Tidigare i december skrev överstelöjtnant Stefan Eriksson från Markstridsskolan en twittertråd om sina reflektioner efter att ha följt en amerikansk divisionsstabsövning i Polen. Detta, tillsammans med nyheten i oktober om att marinchefen hade besökt den sjöoperativa helikopterskvadronen i Ronneby och där genomfört “marinledningens personalsamling”, väckte min lust att även lägga ut texten en aning om hur jag anser att det bör se ut för våra helikopterskvadroner när de underställs arméchefen och av denne får uppgiften att understödja en armédivision.

Marinchefen har genom sitt agerande tydligt markerat sitt behov av den sjöoperativa helikopterskvadronen i genomförandet av Marinens operationer. Jag tror att samma behov återfinns i Armén, men jag ser inte samma framåtlutade attityd i frågan. Anledningen till detta tror jag främst handlar om kunskapsnivå och förståelse. Efter mer än 20 år utan egna helikoptrar har denna funktion tillåtits att falla i glömska vid Arméns förband och staber. Jag hoppas att denna (kanske något långa) artikel kan hjälpa till att lyfta perspektivet en aning och bidra till att tankarna växer på några fler ställen ute i organisationen!

Indelning och uppdelning

I de fall då svenska markstridskrafter förbereder eller genomför operationer är min personliga åsikt att de markoperativa helikopterskvadronerna normalt bör underställas Arméchefen. Detta för att ge denne full handlingsfrihet med kvalificerade transportresurser som kan fördelas och omfördelas mellan fristående bataljoner, brigader, division(-er) eller användas för arméledningens egna transportbehov.

Som brukligt vid underställande av förband ansvarar därmed Arméstaben för bland annat förnödenhetsförsörjning, transportledning och vid behov även för skydd av helikopterförbandens basområden. Undantaget för det överförda ansvaret bör vara flygspecifika faktorer som flygdrivmedel eller reservdelar/utbytesenheter till helikoptersystemen, vars hänvisningar fortsätt behöver hanteras vid Flygstaben eller Helikopterflottiljen.

Fortsättningsvis utgår vi i denna artikel ifrån att Arméchefen i vårt exempel ger helikopterskvadronen en understödsuppgift mot den mekaniserade division som vi nu håller på att upprätta i Sverige. En av de omedelbara åtgärder som då behöver vidtas vid helikopterskvadronen är att avdela en eller flera samverkansofficerare till divisonens stab och dennas luftcell om det skulle saknas helikopterkompetens i divisionsstaben – samverkansofficeren kan ju sedan tidigare vara utvald, övad och krigsplacerad vid divisionsstaben, eller så behöver den förstärkas. En samverkansofficer med relevant helikopterkompetens är en förutsättning för lämpliga uppgiftsställningar till helikopterskvadronen och därigenom ett effektivt nyttjande av resursen. Vidare behöver helikopterskvadronen se över behovet av, och eventuellt förbereda, ombasering till ny helikopterbas om den innehavda basens lokalisering på något vis utgör ett hinder för ett effektivt lösande av understödsuppgiften. Fungerande sambandsvägar måste säkerställas, flöden för ordergivning och uppföljning behöver etableras, logistikhänvisningar vara utklarade och dimensionerade, och så vidare.

Divisionen och dess stab måste ha väloljade rutiner och metoder för att nyttja egna och tillförda flygande resurser. Vidare behöver divisionen äga och ta ansvar för sitt luftrum. Det finns inga alternativ med den mängd indirekta bekämpningssystem, luftvärnsförband, drönare och flygfarkoster som kommer att behöva samordnas på divisionsnivån och inom alla ingående brigader. Vid ett svenskt Nato-medlemskap lär behovet av dessa metoder och rutiner att öka avsevärt vid svenska arméförband. Svenska operationer inom ramen för ett alliansförsvar kommer att bedrivas över stora ytor i relativt väglös terräng, alternativt i områden där vägnätet är högt belastat och därigenom skapas helt nya logistiska prövningar än vid enskilt nationellt försvar. Transporthelikoptrar kommer därför att vara synnerligen eftertraktade för att understödja både svenska och utländska förbands strid och svenska divisions- och brigadledningar måste därför ha en god förmåga att mottaga svenska och/eller utländska transport- och attackhelikopterförband på ett enkelt och strukturerat vis.

Vad kan man göra med en helikopterskvadron?
Fokuset på utlandsinsatser under 00- och 10-talen, kombinerat med den då rådande kraftiga bristen på helikoptrar, har gjort att de generationer av arméofficerare som idag bemannar brigad- och divisionsstaber i stor utsträckning bara sett helikopterresurser som sällsynta ”enhörningar”, ägda av någon annan och knutna till sjukvårdskedjan för snabba och kvalificerade akuttransporter av enstaka patienter. Denna mentala bild förefaller svår att tvätta bort och min upplevelse är att de flesta av oss inte är vana vid att tänka på helikoptern på något annat vis än som en flygande ambulans som aldrig får utsättas för någon form av operativ eller operationell risk. Helikoptern är dock en mycket flexibel plattform med en hög grad av användbarhet även vid strid mot en likvärdig fiende och det är verkligen hög tid att vi gör upp med denna förlegade syn på en underutnyttjad och användbar resurs.

En markoperativ helikopterskvadron erbjuder divisionschefen förstärkning främst avseende rörlighet, uthållighet och verkan. Genom transporter av materiel och personal kan ledtider kortas, nyckelförmågor ur divisionen kan snabbt omgrupperas och försörjningen av divisionens operationsområde kan säkerställas. Stora ytor kan observeras och övervakas med fast eller rörligt uppträdande och divisionens indirekta eld kan eldobserveras och -regleras från helikopter vid behov.

Divisionschefen kan förstärka en brigad eller bataljon med lufttransportförmåga med ett visst syfte och/eller under en viss tid, alternativt ge helikopterskvadronen en självständig stridsuppgift.

Vad innebär det i praktiken?
Genom följande exempel tänkte jag försöka bredda bilden av transporthelikopterns roll i divisionens strid. Exemplen är av varierande art och beskriver några utvalda situationer där helikopterskvadronen kan hjälpa divisionschefen med ett eller flera taktiska problem:

Exempel 1: Luftburen försörjning
En stor mängd artilleriammunition behöver överföras från divisionsunderhållsbataljon till anfallande brigads haubitsbataljon. Vägnätet i divisionsområdet är glest och divisionens transportresurser är bundna i annan verksamhet. Artilleriammunitionen kan med relativ enkelhet transporteras på kort tid av helikopterskvadronen som inre eller yttre last.

Exempel 2: Innästling av spaningsförband
Divisionen behöver föra in en spaningsförmåga på djupet av fiendens område, i syfte att genomföra inhämtning mot fiendens underhållsvägar. Transporten kan ske på mycket kort tid och med stor grad av flexibilitet genom nyttjande av helikoptertransport.

Exempel 3: Sjuktransporter
Inför divisionens anfall mot fiendens brohuvud behöver två av divisionens brigader omfördela patienter från brigadernas förbandsplatser till bakre hänvisningar i syfte att frigöra plats på förbandsplatserna inför det kommande anfallet. Med helikopter kan sådana transporter ske på relativt kort tid och över långa sträckor.

Exempel 4: Patrulltransport/Rädföretag
Divisionens underrättelsebataljon har lokaliserat en fientlig stabsplats. Jägarbataljonen och helikopterskvadronen kan efter gemensam operationsplanering genomföra ett nattetida rädföretag mot platsen för att nedkämpa och därefter exploatera stabsplatsen.

Exempel 5: Trupptransport/Luftburen larmstyrka
Divisionen har avdelat en larmstyrka bestående av två ingenjörsplutoner med minmateriel, förstärkta med pansarvärnsrobotgrupper. Larmstyrkans uppgift är att med hjälp av minspärrar och pansarvärnsrobotar få stopp på en fiende om denne skulle lyckas bryta sig igenom någon av brigadernas fördröjningsområden. Genom tillförsel av helikoptrar med hög startberedskap kan divisionschefen gruppera larmstyrkan hastigt i hela divisionsområdet vid behov.

Exempel 6: Ytobservation/eldobservation
Divisionen behöver kunna ytspana mot en oobserverad flank samt skjuta med divisionshaubitsbatalajonen med kort förvarning mot upptäckta mål. En eller flera helikoptrar kan nyttjas för att just ytspana, och vid behov eldobservera. Detta genomförs antingen av helikopterns egen besättning eller av medförd eldledare.

Exempel 7: Sambandsflygning
Divisionschefen och dennes operationsledare behöver genomföra personsamverkan med 2.brigadens ledningslag, inför förestående strid. Divisionsområdet är stort och genom helikoptertransport kan samverkan genomföras på under 3 timmar i stället för 7 timmar, vilket hade varit fallet om marktransport hade nyttjats.

Exempel 8: Materieltransport
En av divisionens sambandsnoder är plötsligt i behov av en vital reservdel. Denna återfinns inte vid divisionen utan måste hämtas vid en depå, många mil bakom divisionsområdet. Genom helikoptertransport kan detta genomföras på kort tid, istället för ett drygt dygn. Detta resulterar i att divisionens primära sambandsnät kan bibehålla full täckning under kommande dygns verksamhet.

Exempel 9: Målbekämpning
Divisionen har genom signalspaning identifierat en fientlig stabsplats. På grund av avståndet kan denna tyvärr inte nås av divisionens patrulldrönare eller raketartilleri. Med hjälp av helikopter kan däremot en av divisionens patrulldrönargrupper transporteras inom porté, urlastas, gruppera och avfyra en patrulldrönare mot platsen. Gruppen återtransporteras omgående efter genomförd bekämpning.

Exempel 10: Trafikövervakning
Divisionens transportledning behöver få överblick över vägnätet mellan divisionens bakre delar och dess hänvisningar och depåer. En helikopter avdelas enkelt för att genomföra yt- och trafikövervakning längs utvalda vägar samt fotodokumentera eventuella avbrott och hinder eller begränsningar på dessa.

Exempel 11: Transportberedskap
1.brigaden ska genomföra ett anfall i småbruten terräng med flertalet tvärgående vattendrag och potentiellt hindrande blötmark. Helikopterskvadronen avdelas till chefen för 1.brigaden för att stå i transportberedskap under 48 timmar, syftandes till att på kort varsel kunna förstärka brigadens rörlighet under anfallet.

Avslutningsvis
Sedan Arméflygets, Marinflygets och FRÄD-gruppernas nedläggning och påföljande sammanslagning under det sena 90-talet har FM samlade helikopterverksamhet tillhört Flygvapnet. Det finns många goda förtjänster med att samla all flygverksamhet under en ägare, samtidigt som det skapar svårigheter på andra vis. Främst är dessa svårigheter kopplade till att helikopterförbandens främsta samarbetsytor och understödsuppgifter ligger inom ramen för andra stridskrafters verksamhet. Både Armén, Marinen, Specialförbanden och de fristående operativa krigsförbanden kan anses ha tydligare behov av helikopterresurser i sina huvuduppgifter än vad Flygvapnet har inom ramen för luftförsvaret.

För att detta ska fungera krävs främst en sak: Ett tydligt ledarskap. Dels från Flygvapnet, Flygstaben och Luftstridsskolan i form av insikt och acceptans för att man förvaltar kvalificerade krigsförband åt andra taktiska chefer och dessutom släpper in dessa i inriktningen av förbandstypen. Men även från Armén, Arméstaben och Markstridsskolan där höga företrädare måste visa aktivt intresse för förbandstypen, markera behovet av förmågan och konkret tydliggöra vilka krav man ställer på densamma.

Alltsedan helikopterförbanden lämnade Arméns hägn har även förståelsen för funktionen långsamt och oundvikligen urholkats inom försvarsgrenen. Nedläggningen av arméflyget var inget annat än förödande för gemene arméofficers förståelse för helikopterperspektivet. Vi måste därför tillse att denna aspekt av bataljons, brigads och divisions strid återigen lyfts upp på våra skolor och utbildningar. OP, Tak-A, HOP, HSOU är skolsteg där denna faktor definitivt måste beröras och fördjupas.

Slutligen behöver det självklart omhändertas vid Helikopterflottiljen, i egenskap av uppsättande organisationsenhet, och helikopterskvadronerna i form av berörda krigsförband. 

Deltagande i Arméns övningsserier såsom t.ex. Arméns Stabsövning (ledningsövning för hela Armén) och Brigstri (ledningsövning för brigadstaber) bör vara en självklarhet när Helikopterflottiljen lägger ut den långsiktiga verksamhets- och övningsplaneringen. Krigsplacering av kompetenta officerare med förståelse för helikopterskvadronen som typförband i Arméns staber (arméstab, division, brigader) är ett måste. Inbjudningar och kallelser till helikopterskvadronernas fältövningar, övningsplanering och krigsförbandsdagar behöver skickas till flertalet krigsförband kontinuerligt för att befästa tagen terräng.

Ovan listade åtgärder och förändringar är varken särskilt dyra, tidskrävande eller kontroversiella. Det är förhållandevis snabba och enkla åtgärder för att få ut ännu mer av våra helikopterförband och höja effekten i de gemensamma operationerna. Det är dags att, likt marinchefen, släppa försvarsgrenarnas stuprörstänk och frigöra den enorma potential som ligger och pyr ute på förbanden!

Herr Flax
Officer och helikopterpilot
Twittrar under användarnamnet @herrflax.