Förord: Kriget i Ukraina skördar dagligen mängder av människoliv. Det är en fruktansvärt mänsklig tragedi som vi kan följa i realtid. Människor skjuts, bränns ihjäl, dör av splitterskador, sjukdomar och infektioner. Kroppar i varierande skick blandas på stridsfältet. Hur kan mänsklig värdighet bibehållas under sådana omständigheter? Vad händer med min egen och kamraternas kroppar om vi stupar i krig? Och vilket ansvar har vi soldater och officerare för våra egna och fiendens stupade soldaters kroppar? Militär Debatt bad signaturen @kvartermastare om en lektion i gravtjänst.

Att städa efter striden

Ett storskaligt krig innebär våldsam död i en omfattning vi aldrig ser annars. På vissa plan är vi medvetna detta och förbereder oss genom att samtala och diskutera kring liv, död, psykisk hälsa och själavård. Något som till del glömts bort är dock den logistiska övning det innebär att att hantera stupade, oavsett om det handlar om enstaka kamrater per dag, eller om det är ett trettiotal egna, fiender och civila i ett virrvarr efter vår strid. Att chefer och andra har förståelse för ansvarsområden och genomförandet är vitalt för att friktionen inte ska behöva bli ett enormt logistiskt problem – och allra helst har förbandet övat förfarandet.

Gravtjänsten regleras i huvudsak av GravtjR från 2001. Reglementet är fortfarande gällande och är tillgängligt för alla i Försvarsmakten att läsa. Det är lättläst, innehåller mycket illustrationer och är max 60 sidor i sin helhet.  Att beakta är dock att vissa delar inte är tillämpbara längre, och behandlar organisationsklossar som inte längre finns kvar i vår nedkrympta försvarsmakt, så som gravkompanier.

Begreppet gravtjänst i Försvarsmakten omfattar all typ av hantering av döda, inte bara fältgravar. Fältgravar är egentligen ett nödförfarande och en parantes. I grund och botten är målbilden att alla stupade ska behandlas med värdighet och transporteras till hemorten tillsammans med deras personliga tillhörigheter. Detta gäller såväl egna som fiendens stupade. Detta regleras i Genèvekonventionerna, tilläggsprotokoll 1, artikel 34. Hemtransporten av kvarlevorna av fiendens stupade är såklart mer problematisk och är framför allt tänkt att ske efter konfliktens slut.

Hur ser ansvarsfördelningen ut?
Som man kan förstå blir hanteringen av döda snabbt en fråga för hela totalförsvaret. Det är t.ex. varje kommuns ansvar att upprätta s.k. uppsamlingsplatser dit döda transporteras för att sedan skickas till annan plats i landet. För vår del vid krigsförbanden försvinner ansvaret egentligen ganska fort, men då vi är de som genomför den första delen av hanteringen ställer det stora krav på att hanteringen går rätt till. Vi ska bland annat:

– Förflytta stupade till kompani och bataljon.
– Hantera, sortera och paketera deras materiel och personliga tillhörigheter.
– I den utsträckning det är möjligt identifiera de döda/stupade.
– Om vi inte kan identifiera en kropp upprättas ett ganska omfattande signalement (detta hittas för Försvarsmaktsanställda om du söker på ”signalement för död” i Emilia).
– Upprätta dödrapport i fyra exemplar som alla ska till olika platser/funktioner.
– Förvara och bevaka de döda och deras tillhörigheter till dess att vi kan transportera till närmaste uppsamlingsplats.
– Kompanichefen ska skriva ett brev till den stupades anhöriga.

Hur kan vi lära ut gravtjänst vid förbanden?
Att öva gravtjänsten innebär alltså att förbereda sig för en ofrånkomlig friktion i kriget. Det absolut mest grundläggande är att chefer har läst och tänkt igenom det korta reglementet samt tillhörande blanketter. De praktiska uppgifterna är egentligen ganska okvalificerade och kan delegeras under översyn av ansvarig officer, i första hand kvartermästaren som ju också är personalansvarig på kompaniet i krig.

Det andra steget är att gravtjänsten regleras i enhetens stående ordrar, exempelvis vem som har övergripande ansvar, vem som hanterar dödrapporterna, att sjukvårdsgruppen vid gruppering upprättar samlingsplats för döda med mera.

Det som är att föredra är att samtliga på förbandet fått viss teoretisk utbildning och fått se hur gravtjänsten går till. Detta för att själv veta vad de gör om de får i uppgift att bemanna samlingsplats för döda. Våga väva in gravtjänsten i övningar, i synnerhet som en målsättning vid större övningar. Det behöver inte störa övriga målsättningar. Något så enkelt som att förbandsinstruktören skickar med två branddockor i uniform med sjukvårdstransporten, eller att en skadad dör vid samlingsplatsen hade startat igång hanteringen. Utvärdera soldaternas praktiska hantering och sorterandet av materiel. Utvärdera förbandsledningens förberedelser utbildningsmässigt och materielmässigt – i en övning med hög grad av tillämpning medförs rimligtvis både blanketter och liksäckar. 

En annan del av det hela är för soldaten att förstå vad som händer om de själva stupar. Hanteringen av avlidna måste alltså ske med värdighet. Detta är viktigt för att bibehålla moralen och det psykiska stridsvärdet vid förbandet. Om soldaten förväntar sig att bli avplockad alla tillhörigheter och skickad till det mobila krematoriet hade det varit förödande.

@kvartermastare

Driver Instagram-kontot @kvartermastare med handgripliga råd kring hur du lyckas i materiel- och rutintjänst i Försvarsmakten