskola eller funktionsskola och enbart koncentrera sig på att utbilda reservofficerare för markoperativ verksamhet. Om vi har möjlighet att repetitionsutbilda 30–40 intresserade reservofficerare i två omgångar per år à 5-6 månader, kan vi få fram utbildare för GU och personal till våra mobiliserande delar med färska kunskaper. Detta skulle kunna bidra till större tillgång till instruktörer och på så sätt både hantera större GU-volymer och frigöra yrkesofficerare till de stående förbanden.

Håkan Lindberg
Ordinarie ledamot i Kungliga Örlogsmannasällskapet.