Förord: Sommaren år 2005 föddes den första kullen med schäfervalpar på Försvarsmaktens avelsstation i Sollefteå. Sedan dess har tusentals valpar fötts där. År 2021 var siffran uppe i 3000 valpar – idag bör siffran vara närmare 4000. Aveln drivs av Försvarsmaktens Hundtjänstenhet (FHTE) som sedan dresserar hundarna och utbildar hundförare. Redan från början låg fokus på att avla och dressera schäferhundar, och projektet har sedan starten omgärdats av prestige. Programmet är dyrt, personalkrävande och innebär en möjlighet för eliten inom svensk hundsport att arbeta heltid med att ta fram världens bästa tjänstehundar. Så hur kan det vara brist på tjänstehundar i Försvarsmakten? Och hur står det egentligen till med kvalitetens på Försvarsmaktens hundar?
Vid närmare anblick framträder en annan bild än vad som från början var tanken. En bild präglad av kroniska sjukdomar bland hundarna till följd av tveksamt genetiskt urval, mängder av avskrivna hundar som dumpas till vrakpriser på den civila marknaden, mängder av hundar som avlivats. Men med dessa drastiska åtgärder så måste väl ändå de hundar som FAKTISKT används i den skarpa verksamheten vara i toppskiktet? Nej, så enkelt verkar det inte vara. I denna artikel, skriven av en hundförare i Försvarsmakten, avhandlas de enorma utmaningar som hundtjänsten inom Försvarsmakten står inför. Det är problem som måste lösas, för utan fungerande hundar tappar vi förmågan att jaga sabotörer och specialförband, hitta sprängladdningar och vapenupplag och skydda Försvarsmaktens skyddsvärden.
Av alla människor jag har träffat i min militära karriär, är hundförarna och dressörerna de mest passionerade. Det finns en otrolig glöd i deras yrkesutövning, trots att de ständigt arbetar i motvind mot ett föråldrat system, okunniga befäl (som jag själv) och en stödfunktion (FHTE) som behöver reformeras. Ändå lägger de dag och natt på att träna sina hundar, vårda sina hundar och försöka finna en väg framåt.
/Redaktören
Processer med problem
Lägger man örat mot rälsen på förbanden med tjänstehundar så inser man snabbt att processen mellan Försvarsmaktens Hundtjänstenhet (FHTE) och förbanden lider av problem. Det finns för få dresserade hundar att tillgå, de är bristfälligt dresserade, många av hundarna lider av sjukdomar och förbanden saknar helt kontroll över vilka tjänstehundar de får.
Detta resulterar i att förbanden får lägga orimligt mycket tid på att släcka bränder. Hundförare kommer tillbaka från den centrala utbildningen till förbanden, och i de flesta fall får hundtjänstledare och dressörer tillsammans med hundförare påbörja processen att dressera om tjänstehunden. Detta kan vara tjänsterelaterad träning som spårarbetet, patrullering, sökmetod och markering. Men också så banala saker som platsliggning, passivitet, att fungera med andra hundar, fungera i hemmet, gå i koppel eller att åka i en bil. Det händer även att hundar med viltintresse går igenom hela processen och når ut till förbanden. Väl på förbanden spårar hundarna inte människor som de ska, utan ägnar sig istället åt rådjur, vildsvin och älgar. Att åtgärda dessa felbeteenden görs inte i en handvändning. Beroende på hur långt felbeteendet har gått tar det lång tid, och då pratar vi om månader. Ibland leder det rentav till avskrivning av hunden – tjänstehunden får sparken från Försvarsmakten då den inte håller måttet.
När man pratar om hunddressyr handlar det egentligen om att förstärka “rätt” beteenden genom belöning – lek, godis etc – och bestraffa felaktiga beteenden. En bestraffning behöver inte vara en fysisk korrigering utan kan vara allt från att inte belöna ett beteende när hunden förväntar sig en belöning till att säga “Nej”. Varje gång en hund utför ett nytt beteende skapas en ny nervbana och för varje repetition av det beteendet förstärks den. Ju fler repetitioner desto mer befäst beteende. Därför är det viktigt att belöna vid rätt tillfälle samt veta vad man belönar. Det kan vara svårt att få hunden att genomföra exakt det beteende du vill, och att få den att sluta utföra ett redan befäst beteende brukar vara mycket svårare. Du som själv har hund har kanske upplevt att hunden inte lyssnar när exempelvis du säger åt den att sluta skälla när gästerna ringer på dörren, att hoppa upp på folk och annat som hunden gör fel. Det är ett bra exempel på beteenden som de flesta definierar som “fel” men kan ha svårt att få bukt med. Det finns ett träsk av olika metoder, teorier om hur man ska dressera “träna” hundarna men de flesta metoder grundar sig antingen i klassisk betingning eller operant betingning. Det är en ständig diskussion i hundvärlden om hur och vad man ska göra och de flesta anser sig veta bättre än alla andra. Men vi ska inte drunkna i det nu.
Det som de flesta däremot är överens om, är att ett beteende som en hund har utfört flera gånger över en längre period tar tid, kraft och energi att förändra.
De flesta är också överens om att avel spelar stor roll. En valp vars föräldrar är “ljudiga” löper stor risk att även den vara lika “ljudig”.
Det är allmänt känt att Försvarsmaktens schäferhundar är extremt ljudiga. Klåda är vanligt förekommande, och problem med muskel- och ledsjukdomar tycks vara det senaste avelsproblemet att lägga till på listan.
“Processen”
För att få fram ett operativt ekipage behöver både hundföraren och tjänstehund genomgå en längre process. Först avlas en kull valpar i Sollefteås avelsstation. Efter 6-8 veckor skickas dessa till deras respektive fodervärd. Fodervärdens uppgift är att tillse en trygg och säker uppväxt tills hunden är ca 1,5 år och kan genomföra Lämplighetstest (L-test). Anses hunden lämplig efter genomfört L-test tas den in för att påbörja grunddressyr. Under tiden hunden genomför grunddressyren genomförs flera delprov för att kontrollera att hunden ligger i fas med utbildningen samt klarar de krav som ställs. Efter ungefär ett års dressyr genomförs slutprov. Om hunden godkänns och anses duglig skickas den vidare till utbildningsavdelningen där den paras ihop med en ny hundförare. Där genomför de hundförarutbildningen tillsammans. Från och med nu benämns hunden och hundföraren tillsammans för ett ekipage och tillhör hundförarens förband.
Slutligen slipar ekipaget tillsammans med förbandets dressör på de sista detaljerna och genomför behörighetsprov (BP), oftast inom några månader. Efter genomfört BP är ekipaget operativa och får genomföra skarpa insatser. Hundföraren kommer att stå som förvaltare för tjänstehunden fram tills hundföraren avslutar sin tjänstgöring, byter befattning alternativt att tjänstehunden pensioneras, blir avskriven på grund av sjukdom, skadas eller bedöms olämplig av andra anledningar.
Programmering av hundens hjärna
Det faktum att tjänstehundarna redan har ett bagage, möjligen med flera intränade felaktiga beteenden, gör det inte enklare. Visst kan det vara orealistiskt att förvänta sig att överlämningen mellan FHTE och förbanden är felfri. Varje förband löser sina uppgifter på sitt sätt med varierande taktik vilket FHTE oftast inte har insyn i. Det finns gott om självproklamerade experter inom sfären för tjänstehundar vilket inte heller underlättar. Mycket av kritiken kan uppfattas direkt riktat mot dressörerna på FHTE – självklart vill alla göra ett så bra arbete som möjligt, men förutsättningarna saknas vilket gör deras jobb svårare.
Men trots allt ovanstående verkar missnöjet hos de berörda enheterna inte leda till någon större förändring. Hur kommer det sig? Förmodligen för att någonstans i processen sker en förändring och tjänstehundarna genomför behörighetsprov, övningar, skarpa insatser nationellt och internationellt med godkänt resultat.
Jag ser hundföraren som en tvättmaskin och de drivna dressörerna ute på förbanden som en av de mest inbitna spinningmammorna på friskis och svettis vars cykel driver tvättmaskinen. Oavsett hur mycket ledaren (FHTE) av träningspasset vrider på motståndet fortsätter pedalerna gå runt och till slut har den vita duken med gräs- och blåbärsfläckar blivit tillräckligt ren för att inte slängas och ibland även uppskattas. Men ibland inser man att den vita duken hade dåliga sömmar redan från fabriken och slänger den direkt.
Intervju: Var står vi idag?
Jag har intervjuat en hundtjänstledare med tio års erfarenhet från Försvarsmakten inom ämnet. Jag som skriver arbetar själv som hundförare på ett annat förband.
Varför ser/hör man att många är missnöjda med tjänstehundarna vi får ut på förbanden idag?
– Dels har det begåtts misstag i avelsprogrammet, det har avlats på hundar med sjukdomar, bristande egenskaper och tvivelaktiga bakgrunder vilket ärvts vidare. Idag är aveln även till stor del baserad på hundar som kommer från hunduppfödare som baserat sin avel från en specifik sport och MOT samma sport. Det är tydligt att det inte har fallit väl ut på förbanden. Tittar man internationellt, alternativt mot andra myndigheter i Sverige, ser man tydligt att innebörden “tjänstehund” rent egenskapsmässigt är något helt annat. Detta vore dock inte ett problem då vi har en urvalsprocess (L-testet) som skall hitta de bäst lämpade hundarna för att bli framtida tjänstehundar. Men även där stöter vi på patrull. Idag har FHTE egentligen en ensam testledare som ansvara och väljer ut vilka hundar som går vidare från L-testet till fördressyr. L-testet är en kritisk del av “processen” eftersom det är det första och största filtret efter aveln. Det är där man försöker identifiera hundarnas nuvarande egenskaper och ställer en prognos ifall hunden ifråga matchar kravprofilen för tjänstehundar i Försvarsmakten. Det vi saknar är ytterligare två testledare där ena bör vara från Flygstaben och representera förbanden. Den andra kan också vara från FHTE. Det behövs helt enkelt vara minst tre testledare för att kunna ifrågasätta varandra och komma överens om de ultimata hundarna för FM. Polisen som också medverkar under L-testerna har fler testledare än en.
Försvarsmakten har även ålagts att förse Polisen med hundar. Polisen är prioriterade och har första tjing på de bäst lämpade hundarna. Förmodligen för att deras krav är högre då det i regel läggs på skydd [en tilläggsdressyr där hunden nyttjas för våldanvändning, reds.anm.] på samtliga tjänstehundar. Att tillägga är att det är vanligt att hundar som Polisen i ett senare skede inte anser håller måttet för deras tjänst och skrivs av, skickas tillbaka till Försvarsmakten. Att polisen dels är högre prioriterade och att det ibland kan tyckas att vilken hund som helst kan slinka igenom L-testet gör att man ibland kan ifrågasätta vad Försvarsmakten får ut av avelsprogrammet annat än päls.
Sen kommer vi till dressyrprogrammet. Där dresseras hundarna vilket kan vara en otacksam uppgift för de dressörer som får ta emot hundar som saknar rätt driv, motivation och innehar inpräntade felbeteenden från sina fodervärdar. Det underlättar inte heller att det helt saknas en utbildning för dressörerna inom Försvarsmakten med fokus på att dressera en tjänstehund, vilket är ironiskt då det finns en dressyrkurs för hundförare som FHTE håller. Kraven för att bli dressör är låga och det räcker oftast att man har någon form av civil tävlingsbakgrund, om ens det.
Med det sagt finns det helt klart dressörer som är duktiga och producerar bra tjänstehundar efter förutsättningarna. Vi behöver dock förbättra förutsättningarna för samtliga genom utbildning, gemensam syn på vad och hur dressyren skall genomföras och tillse att rätt hundar går vidare till dressyrprogrammet. Den varierande kvaliteten på hundarna samt utbildnings- och erfarenhetsnivån på dressörerna innebär att slutprodukten som till sist landar i knät på en ny hundförare kan vara medioker. Som tidigare nämnts tar det tid att dressera en hund och att omdressera en hund tar desto mer tid. Tid som förbanden inte har, framförallt inte idag då arbetstrycket på t.ex säkerhetsförbanden, (som tar emot de flesta tjänstehundarna), kan antas vara högt.
Vad kan förbanden göra annorlunda?
Förbanden behöver titta på HUR vi jobbar och hur vi VILL använda hundarna, våga tänka utanför boxen. Är det den traditionella patrull- och sökhunden vi vill ha? Kan vi specificera dem ännu mer? Vill vi lägga på tilläggsdressyrer? Vill vi att FHTE skapar nya tilläggsdressyrer? Förbanden bör sätta mer press på FHTE att faktiskt få välja ut vilka hundar som förbanden tilldelas samt vara mer delaktig i utvecklingen av hundtjänsten. IBSS kanske vill ha hundar med skydd för att slippa skjuta skarpt mot personen som springer ifrån ett känsligt objekt. Ska vi kriga med alla hundar? 13. säkerhetsbataljonen kanske vill ha en annan typ av hund som kanske skiljer sig från flygbassäk som istället vill ha den traditionella patrullhunden. Oavsett vad så kommer alltid hundarna vara olika och därav passar vissa hundar in bättre hos vissa enheter än andra. T.ex gillar vissa inte att åka fordon men det kanske funkar på IBSS där man kanske åker kortare sträckor i bil än hos Flygbasjägarna där man helt plötsligt ska ta första bästa flyg till Turkiet. Det FHTE producerar kan tyckas ifrågasättbart men att vi inte ens kan påverka vilka hundar vi tar emot och därigenom maximerar hundens effekt på förbanden är bara orimligt.
Jämför det med en värnpliktig med skolios som lyckats slinka igenom mönstringen, klarar GU på Hemvärnet som stabsassistent, får 4/4 JA av befälen som själva är hemvärnare, fast egentligen borde det varit 1/1 NEJ, men då förbanden anses olämpliga att själva genomföra en egen rekrytering placeras rekryten som anställd på K4 som prickskytt. Idag genomförs en kort intervju på utbildningsavdelningen under hundförarutbildningen (min tog ca 10 minuter) och ett kort moment med en slumpmässigt utvald hund som sedan avgör vilken hund du får, inget som är relevant för din tjänst väger in. Utbildningsavdelningen har ingen inblick i vad hundföraren har för uppgift mer än om den skall ha en patrull- eller sökhund. Hundföraren har oftast ingen egen erfarenhet från att arbeta som hundförare då det är ca dag 2 på utbildningen. Det är rysk roulett för alla inblandade. Hur kan vi bli bättre på att länka ihop krigsförbandet, hundföraren och FHTE?
Chefer och kollegor bättre förstå vad det innebär att arbeta som hundförare. Man kan inte låsa in sin hund i en kassun och gå hem. Hunden är en levande individ. De observerar och lär sig dygnet runt, därav krävs det att hundförarna ständigt är medvetna om vad hunden gör. Vilka beteenden utför hunden nu? Är det något som påverkar dressyren negativt? Utöver vissa självklara saker som att rasta hunden varje dag måste hunden även aktiveras på andra sätt. Framför allt under längre ledighet eller semester. Att bara trötta ut hunden fysiskt genom promenader eller fysisk träning räcker inte i längden. Hundar kräver även god uppfostran och mental aktivering i rätt mängd för att må bra. Hundar såsom tjänstehundar som avlats och dresserats för ett särskilt syfte behöver mer och precis aktivering för att få chansen att må bra och göra rätt när det väl är dags.
Allt detta påverkar inte bara ekipaget. Hundförarens privatliv påverkas i stor utsträckning och även om hundförarna själva söker sig till befattningen kan man inte raljera med “Han väljer detta själv.” eller “Förstod hon inte vad hon gav sig in på?”. Det är förmodligen omöjligt att veta vad det innebär att vara hundförare, även om man äger/ägt en egen hund. Det är för många rörliga faktorer som spelar roll. Precis som de flesta soldater är hundförare yngre personer i 20-årsåldern som plötsligt blir tilldelad en hund vars intelligens motsvarar en treåring med en mental funktionsnedsättning vars enda sätt att kommunicera är genom rörelser och läten, den förstår såklart inte ditt språk. Plötsligt kräver hunden konstant uppmärksamhet och omtanke. Det är inte heller alla som har förtroendet till någon i sin närhet med möjligheten eller kunskapen att ta emot en schäfer på 30 till 40 kilo i några dagar om ens timmar för att hundförarens partner eller sambo fått nog, vill ta en “riktig semester” eller att hundföraren vill gå ut och göra stan. Ibland behöver hundföraren själv en paus från jobbet, vilket man rent praktiskt kanske inte kan. Man brukar säga “Hunden gör aldrig fel, bara hundföraren.” vilket till del är sant, men egentligen borde det vara “Hunden gör aldrig fel, bara hundföraren, hundens tidigare hundförare, förbandet, tidigare dressörer, tidigare fodervärdar och anhöriga till hundföraren.”
Budskapet är att befattningen hundförare är ett dygnet runt-arbete som kräver mycket mer än att bara arbeta under arbetstid och ibland behöva gå ut och rasta hunden hemma. Att ta fram en särskild befattningslön för hundförare är något som är nödvändigt om vi ska lyckas behålla de engagerade och kompetenta hundförarna inom Försvarsmakten. Många byter befattning eller avslutar sina kontrakt inom två år, vilket är en väldigt kort tid inom skrået som hundförare.
Ytterligare en viktig komponent som lyser med sin frånvaro är förbandscheferna. De behöver djupare sätta sig in djupare i hundtjänsten och FHTE:s verksamhet för att förstå problematiken, ge rätt verktyg till enheterna under sig samt höja rösten mot FHTE.
Vad är en rimlig lön?
28000 kr i grundlön tycker jag är en rimlig summa just nu baserat på vad man får betalt för övriga befattningar i Försvarsmakten. Arbetsuppgifterna som löses under och utanför arbetstiden, personalansvaret hundföraren tar med sig hem. En gruppchef kommer inte behöva ta något ansvar om en gruppmedlem av någon anledning skulle få för sig att bita en annan människa eller djur ute på stan. Hundföraren skulle bli polisanmäld och krävd på skadestånd. Hundförartillägget och hundtillägget som skall matcha polisens ligger just nu efter med ca 3000 kronor, vilket såklart i närtid måste justeras.
Nu börjar någon säkert fundera på varför man inte bara kan höja tilläggen till 5000 kronor i månaden och sen vara nöjda. Tilläggen kom till för att ge en ersättning för möjligt uppkomna personliga kostnader utanför arbetet. T.ex att hunden tuggar sönder soffan. Men den största och framförallt vanligaste kostnaden för gemene hundföraren är inte en söndertuggad soffa. Det är slitaget på hundförarens bil, bränsleförbrukningen och köpet av själva bilen. Att hundföraren ska äga en bil är lika självklart som att hundföraren behöver ett lämpligt tjänstefordon på jobbet. På de flesta förbanden är egen bil ett inofficiellt/officiellt krav för att en soldat ska få bli en hundförare. De få hundförare som inte har en bil eller inte trott sig behöva en bil, köper ganska omgående en bil, för det behövs – det underlättar inte, utan det behövs. Många inom Försvarsmakten äger hund och de flesta äger en bil och därför bör de flesta förstå argumentet.
Många gånger stöter jag på anställda inom Försvarsmakten vars åsikt om hundförarna är att de är lata, svåra att ha och göra med och kräver mycket. Vad är din åsikt om det?
Även om det säkert finns enstaka rötägg bland hundförarna som kanske inte gör rätt för sig så tro mig. Hundförare är extremt engagerade i sitt arbete. Det är ett enormt ansvar och en svår uppgift. Det är ett hantverk som oftast kräver flera år av hårt arbete, känsla, personlig mognad och engagemang att bemästra. Befattningen hundförare kräver helt enkelt mycket mer av en soldat än de flesta andra befattningar som finns. Dessutom måste hundföraren såklart fortfarande nå upp till de krav som förbandet ställer på övriga anställda.
Kollegor och chefer måste ha förståelse för den tid hundföraren lägger ner under och efter arbetet samt ge dem arbetstiden och förutsättningarna som krävs för att lyckas. Att titta snett på hundföraren för att de behöver avvika från plutonens gemensamma verksamhet för att t.ex aktivera hunden genom fys, bedriva dressyr eller dylikt är idiotiskt men tyvärr vanligt förekommande hos många förband. Man måste investera tid och resurser i ett ekipage för att få fram ett bra resultat. En annan sanning är att varje hund är sin egen individ vilket innebär att tidigare lösningar inte alltid är tillämpbara. Den bästa lösningen är konstant dialog, förtroende och ödmjukhet. Resultatet av investeringen kommer under övning eller insats och kan utvärderas därefter.
Hur kan Försvarsmakten förbättra situationen inom hundtjänsten?
Angående hundarna: Enklaste och förmodligen billigaste lösningen är att vi gör som alla – köp in hundar från den civila marknaden. Sverige är det enda landet jag känner till vars försvarsmakt bedriver egen avel. Tanken var att säkra tillgången till friska hundar och skräddarsy dem efter Försvarsmaktens behov. I syfte att inte hamna där vi är idag, med för få och undermåliga tjänstehundar. Att köpa civila hundar är en beprövad metod och det finns gott om bra och drivna civila uppfödare vars rykte och inkomst hänger på att producera bra hundar till olika nationers myndigheter. Jag vet inte hur mycket pengar som avelsprogrammet har kostat Försvarsmakten, men med tanke på P1-dokumentären “Hundfabriken” i programmet Kaliber och de anklagelser som framförs angående inköp av avelsdjur kan man tänka sig att det är mycket av pengarna hade kunnat läggas på annat. T.ex inköp av friska och färdigdresserade hundar.
Angående urvalsprocessen: Vi behöver en testgrupp som förslagsvis består av tre personer, minst en från Flygstaben med bakgrund från förbanden och såklart med en mycket god förståelse för hundarna. Detta skulle ge en bredare syn på hunden som individ och vad som faktiskt behövs ute på förbanden år 2023.
Angående FHTE dressyrprogram: Ett av de större problemen är avsaknaden av kvalitetskontroll av den egna personalen, vilket idag inte genomförs. Detta samt en grundläggande kurs om HUR och VAD dressörerna på dressyrprogrammet ska dressera Försvarsmaktens tjänstehundar till måste omgående införas. Förbanden skall självklart vara delaktiga i processen.
FHTE är i grunden ett stödförband som ska säkra tillförseln av tjänstehundar till förbanden. De ska även stötta med expertis i form av dressörer, instruktörer samt utveckling av hur förbanden ska nyttja hunden på bästa sätt. Problemet är att FHTE äger hela processen, saknar en extern kvalitetskontroll samt att FHTE själva skriver kravprofilen för tjänstehundarna trots att de saknar kunskap om vad förbanden faktiskt använder hundarna till. Det har resulterat i de många fall av undermåliga tjänstehundar vi har idag. Låt förbanden skriva sina egna kravprofiler alternativt ändra de som finns. Flygstaben som FHTE lyder under måste granska FHTE hårdare. Vad baserar FHTE sitt arbete på? Vad är sluprodukten? Vilka krav har vi på slutprodukten? Köp in hundar från den civila marknaden till förbanden. Polisen gör det, Tullen gör det, egentligen alla gör det förutom vi. Förmodligen för att FHTE känner sig hotade. Men det skulle lösa många problem och förmodligen avlasta FHTE så pass att kvaliteten på tjänstehundarna från FHTE skulle höjas.
Vad kan FHTE gör annorlunda?
Enligt FHTE avlas 200-300 valpar per år på avelsstationen i Sollefteå. Det är bara ett fåtal av dem som når förbanden och av dem är det få som når upp till förbandens krav. Frågan är om de ens når FHTEs lägre ställda krav. Svaret är inte att föda upp fler hundar och sänka kraven ytterligare, utan snarare tillse att fler hundar håller måttet: Se över avelsprogrammet och dressyrprogrammet. Identifiera läckorna. Utbilda personalen. De flesta som arbetar på FHTE är civilanställda. De måste besöka förbanden, ställa frågor till hundförarna, få en uppfattning om vad förbanden gör, vad de vill ha och behöver av sina tjänstehundar.
Vi har inte pratat så mycket om fodervärdssystemet. Det skulle nog krävas en ytterligare timme för det, men är det något kort du skulle vilja säga om det?
Detta är en stor fråga. Hundarnas befinner sig hos fodervärdarna från att de är ca 8 veckor till ca 1,5 år (om de anses lämpliga efter L-testet). Detta är en ytterst viktig tid för en hund. Det är till stor del denna period som sedan präglar hundens liv. Alltså den initiala uppfattningen om hur världen fungerar och vad som förväntas av hunden. Det är ett stort ansvar att ge till någon som egentligen inte har någon del eller insyn i Försvarsmaktens verksamhet.
Det finns de som gör ett bra jobb såsom tidigare anställda, folk med tidigare erfarenhet av uppfödning, dressyr eller helt enkelt eldsjälar som tycker det är roligt med hund och vet vad de gör. Sen finns det de som inte alls har någon erfarenhet, familjer som vill pröva på hur det är att ha en hund, personer som är förståsigpåare eller i värsta fall människor som faktiskt går in med ambitionen att få en gratis eller billig schäfer – det är inte ovanligt att de får hunden om den inte klarar L-testet.
Principen att vem som helst egentligen kan bli fodervärd är något man bör vara skeptisk emot. Sen är realiteten att 200-300 schäfrar behöver någonstans att ta vägen och tas om hand innan åldern är rätt. Mitt förslag är att sätta lite hårdare krav på vem som får bli fodervärd och vad som förväntas göras av fodervärden. Det kanske är så att vi behöver låta personer utan tidigare erfarenhet av hund ta emot en schäfer av Försvarsmakten, men då måste en tydligare uppföljning ske.
Idag finns det ett antal fodervärdskonsulenter runt omkring i landet vars uppgift är att då och då möta upp fodervärdarna och stödja dem under resans gång. Dessvärre kan man konstatera att nivån även där varierar och att det egentligen inte finns någon tydlig styrning från FHTE om vad fodervärdarna ska göra och uppnå med hundarna fram tills L-testet. Sneglar man på Norge däremot så finns det ett tydligt system där man tydligt leder och kontinuerligt följer upp fodervärdarna för att tillse att de gör vad som är ålagt dem för att hundarna i slutändan ska hålla måttet.
Det har gjorts ett klent försök där man har skickat ut lite filmklipp på hur man ska hantera vissa situationer, typ om hunden inte vill lossa etc. Man kan även ibland se på sociala medier hur fodervärdar påbörjar någon form av försök till dressyr, förhoppningsvis med hjälp av en fodervärdskonsulent, men det är det sista de ska göra förutom vid vissa specifika fall där kanske en fodervärd faktiskt har kunskapen som krävs. Annars gör det alltid mer skada än nytta, även om de menar gott! Fodervärdarna ska presentera världen för hundarna, leka och skapa en frisk och trygg unghund genom miljöträning och ett stabilt hem. Inte börja dressera en EDD-sökhund i sovrummet på eget bevåg!
Det finns mycket inom hundtjänsten som idag inte står rätt till, men man ska inte glömma att majoriteten av de inblandade menar väl.
Något du vill avsluta med?
Det finns mycket inom hundtjänsten som idag inte står rätt till, men man ska inte glömma att majoriteten av de inblandade menar väl och att vissa grundförutsättningar inte finns vilket minst sagt är en försvårande omständighet för samtliga. Syftet med detta är inte att kasta skit på någon, även om det säkert kan upplevas som det. I slutändan är jag och många fler bara ute efter att få förbättrad effekt och uppnå god verkan i målet. Vi befinner oss nu i en tid där det är ett ökat tryck på att snabbt få ut många ekipage i den skarpa verksamheten. Men ska man faktiskt få ut något av tjänstehundarna kan man inte göra för stora avkall på kvaliteten, annars har vi bara en massa överkvalificerade hundrastare som tar plats i organisationen.
Egna upplevelser som hundförare
Jag vill rikta mitt tack till hundtjänsteledaren som gått med på intervjun. Jag vill nu ge ett exempel som jag och många andra hundförare har gått igenom.
De flesta hundförare som precis har kommit hem till förbandet från hundförarutbildningen brukar få ett litet uppvaknande, eftersom hemkomsten brukar inledas med att dressören går in i sin klassiska roll som skadekontrollant. Under hundförarutbildningen har soldaten i enkla drag lärt sig att hålla i en spårlina och följa efter 3-åringen med en mental funktionsnedsättning. Alternativt att titta på sin hund ifall den sätter sig och markerar under ett sök. Men det är nu problemen eller vidden av problemen som alla på FHTE hela tiden lyckats skjuta vidare till nästa avdelning, nått sin slutstation – hundföraren och förbandets dressör (dvs om enheten har tillgång till en dressör).
Dressören har oftast flera ekipage att ansvara över, samt i många fall en eller flera privata hundar och andra arbetsuppgifter vilket inte möjliggör att dressören bara tillfälligt tar över hunden och “fixar” den. Hundföraren får nu istället lära sig med hjälp av dressören att dressera om sin hund, parallellt som hundföraren fortfarande bara påbörjat sin resa som hundförare. Hundförare och dressör är egentligen två olika befattningar men det är snudd på omöjligt att inte dressera sin hund som hundförare, av förståeliga skäl. Allt detta brukar resultera i flera saker. Dels att de ”nya” sanningarna man precis lärt sig under sin hundförarutbildning är gamla och icke tillämpbara. Dels att hundföraren som precis börjat lära sig om vad det innebär att äga en hund och hur man följer den i en spårlina nu ska lära sig hur man lär upp en 3-åring med en mental funktionsnedsättning. Hundföraren ska lära hunden att att det sättet den har lärt sig att följa eller hittat doften av en människa eller sprängämnen, fastän den vet att sättet (beteendet) den har utfört alla dom hundratals (eller tusentals) gånger tidigare (och vid det här laget är beteendet självbelönande då hunden vet att den gör “rätt”) nu är fel och det skall nu utföras på ett annat sätt.
Det är ett komiskt, förbannat sjukt och brutalt effektivt sätt att förstöra självförtroendet för nya hundförare. Efter många om och men lyckas de flesta ekipagen gå igenom ett behörighetsprov inom sex månader. Dock innebär inte det att alla problemen är lösta, då hundens erfarenheter finns kvar, nervbanorna för felaktiga beteenden har byggts och risken för att gamla felbeteenden som man slitit med att få bort återvänder titt som tätt, är stor.
Hunden har alltid haft ett viltintresse som nu är på nivån att man inte vet vad om man verkligen spårar en homosapiens i skarpa spår. Avskriven.
Hundar som kasseras
Nu följer några exempel på avskrivningar. En avskrivning innebär att Försvarsmakten helt enkelt gör sig av med hunden.
Hunden har klåda och får konstant utslag i fuktig miljö, avskriven.
Hunden upplevs sakna driv, är omotiverad och slutar alltid spåra efter någon kilometer. Avskriven.
Ett felbeteende som hundföraren inte har lyckats få bort har växt sig så pass stark att det nu är ohållbart hemma. Avskriven.
Hunden har alltid haft ett viltintresse som nu är på nivån att man inte vet vad om man verkligen spårar en homosapiens i skarpa spår. Avskriven.
Hunden var över tid stressad, hamnade i fel situation och bet en kollega. Avskriven.
Medan feedbacken FHTE får är: “Hunden ni avlat och dresserat blev nu godkänd på behörighetsprovet, bra jobbat! Gör samma sak med nästa hund. Heja dig!”
Och ändå: Ett fantastiskt jobb
Trots allt som har skrivits finns det många anledningar till att bli hundförare. Det är fruktansvärt roligt, utmanande, utmattande, den personliga utvecklingen är stor och man får dåligt betalt.Vilket brukar vara en tydlig indikator på ett roligt jobb i Försvarsmakten. Tålamod och god humor rekommenderas. När man väl lyckas kan det vara helt fantastiskt. Jag kan nog påstå att de flesta av de hundförare jag känner eller träffat runt omkring i Försvarsmakten skulle placera hundförarutbildningen på topp tre roligaste erfarenheter i karriären, med några få undantag.
Trots det är förmodligen den genomsnittliga tiden på befattningen bara två år. Det är ett problem med tanke på den tid det tar för att få fram ett bra ekipage. Detta är starkt kopplat mot de motgångar och besvärligheter hundförare tidigt och ständigt får gå igenom under utförandet av hantverket. Vi måste komma till en förändring. Annars riskerar hundtjänsten långsamt bli utkonkurrerad av andra tekniska lösningar (i alla fall patrullhunden), inte för att hunden inte har unika egenskaper som på flera sätt kan vara oersättliga utan för att vi inom hundfunktionen inte lyckas använda dem på bästa sätt.
Jag tror att hundtjänsten har blivit förorenad av den “eviga freden” precis som resten av Försvarsmakten. Tyvärr verkar det som att majoriteten av dem som ansvarar/utvecklar/arbetar för den inte har en aning om vart det brister eller helt enkelt saknar transparensen som krävs för att driva igenom förändringarna i tid. Enligt vissa ligger säkerhetsförbanden redan i krig – i meningen att de under sina insatser möter fiender som vill skada Sverige militärt – vilket isånnafall betyder att det mesta som behöver göras, redan borde ha gjorts sedan länge.
Bassen
Hundförare i Försvarsmakten
För vidare läsning
Hundfabriken – Kaliber | Sveriges Radio
Rekommenderas starkt! OBS triggervarning. Ingen personal har vad jag vet sparkats efteråt.
Relaterbart
Slår ett slag för detta klipp med material från SWDI instruktörskurs. Allt från lite lydnad, skydd, till att styra hundar via radio (titta), poängen är att den moderna tjänstehunden finns där ute, vi måste bara blicka upp från manualen flygbasjägare ex 90-tal och se HUR och VAD förbanden behöver tillämpa hundarna för.
START – Canine Consulting by Tobias Gustavsson
Tobias är en av grundarna till SWDI. Extremt erkänd inom forumet för tjänstehundar internationellt. Driver nu eget företag, reser jorden runt och föreläser och utbildar inom ämnet.
SWDI. Finns flera olika förband och andra myndigheter som skickar sina enheter på olika kurser hos SWDI, finns mycket kunskap att ta del av..
Relaterbart
FörsvarsmaktensHundtjänstenhet (@forsvarsmaktenshundtjanstenhet) • Foton och videor på Instagram
Bilder på FM hundar.
Militär Debatt 