Reglementet avseende taktik och metoder för pansarförbanden är inte nödvändigtvis överförbara till P18 och Gotlands unika situation. Härvid måste en taktikanpassning ske. P18 bör ta lärdomar från den typ av strid som jägarförbanden bedriver och således bilda det mekaniserade kavalleriet.

Gotland har sedan länge utgjort en central del till varför en eventuell motståndare kan tänka sig att angripa Sverige. Gotland är ett ypperligt område för att placera luftvärn och robotsystem som kan bidra till att behärska Östersjön och därför kallas Gotland ofta för ett hangarfartyg. Men förbanden på hangarfartyget behöver även anpassa sig efter denna rådande situation. Utifrån egna erfarenheter av att ha jobbat på P18 samt efter diskussioner med taktiklärare på Försvarshögskolan kan inte P18 påräkna ytterligare förstärkningar från fastlandet i händelse av ett krigsutbrott. Min åsikt är således att de förband på Gotland är de förband som kan möta motståndaren, inget mer och inget mindre. Vad innebär detta operativa problem för hur taktiska chefer bör agera på Gotland? Jag hävdar att den lämpligaste lösningen är att pansarförbanden på P18 anpassar sin taktik i enlighet med jägarstriden.

Innan vi går vidare med att diskutera för- och motargument ska “jägarstriden” defineras. I denna artikel avser jag att jägarstriden innebär strid som till stor del handlar att bedriva störstrid på djupet för att senare övergå till hindra när andra förband anländer för att slå fienden (Jägarchefen, 2018).

Striden på djupet och dess förtjänster

Motståndarens landstigning på Gotland kommer troligtvis kompletteras med förbekämpning och luftlandsättningar (Försvarsmakten, 2021, kap 8). I dagens läge utgör P18, tillsammans med Hemvärnet, de förband som kan tänkas möta detta. Slutsatsen av detta är att förbandet på Gotland kommer bli tvingade till att kraftsplittra för att undgå förbekämpning och möta motståndaren. Detta innebär att möjligheten till att bedriva normativ pansarstrid, som man kan göra på fastlandet, kraftigt begränsas. Genom att anpassa taktiken i enlighet med jägarstriden ges P18 möjligheterna till att strida på djupet av motståndarens område trots att förbandet är kraftsplittrat. 

Vidare är denna taktikanpassning oförutsägbar för motståndaren. I förra stycket argumenteras det för att kraftsamlingen försvåras av motståndarens förbekämpning och luftlandsättningar. För att då kunna uppnå lokal överlägsenhet krävs det överraskning (Försvarsmakten, 2013, s. 55). Likväl som vi analyserar motståndaren, analyserar motståndaren oss och våra handböcker. Genom denna taktikanpassning kan vi bryta vårt tidigare mönster, komma innanför motståndarens beslutscykel och således uppnå lokal överlägsenhet.

Ett logistik- och underhållsproblem

Ett motargument för denna typ av taktikanpassning är att den skulle kunna sträva för långt ifrån vad pansarbataljonen är utformad för. Pansarbataljonens system är i hög grad format utefter att kraftsamlat slå motståndaren, således innebär detta komplikationer och möjligen sänkta förmågor när förbanden används på något annat sätt. Den största problematiken ligger i logistik och i underhåll av de fordon som pansarbataljonen disponerar. Större reparationer kan inte genomföras av besättning vilket innebär att vagnar som egentligen skulle kunnat bärgats bort och sedan återinföras i förband blir istället stående. Likaså kan drivmedelsbrist orsaka att vagnar blir stående då förbandet befinner sig för långt bakom fiendens linjer för den egna logistiken.

Först vill jag bemöta den logistiska utmaningen med att bedriva jägarstrid med pansarförband. Likväl har jägarförbanden logistiska problem och det är något jägarna har löst genom att bära med sig mer och/eller genom förberedda upplag. Att anpassa utformningen av logistiken på ett pansarförband utefter dessa behov bör inte vara ett problem så länge viljan finns. Trossenheterna kan till exempel förbereda upplag med drivmedel/ammunition (m.m.) eller anpassning kan ske för att se till att manöverförbanden själva bär med sig detta. Tekniska lösningar för manöverförbanden för att möta detta behov kan ske genom att vi återtar drivmedelsvagnarna i stil med lösningen för Stridsvagn 101 (se bild nedan).

Sedan vill jag bemöta problemet med underhåll och reparationer. Likväl som upplag kan förberedas med drivmedel, kan upplag förberedas med verktyg och reservdelar. Nej, detta innebär inte nödvändigtvis att tunga reparationer som motorlyft kan genomföras, men det innebär att de flesta reparationer kan genomföras.

De tekniska systemen

På tal om tekniska lösningar finns det flera sådana för ytterligare stärka uthålligheten och öka förmågan till att bedriva mekaniserad kavalleristrid. Stridsvagn 122-systemet är framtaget för slätterna i Centraleuropa och således är avsedd för den typ av strid som beskrivs i våra reglementen. Givetvis kan detta vara problematiskt när det ska förenas med den taktikanpassning som föreslås. Således är en lösning att ett nytt system anförskaffas som är anpassat för eldöverfall. Sverige har tidigare haft system anpassade för detta, exempelvis Stridsvagn 103. Stridsvagn 103 hade en låg profil för att undgå upptäckt och två förare som medgav väldigt snabb omgruppering efter ett eldöppnande. Dessa egenskaper är eftersträvansvärda i en anskaffning av ett nytt stridsvagnssystem anpassat för det mekaniserade kavalleriet. 

En annan lösning på problemet är att frångå stridsvagnssystemet i det mekaniserade kavalleriet överhuvudtaget. Ja, det innebär att vi inte kan uppnå kombinerade vapen mellan stridsfordon och stridsvagnar, men det gäller att vara kritisk. Kombinerade vapen ska ske med ett syfte och syftet med att kombinera stridsvagnar och stridsfordon sker främst kopplat till en anfallsrörelse. Stridsvagnar utgör den huvudsakliga anfallskraften, medan stridsfordonen täcker upp flanker. Att beakta är då att det mekaniserade kavalleriet syftar till att bedriva strid på djupet med eldöverfall. Stridsvagn 122 är inte skapad för det ändamålet och således skulle den resursen kunna prioriteras till andra förband. Vidare finns det goda möjligheter att uppnå kombinerade vapen med Stridsfordon 90-systemet och skyttegruppens vapen. Robot 57 och pansarskott har visat sig ha god effekt på motståndarens stridsvagnar och stridsfordon i Ukrainakriget. Detta i kombination med minor, stridsfordonets 40 mm-kanon, samt de finkalibriga systemen på vagnen och skyttegruppen, kan god effekt uppnås mot samtliga av motståndarens markstridsförband.

Uthållighetens vikt

Dessa tekniska lösningar och taktikanpassningen till ett mekaniserat kavalleri är av särskild vikt kopplat till den bakgrund som presenterades. Gotland befinner sig i synnerligen utsatt läge, både med hänsyn till den egna logistiken men även motståndarens möjligheter till förbekämpning. Vid en landstigning på Gotland kommer troligen stora delar av ön kraftigt förbekämpas. I den förbekämpningen av våra förband på ön kommer troligen fiendens eld inriktas mot att påverka lednings- och logistikförmågor. Uppträder vi då i enlighet med normativt brukande av pansarförband ges motståndaren goda möjligheter till att påverka våra lednings- och logistikförmågor, då vi eftersträvar att uppträda kraftsamlat. Genom att taktikanpassa till att föra striden på djupet gör vi våra förband synnerligen mer svårfångade och gripbara för motståndarens förbekämpning. 

Ytterligare förtjänster av denna taktikanpassning är att vi ökar vår uthållighet. Förutom att vi ökar våra chanser till att inte bli påverkade av motståndarens förbekämpning, kan vi genom störstrid och nålstick mot motståndaren få ut en större effekt än de resurser som förbrukas. Denna uthållighet är av särskild vikt kopplat till att Gotland inte kan påräkna ytterligare förstärkningar i ett inledande skede. Detta ställer högre krav på uthållighet och om då P18 ska användas i enlighet med normativ användning av pansarförband riskerar förbandet att kulminera tidigare. Det mekaniserade kavalleriet på Gotland går även i linje med den inriktning som presenterats i Militärstrategisk Doktrin. Citatet nedan förstärker ytterligare behovet av uthållighet och i synnerhet på Gotland.

”Försvarsmakten ska verka krigsavhållande och förebygga krig och konflikter genom ett aktivt försvar, snabbt möta ett väpnat angrepp för att vinna tid och skapa handlingsfrihet samt genomföra försvarsoperationer i syfte att ensamma uthålligt bestrida en angripares kontroll alternativt bryta fiendens anfallskraft tillsammans med andra.”

Det citatet säger kort och gott är att Försvarsmakten ska enskilt undvika att förlora, och sen vinna tillsammans med andra. Detta perspektivet är viktigt att beakta i synnerhet med ett nära förestående Nato-medlemskap. Hade Sverige inte gått med i Nato skulle det finnas mer belägg för att P18 måste själva kunna avvärja motståndaren och således uppträda enligt den normativa pansarbataljonen. Finlands inträde i alliansen har också en betydelse för försvaret av Gotland. Östersjön blir numera nästan en insjö för Nato och därmed ställs ännu högre krav på att vi uthålligt bestrider motståndaren. Allt detta talar för att förbanden på Gotland behöver prioritera sin uthållighet för att kunna göra motståndaren gripbar i syfte att tillkommande förband (troligen från Nato) i ett senare skede ska kunna slå motståndaren.

I denna artikel har jag ämnat att påvisa hur det operativa problemet hos P18 kan lösas genom en taktikanpassning. Taktikanpassningen kräver givetvis att underhåll och logistik anpassas därefter. Det finns även enkla tekniska lösningar och omprioriteringar av resurser som kan ytterligare understödja det mekaniserade kavalleriets strid. Jag hävdar att det mekaniserade kavalleriet på Gotland kommer att erbjuda hårt motstånd under en längre tid än det normativa pansarförbandet.

Förutom att givetvis uppmuntra till debatt om detta ämne, hade jag gärna sett att ni reflekterar över hur en taktikanpassning kan ske där du är. Är reglementet om min förbandstyp tillämpbar där jag är eller ska tänkas att verka? Varför/varför inte? Vad behövs för att åstadkomma den anpassningen? Handlar det om nya användning av gamla system, eller behöver vi införskaffa nya system för att möta dessa utmaningarna? 

Fänrik Willy Gröndal

Gotlands regemente, P18