Förord: En stor del av striderna i Ukraina utkämpas av rysk pansar mot ukrainskt infanteri och pansar. Men vad kan vi dra för slutsatser av bilderna och filmerna vi ser från kriget? Militär Debatt bjöd in en av Twitters tungviktare – pansarofficeren med signaturen Tungmetall.

Kriget pågår fortfarande för fullt, och trots samtal mellan parterna så finns det indikationer på att Ryssland inte kommer att dra sig tillbaka eller ge upp än. I och med att kriget pågår för fullt så innebär det att vi inte har hela bilden, och de filmer/bilder vi ser är utvalda av Ukraina. De visar därför främst att det går sämre för Ryssland. Med det sagt så finns det vissa tendenser som vi kan kolla på och dra dra någon form av enklare slutsats från.

Ett tydliggörande innan huvuddelen drar igång: Jag skriver utifrån mitt perspektiv som pansarofficer, och om inget annat uttryckligen skrivs så åsyftas bandfordon.

1. Spridning av förband

En av de tydligaste sakerna vi sett är nedkämpade ryska förband i “högar” vilket kommer från att de framrycker/ställer sig tätt ihop på öppna ytor. ”Pansarhögarna” gör att de ryska förbanden är lättare att upptäcka och gör dem till enkla mål för framförallt indirekt bekämpning, drönare och attackflygplan. Vi vet inte hur stor roll det ukrainska artilleriet och flyget har spelat mot dessa kolonner, men klart är att flera har blivit kraftigt bekämpade med flera utslagna fordon som resultat.

Det finns tillfällen då det kan vara fördelaktigt att dra ihop sina förband och visa upp sig. Två anledningar som jag identifierat är förenklad ledning och “show of force” då man vill skrämma motståndaren till underkastelse. Båda är troliga anledningar i det här fallet då flera saker tyder på att man inte förväntade sig att den ukrainska försvarsmakten skulle kämpa emot så hårt som de faktiskt gör. Det har de senaste dagarna börjat synas tecken på att man till del taktikförändrat, men för de ryska förbanden är det troligen för lite och för sent – den inledande starka styrkan är inte knäckt eller nedkämpad, men har förlorat mycket hårdvara och personal.

Ur ett svenskt perspektiv

Det jag tar med mig är att vi strävar efter rätt saker när vi tränar och övar. Om vi står stilla så söker vi flygskydd och sprider ut oss, vårt underhåll vågar välja platser utanför vägar där det är möjligt. Men vi får inte glömma att vi har mer skog att faktiskt nyttja (ca 70% mot ca 17%). De som rest runt i riket vet att vi har skogar överallt där vi kan gömma oss, kombinerat med vissa öppna ytor som medger en förmåga till anfall med högt tempo.

Vi misslyckas ibland, såklart, men det är viktigt att vi fortsätter jobba mot att kunna hålla oss dolda och hitta vägar framåt i terrängen. Maskering är en konstform som vi visserligen ligger långt fram i (åsikt), men som kan förbättras och måste övas mer.

MEN: Vi kan inte räkna med att motståndaren beter sig likadant som Ryssland gör idag i Ukraina, om kriget kommer. Vi kommer kunna nyttja våra skogar, men det kan motståndaren också göra. Det vi kan konstatera är att det kommer dras lärdomar i flera nationer efter den här konflikten – och kanske framförallt i Ryssland.

2. Terrängvärdering

De ryska förband vi har sett har främst hållit sig på vägar, och merparten av de fordon vi sett i terrängen har varit fastkörda. Det sista behöver i sig inte betyda mycket, då ryska förband troligen har nyttjat terrängen med framgång och då lär det inte finnas filmer och bilder på det. Dock så har ett flertal fordon som körts fast övergivits, och det kan vara ett tecken på att det saknas bärgningsresurser och att utbildning för att omhänderta uppkomna problem saknas. Alternativt är moralen så pass låg att man hellre går mot hemmet än att man gör vad som behövs för att få loss sina fordon.

Det påvisar dock väldigt tydligt att alla öppna fält inte är lämpliga för bandfordon, framförallt inte tyngre pansarfordon. Konsekvensen av fastkörning i detta läge blir enorma i förlorad förmåga på förbandet.

Ur ett svenskt perspektiv

Det vi bör ta med oss från dessa situationer är att behovet av utbildning på vilka olika typer av terräng som återfinns i Sverige, och vad olika terrängtyper kan nyttjas till. Alla bör minst kunna se till sitt eget typförband, men det är en styrka att veta var andra förbandstyper kan ta sig fram. Det ger inte bara en förmåga att stötta egna, utan hjälper oss även att bedöma var motståndaren kan framrycka. Därmed underlättar vi för oss själva att nyttja terrängen för att möta eller undvika fienden.

Exempelvis så är alla fält och åkrar inte lika. Om man inte känner till hur man kan identifiera exempelvis att det finns blålera under skorpan av jord så finns det en stor risk att ett fordon fastnar. Exempel på detta är den amerikanska M1-stridsvagnen som sänktes i blålera under övning Aurora 17 – flera bärgningsvagnar  fick användas i bärgningsarbetet.

Överlag är vi för dåliga på att värdera terrängen ur ett framkomlighetsperspektiv och att vilja ta åt oss av det. Många överlämnar värderingar av markens bärighet till bärgargrupperna, ofta då en vagn redan kört fast.

3. Logistik

När diskussioner om vad som ska köpas in och byggas ut kommer upp talar jag alltid för samma två saker: Infanteri och underhåll! Vi ser rätt tydliga tecken på att ryska armén har misslyckats med sin logistik då soldater saknar mat och fordon saknar drivmedel. Om logistiken inte fungerar spelar det ingen roll om man ha flest och bäst system och soldater – utan mat och drivmedel kommer förbanden ändå inte att fungera!

Det handlar inte bara om att ha en fungerande kedja, den måste dessutom användas klokt. Ett antal drivmedelslastbilar har blivit utslagna, och jag tror att det är sannolikt att det blir fler. Lastbilar är mer beroende av vägar än bandfordon, det kommer vi inte undan, men terrängen kan ändå nyttjas för främst skyl och till del skydd.

Och vi kommer tillbaka till första punkten: spridning av förband. Skillnaden mellan att nedkämpa ett stridsfordon eller en lastbil som bär ammunition kan vara stor. Om vi nedkämpar ett stridsfordon så slår vi förhoppningsvis ut besättningen och eventuella skyttesoldater, men en lastbil som bär brandfarliga och explosiva ting kan skada andra fordon och system som är nära och rentav skapa en kedjereaktion med flera förlorade fordon som följd.

Ur ett svenskt perspektiv

Detta är i högsta grad aktuellt för oss och vår försvarsmakt. Vi är framtunga, det är inget som kan avfärdas. Innan vi köper fler stridsfordon av eller upprättar fler förband så måste vi tillse att dessa kan förses med vad de behöver i krigstider.

Jag har hört skräckexempel såsom “med fler stridsvagnar vinner vi alla krig” (vilket inte är en sanning) och liknande om de flesta typförband. Jägare, motoriserad skytte och pansar är alla lika skyldiga.

Om vi missar logistiken och andra förband som inte deltar i den direkta markstriden (luftvärn, ingenjörer m fl) så kommer vi inte lyckas försvara riket.

4. Äldre utrustning

Det vi ser hos ryska armén är mängder av olika system och med olika årgångar där mycket är ålderstiget. Viss utrustning är moderniserad eller helt ny, men stora delar kommer ha högre behov av vård och reservdelar bara på grund av sin ålder. Detta kombinerat med mängden olika system sätter ännu högre press på logistikkedjan som redan är ansträngd. Ett enstaka fordon som behöver ett bärhjul är i sig inget problem, men när det är hela kompanier som har olika fordon med samma användningsområde så blir det friktioner.

Om merparten av alla fordon i en viss kategori (t ex pansarskyttefordon) tillhör samma ”familj” av fordon (även en äldre fordonsfamilj) så förenklas logistiken drastiskt. Man hade rent av kunnat kannibalisera enstaka vagnar för att hålla den stora massan igång!

Ur ett svenskt perspektiv

Jag vill hävda att det var rätt beslut att göra sig av med våra Pansarbandvagn 501 och 401, där de senare dessutom till stora delar gick till Finland som hade bättre möjlighet att nyttja och ta hand om dem. Ett annat fordon som gör sig bäst på annan plats än i Försvarsmakten är Pansarbandvagn 302. Det finns många som hurrar sig hesa över att det finns exemplar kvar, men de är föråldrade (både tekniskt och fysiskt) och kommer dränera resurserna. Likaså är det oklart var den skulle hamna om man valde att aktivera hela beståndet igen. Vi har bättre saker idag och när vi behöver fler fordon så bör de tillhöra samma familjer som våra huvudsakliga typfordon för att förenkla underhåll och utbildning. 

Man kan även byta ut hela familjer. Om vi exempelvis ska köpa in en ny pansarterrängbil från Finland så bör man i samma sväng se över möjligheten att ersätta de Pansarterrängbil 180 som finns på olika platser.

Man kan alltid hävda att det man har, oavsett hur gammalt det är är bättre än det man inte har, och det finns en sanning i detta. Tydligaste exemplet är de Stridsvagn 121 som vi leasade från Tyskland och där den stora merparten är återlämnad. Detta system är visserligen inte är identiskt med Stridsvagn 122, men delar komponenter och kan nyttjas av en besättning som förlorat sin nyare stridsvagn. Det anser jag vara grundkravet för att behålla ett äldre system: att det kan nyttjas med kort utbildningstid och att det har viss komponentgemenskap med andra system.

5. Rätt sak på rätt plats

Det är inte ovanligt att slutsatser gällande ett systems förmåga dras utifrån hur det har presterat i ett givet läge, och om systemet är på fel plats döms det ofta ut. Frågan nu är om vi kommer se den typen av slutsatser om VDV och deras mekaniserade delar.

Tyskland har sina Wiesel-fordon intill dess att ersättaren är klar och i USA letar man efter ett fordon som ska ge direkt eldunderstöd till deras luftburna förband. Jag tror personligen inte att Tysklands materielanskaffning kommer att påverkas av vad som hänt, men USA kan mycket väl ändra sitt beslut helt, trots att den plattform de är ute efter är bättre skyddad än den ryska BMD-familjen.

Det vi kan konstatera är att ryska luftlandsättningsförband har satts in i städer och dylikt som vanligt mekaniserat infanteri, vilket de saknar skydd för att klara. Mycket riktigt så har vi sett flera olika modeller av BMD samt pansarbandvagnar baserade på dessa bli nedkämpade av Ukrainska försvarare, inte sällan med stora förluster av personal samtidigt. Hur användbara just VDV är kan diskuteras, och det görs flitigt på sociala medier, men det är den luftburna förbandstypen vi är ute efter här.

En annan aspekt på detta är att stridsvagnsförband verkar framrycka utan någon betydande mängd infanteri, och dessutom ser man ofta pansarskyttefordon med sämre framkomlighet än stridsvagnar vid de tillfällen då vi faktiskt vet att de varit på samma plats. Resultatet av detta är att ingen del av formationen har en ordentlig ”infanterisköld” skydd och är relativt lätt att bekämpa. Vilken del som är på fel plats kan diskuteras, resultatet talar dock sitt tydliga språk.

Ur ett svenskt perspektiv

För vår egen del innebär detta enligt mig att vi måste låta våra förband öva rätt och inte tvinga in dem i situationer som inte är relevanta. Man måste såklart öva på att slåss i terräng som inte är optimal och där annat förband har sin styrka, men jag anser att vi behöver ge förbanden större frihet under övningar och inte följa en plan. Ja, det finns målsättningar med övningar, men jag personligen tror att de kommer nås om förbanden får agera som de borde göra.

Ett exempel på en diskussion som ibland dyker upp är att stridsvagn gör mer nytta genom att slå mot motståndarens svagare delar, exempelvis underhåll, och borde öva så. Påståendet är korrekt, men slutsatsen hävdar jag är fel: Att öva mot stridsvagn är bra, då det är ett troligt system man kommer möta samt att det ställer större krav på besättningar. Att slå mot bakre delar handlar inte om striden utan om rörelsen – hur tar vi oss dit och slår mot dem? Det är en del som man under övningar strävar efter, tyvärr är det vanligt att de som lyckas hindras av stridsdomare och övningsledning. Det är händelser som dessa vi måste låta gå hela vägen för att sedan kunna utvärdera och dra slutsatser från!

Det är även rätt tydligt att vi inte bara måste fortsätta att arbeta med att kombinera pansarskytte och stridsvagn, utan även försöka med motoriserat skytte och se hur dessa kan integreras. Jag menar inte att allas strid ska gå ut på att få fram stridsvagnen, men den är en del av det gigantiska systemet som vår armé utgör och när vi lägger ett kort så får det inte slösas bort på undermåligt agerande. Och då är det oviktigt vilket kortet är, stridsvagn, pansarskytte eller annat typförband.

Vad vi inte vet

Det är mycket vi inte vet i dagsläget, utan har bara enstaka exempel eller indikationer på vilket system som har nedkämpat ett visst fordon. Vi har sett mer av vad ryssarna har nyttjat, dock med fokus på infrastruktur och städer.

Aktiva skyddssystem

Gällande aktiva skyddssystem, det nya svarta för tyngre fordon, så har det synts flera kortsiktiga kommentarer gällande aktiva skyddssystem sedan kriget inleddes, ofta med temat att de inte finns eller inte funkar. Det är sant att många ryska fordon saknar någon form av aktivt skyddssystem, och de som har skyddssystem ofta saknar “rätt” typ. Men vi vet inte hur många robotar eller granater som har skjutits på varje utslagen vagn. Ukraina har fått stora mängder pv-vapen och har därmed råd att skjuta mer än ett skott per fordon, än mer nu när pansarskott och granatgevär har börjat anlända från omvärlden och kommit ut på ukrainska förband.

Luftvärn

Vi har sett enstaka flygfarkoster nedkämpas och gå ner, och i vissa fall syns påståenden om vilken typ eller modell av luftvärnssystem som lyckats. En kunnig individ kan troligen identifiera vad som nedkämpat de flygfarkoster som det finns filmer på, men i stort vet vi inte hur effektiva tyngre och lättare system varit. Hur många skott har krävts, har man själv varit föremål för ett anfall före eller efter – och om så är fallet, vad förlorade man i striden mot stridsflyget?

Indirekt eld

Vi vet att indirekt eld använts, framförallt av Ryssland mot städer. Det finns gott om film- och bildbevis för detta, dock är frågan större gällande vad indirekt eld gjort mot militära förband. Då Ukraina verkar ha enstaka förband bakom fronten så kan dessa många gånger ha gjort lyckade eldöverfall eller lett indirekt eld.

Minor

Jag anser att minor är det bästa vapnet man kan använda i försvarsstrid, då det är ett av få vapen som med rätt åtgärder kan få någon form av verkan utan att vi ens finns på platsen. Hur Ukraina har nyttjat mineringar vet vi dock inte, men det är något som vi bör söka information om efter kriget. Detta för att att kunna dra slutsatser och se över hur vi själva använder dem.

Drönare

Ukraina har lagt upp ett flertal filmer på påstådda attacker med Bayraktar mot ryska enheter – det har nästan blivit legendariskt i Ukraina redan med en sång på temat (https://youtu.be/XCYuq6bWTAo). Jag personligen saknar kunskapen för att säga vad det som träffar fordonen, men det är inte osannolikt att det faktiskt är sagda system då det verkar som att Turkiet skickat fler system till Ukraina.

Vilka vapen som gjort vad

Det stora budskapet med avsnittet är att vi inte vet vad som gjort vad. Vi vet inte om det är en NLAW, Javelin eller tom RPG som slagit ut en viss rysk vagn. Har Ukrainskt pansar haft framgångar? Ukraina är starka i informationskriget just nu, och det gynnar dem stort att hävda att stora mängder fordon är utslagna av de vapensystem som de fått i bistånd. Väst “ser” då att de nyttjas och har framgång, och kan vara benägna att skicka mer. Även om analytiker kan dra slutsatser så är det troligen den större massan man vill påverka och därmed sätta tryck på ledningen i olika nationer.

Det vi kan konstatera är att Ukraina med största sannolikhet kryddar mängden vagnar man har nedkämpat med en viss mängd ammunition(280 nedkämpade med 300 avfyrade) dock så skriver de inte ut om det är NLAW eller Javelin. Och Ryssland rapporterar färre än vad som är förlorat och kryddar sina siffror åt andra hållet. Olika exempel är bara en googling bort. Vi kan göra vissa gissningar på vad som slagit ut enstaka ryska fordon, men då de tenderar att tappa tornet [i stridsvagnar och stridsfordon, reds. anm.] vid träff så skadas mycket och då döljs ofta den ursprungliga skadan.

System som vi inte sett

En sak som många frågat sig är ifall Ryssland har skickat mindre prioriterade förband med tanke på den utrustning vi sett. Jag vill hävda att det inte är så, då vi sett BMP-3, BMD-4, T-72B3M och T-80BVM. Samtliga är system som uppgraderats nyligen och är relativt moderna. Vi har även sett enstaka T-90A, dock inga T-90M. Men det finns fortfarande vissa system som lyser med sin frånvaro i större mängd, såsom BMPT och 2S9. Generellt så är dessa system väldigt sällsynta med få exemplar och ofta med en hög kostnad, både monetärt och tekniskt. Jag misstänker att Ryssland inte nyttjar dem då det skulle innebära en mycket stor prestigeförlust för varje förlorat system.

Avslutning

Jag har skrivit det innan, flera gånger, men vi kan inte dra några större slutsatser än detta för tillfället. Ryska armén gick in i Ukraina och förväntade sig en annan typ av konflikt än vad de fick. Vad de inte förväntade sig var ett envist motstånd där varje kilometer skulle kosta. Denna felaktiga analys har med största sannolikhet haft direkt inverkan på hur de ryska förbanden framryckt och grupperat, och därmed påverkat förlustsiffrorna.

Om Ryssland i framtiden attackerar Sverige så kan vi inte förutsätta att det kommer vara samma typ av agerande, och framförallt inte nu när det finns någon form av facit – de kommer att ändra sin taktik och stridsteknik. Det som är tydligt för oss och vårt läge är att vi måste hänga med i utvecklingen. Den plats där vi enligt mig verkligen ligger efter är drönare. Vi behöver öka kunskapen, nivån och arsenalen. Drönare är inte något stort eller revolutionerande, men det blir ett normerande hot som innebär att vi måste utveckla vår stridsteknik och taktik. Att bli upptäckt eller bekämpad från lufthavet är inget nytt, men mängden vapen och sensorer i luften kommer att öka.

Trots att det gått illa för de ryska förbanden så ska vi inte underskatta dem. De har kvalificerad materiel i stor mängd. All materiel är inte den senaste och den senaste är inte så bra som det hävdats, men de övar med sina system och kan sina system. Den dag kriget är över kan vi börja få mer korrekt information, men med tanke på hur Ryssland agerar just nu kan det hända att de militära frågorna inte får något utrymme på grund av de humanitära.

Tungmetall

Pansarofficer som twittrar under signaturen @gammelfenkan.