I Försvarsmakten har vi en tydligt nedtecknad utbildningsmetodik som i sig inte verkar lämna något rum för tolkning i hur vi ska utbilda våra värnpliktiga och kollegor. Vi ges verktyg, metodik, utbildningsfilosofi och utbildning i pedagogik. Våra officerare lär sig vad som motiverar och driver människor och hur grupper utvecklas. Vi delges, svart på vitt, hur vår arbetsgivare och forskningen bäst anser att vi når våra utbildningsmål och högst effekt. Trots detta finns det många avvikande åsikter och många tvivlar på vår utbildningsmetodiks effektivitet när det kommer till att leverera pålitliga soldater. En debatt är alltid nyttig, men jag upplever att flertalet av mina kollegor genom åren har haft en syn som inte grundar sig i den verklighet som jag har upplevt genom min karriär i Sverige och i Ukraina. Det här är mitt försök att övertyga dem om att vi i stort är på rätt väg när det kommer till utbildningsmetodik i Sverige.

Min bakgrund

Min erfarenhet i Försvarsmakten sträcker sig tillbaka till 2006, då jag gjorde värnplikten som sjukvårdare på ett manöverförband. Sedan dess har jag 13 år i uniform på olika befattningar. Under en stor del av min karriär har jag utbildat, i skytte, strid, spaning och sjukvård, både från grunden, fortsättningsutbildning och repetitionsutbildning. Jag har assisterat, planerat och lett utbildning. Utöver det har även haft som uppgift att utbilda inryckta svenska reservister i händelse av mobilisering. Jag skulle beskriva min erfarenhet av utbildning på lägre nivå som god och bred.

Sveriges metodik

I Sverige har vi en väldigt progressiv och modern utbildningsmetodik som vi lär ut på alla nivåer av ledarskap Den förlitar sig på att en instruktör kan förklara för en soldat varför hen bör lära sig något, och motivera den att vilja lära sig. Vi ska få soldater att internalisera sin motivation att förbättra sig, för sin egen skull. Extern motivation är ett viktigt verktyg och användningsbar i form av till exempel förbandsanda, utbildningstecken, baskrar, en känsla av tillhörighet och tävlingar. Men det kraftigaste verktyget är alltid det soldaten förväntar sig av sig själv, soldatens egna förhoppningar, förväntningar och krav på sin egen prestanda. Den driver soldaten när ingen tittar på och när inget finns att vinna. Den får soldaten att ge allt utan att få något tillbaka. 

Sveriges utveckling

Vi har inte alltid varit så bra som vi är nu. Bara under min tid i Försvarsmakten har jag sett ett paradigmskifte. Under min värnplikt hade vi inledningsvis pansarskyttebefäl som uttryckligen var till för att stab-och trossoldater inte skulle bli svaga, dåliga soldater. De skrek mycket, något som vi sjukvårdare över lag inte imponerades av. Vi hade exempelvis ett befäl i en grannenhet som ofta sprang sist när en enhet sprang femkilometersslingan och slog soldaten som var sist över ben och rumpa med ett spö gjort från en buske eller dylikt innan löpturen började. Olagligt, djupt omoraliskt och ledarskapsmässigt otroligt ineffektivt. Hot, våld, skrikande, allt ur den gamla skolan av soldatutbildning. En endast extern motivation, där soldaten arbetar för att undvika påföljderna, straffen, för att vara inte uppfylla kraven. Det skapar i mångt och mycket soldater som är ögontjänare. De gör vad de kan för att inte bli straffade eller få en viss belöning, men de kan ofta sakna en egen, personlig och internaliserad anledning till att uppfylla kraven som ställs. Det enda viktiga är att visa sig duktig, inte att faktiskt vara duktig. 

Mycket har dock hänt och vi har kommit långt. I stort upplever jag att dagens chefer och instruktörer försöker använda sig av ett gott, utvecklande ledarskap och pedagogik i den mån de har utbildning och förmåga att göra det. Positiv extern motivation kvarstår i stort, men mycket av den negativa externa motivationen har frångåtts. Vissa enheter har dock kvar vissa mått av den och låter den påverka förbandets kultur. Vissa individer ifrågasätter den nya metodiken, dess effektivitet och vilken typ av soldater vi kan förvänta oss när vi utbildar med den. De finns på flera nivåer av Försvarsmakten, och tyvärr även bland yngre soldater, kadetter och officerare. Personer som låter sig påverkas av en syn på historien som inte stämmer. Av utländsk praxis. Av filmer. 

Amerikansk utveckling i närtid

Amerikansk doktrin har under senare år utvecklats på området. En metod i den amerikanska armén har länge varit den så kallade ”shark attack”-traditionen, där instruktörer svärmar kring rekryter och skriker motsägelsefulla kommandon och verbalt attackerar rekryterna. En rekryts första dagar är redan väldigt stressiga, och tanken med ”shark attack” var att bryta ned rekryterna mentalt och börja forma om dem. Det var också tänkt att stressen skulle förbereda, vaccinera, rekryten mot stressen på slagfältet. 2020 ersattes ”shark attack” med en ny metod, en faktisk övning, som tog olika former på olika skolor. I pansarkåren började de med en övning kallad ”Thunder Run” där rekryterna fick samarbeta för att memorera och förflytta materielupplag. I stället för att skapa rädsla, dominans och bryta ned rekryter försöker man nu i stället skapa en atmosfär av samarbete och öva på kritiska färdigheter som detaljorienterat lyssnande, ledning och snabbhet. Förtroende ska byggas upp mellan rekryterna och instruktörerna, och mellan rekryterna själva. Ledarskap ska definieras av ”följ mig”, inte ”gör som jag säger”.

Förändringen uppskattades inte av alla. I kommentarsfälten på internet möttes reformen av stor tveksamhet från både före detta och nuvarande soldater där den nya typen av soldats mentala styrka ofta ifrågasattes.

Den föregående metoden lyftes fram som en nödvändighet för att skapa en stresstålig soldat, stark nog att utstå krigets fasor. Kritiken blev så stark att Command Sergeant Major of the Army var tvungen att gå ut och förklara och försvara sitt beslut, något som vidare förlöjligades på sociala medier. Det här sågs av många som ett politiskt beslut helt utan förankring i en vilja att nå ökad effekt. Den traditionsenliga metoden ses som en gyllene standard eftersom den skapat den nuvarande generationen. Ett ifrågasättande av den hade varit ett ifrågasättande av de som utbildats av metoden, sig själva.

Att medlemmar i den amerikanska försvarsmakten är övertygade om sin egna metods överlägsenhet är tyvärr vanligt förekommande. De har återkommande i sin utbildning fått höra att deras metoder för utbildning, ledning och strid är världens bästa. Med den synen så är det väldigt lätt att bli stagnerande. Är allt man gör bäst i världen, hur kan man förändra det utan att förstöra det? 

Påstådda problem med svensk metodik

När jag har diskuterat utbildningsmetodik med utländska instruktörer har samma punkter lagts fram. En minnesvärd diskussion var med en amerikansk ”drill instructor”, en instruktör för de tre första månaderna i amerikanska marinkåren. Under civilt samkväm framkom det att jag under den tiden utbildade i ”Grundkurs Amfibie”, en kurs vi höll för anställda efter genomförd GMU, ett arbete liknande hans. I ett sådant sammanträffande blev han direkt professionellt intresserad. Hans första fråga? Hur många armhävningar jag kunde beordra mina soldater att göra. Förvirrad av frågan besvarade jag den ärligt – jag har inga gränser. Han blev extatisk och sa att det var just därför som svenska amfibiesoldater var så duktiga på övningar, våra bestraffningar var obegränsade. Jag fick rätta honom och berätta att jag kan ge dem hur många armhävningar som helst, men inom ramen för fysisk träning. Vad gjorde jag då som bestraffning? Inget. Jag har aldrig skrikit på en soldat, jag har aldrig bestraffat en soldat. Jag har aldrig behövt tvinga en soldat. De litar på mig, på min förmåga och på min vilja att forma dem till de bästa soldaterna som de kan vara. De litar på att jag försöker ge dem verktygen som ska få dem att överleva kriget. Han blev besviken. Uppenbarligen skulle svenska soldater aldrig mentalt överleva riktiga strider, oavsett hur bra de är på övningar. Jag har nu sett bevis för motsatsen. 

Många ursäkter har lagts fram för att förklara hur vi kan ha en sådan unik och avslappnad metod, och varför den inte kommer att fungera i andra fall än det unikt svenska. Mycket handlar om vårt homogena samhälle. Som Malmöit har jag alltid tyckt att det argumentet är skrattretande. Vi har förstagenerationsinvandrare i vår försvarsmakt som kommer från en helt annan kulturell bakgrund. Vi har andragenerationsinvandrare med en hybridkultur. Vi har landsortsbor som körde EPA-traktor, snusade och drack hembränt och svensk lager. Vi har hipsters med lustiga mustascher som bara dricker underliga IPAs du inte kan uttala. De här grupperna kan alla berätta för dig just hur annorlunda deras kultur är från de andras. I försvarsmakten finner vi styrka i att vi kan dra från en blandad pott rekryter. Homogena grupper når snabbt konsensus och stagnerar därefter. Med olika bakgrunder föds olika infallsvinklar och utveckling. Alla idéer är inte bra, men de är i alla fall nya. Jag vill inte ha 100 av den perfekta rekryten från den perfekta bakgrunden till en tjänst, jag vill ha en uppsjö av folk som hittar 100 olika sätt att lösa problemen enheten kommer att ställas inför. Helst något jag själv inte tänkt på.

Kontrast med andra metoder i Ukraina

Under en tid i Ukraina arbetade jag i en internationell utbildningsgrupp som utbildade ukrainska partisaner och territorialförsvar, två ofta underprioriterade typer av förbandstyper som får nöja sig med bristande utbildning innan de förväntas riskera livet på fronten. De sämst utbildade soldater jag sett som stred var just territorialförsvarssoldater med tre dagars utbildning innan de nådde fronten i Donbass. Många dog i onödan. Vår utbildning var mellan tre och sex veckor, från ny rekryt till att de ansågs redo för fronten, en för Ukraina väldigt lång och genomgående utbildning, särskilt i mindre prioriterade förband. Utbildningsgruppen hade svenska, amerikanska, brittiska och ukrainska medlemmar, med instruktörer, assistenter och översättare. 

Den amerikanska instruktören hade en lång karriär i den amerikanska armén inom en specialiserad och relativt teknisk tjänst, och slutade som underbefäl. Som i många fall i Sverige gav den tekniska bakgrunden en lågmäld professionalitet. Det skreks aldrig, allting förklarades och det togs i ett lärorikt tempo där misstag utforskades och förändrades. Allt gick dock ordervägen. I stridsövningar talade instruktören avsides med pluton-och gruppchefer som fick all information och senare skulle, i mån av tid och förmåga, föra den vidare och leda sin trupp i utbildningen. Ordervägen följdes. Instruktörer tittade sällan på soldaternas beteenden. Ledningen vinner striden. Stridstekniken var i det närmsta steril, och motgångar berodde i regel helt på mellanledens oförmåga att vidarebefordra instruktionen. De närmast instruktören hade en acceptabel kompetensnivå medan soldaten ute på flanken knappt visste var han befann sig eller varför. Metoden var helt och hållet beroende på tidigare utformad kultur och utbildning för att fungera optimalt, eller ens bra. Försöket att översätta det till en ny miljö misslyckades.

Den brittiska instruktören hade en motsatt metod. En liknande karriär men helt och hållet fokuserad på skytte och spaning hade skapat en väldigt duktig soldat med imponerande soldatkunskaper. Utbildningen skedde dock enligt den gamla skolan där det skreks och pekades med hela handen. Enskilda soldater var i fokus och blev ofta tillsagda men fick sällan veta vad de gjorde fel. Soldaten skulle stressas, brytas ned och sedan byggas upp bättre. Inom utbildningen till yrkessoldat i Storbritannien i en prioriterad skytteenhet verkar det ha fungerat, men det var inte en metod för accelererad utbildning. Tiden förvaltades inte effektivt och många timmar gick förlorade när man övade på helt fel saker. Höjden av problematiken bevittnades när jag var b-styrka under ett moment strid i bebyggelse. Anfallet gick dåligt, alla dog och ledningen bröt nästan ihop. Föga förvånande när jag och två andra svenska soldater blev tillsagda att öka svårighetsgraden så mycket vi kunde. Utvärderingen var kort och koncis. De var alla ”dumb fucking cunts” (dumma jävla fittor), och skulle omedelbart göra om, göra rätt. Komiken följde direkt när jag hörde cheferna försöka lista ut vad de hade gjort fel och hur de skulle göra om det bättre. Inga förbättringspunkter hade getts och inga förslag. Det gick ungefär lika dåligt nästa gång. 

Svensk utbildningsmetodik i Ukraina

Min och en annan svensk instruktörs utbildning var annorlunda. Särskilt imponerad var jag över min kollega, som innan Ukraina aldrig hade varit chef eller instruktör men ändå kunde planera och leda bättre än många utländska utbildade instruktörer och underbefäl, endast genom att härma det han varit med om i Sverige. Vi inledde med att bygga en grund av respekt hos både cheferna och manskapet och en bas av disciplin där alla visste precis vad som förväntades av dem. Det vi instruerade i visades i sin helhet, förklarades i detalj med motivation och bakgrund och övades sakta men säkert fram i en spårbar process där man kunde fånga upp och förbättra på alla nivåer. Resultatet jämfördes med tidigare nivåer och eleverna såg själva hur mycket bättre de hade blivit. De litade snabbt på oss, och behövde därför inte motiveras av skrik eller förolämpningar. Vi fokuserade initialt på baskunskaper, vilket möjliggjorde en gradvis förskjutning där den övande truppen kunde självkorrigera soldatkunskaperna medan instruktörerna till en ökande grad utbildade ledarna.

Det fanns vissa kulturella svårigheter. Ukraina är i stort ett väldigt traditionellt och ”macho” land. Män ska vara starka, vägra erkänna sina fel och mycket styrs av prestige. En prestige som ofta är väldigt bräcklig och måste hävdas. Att erkänna svaghet, brist i kunskap eller utbildning kan vara farligt för din ställning hos dina underordnade. Det här står i direkt kontrast till den ödmjukhet som krävs både av elever och instruktörer i det svenska systemet, där ingen är bäst på allt och alla förväntas lära sig av processen. De kulturella svårigheterna övervanns dock med samma tekniker som frågan ”Varför ska jag lyssna på dig?” besvaras hemma i Sverige; genom att bygga ett förtroendekapital. Vi bevisade oss kapabla och kunniga. Genom att lugnt förklara och förevisa bevisades det att vi visste vad vi gjorde, och att de borde lyssna på oss. Den svåraste eleven var den erfarna veteranen från fronten som hade använt sig av en annan metod i flera år. Men efter några repetitioner övning där den nya metoden bevisades vara otroligt mycket effektivare tystades även de mest arroganta eleverna av sina medstudenter som kunde utvärdera vad de såg och gjorde. Relativt snabbt och effektivt etablerades en respekt för oss som instruktörer som medgav en fri men ändå effektiv instruktionsmetod. Vi gav den en tydlig premiss: vi är duktiga och det vi vill lära er kommer att hjälpa er på fronten. De fick en tydlig internaliserad anledning att lyssna på oss – de vill överleva fronten. 

Vår metod fungerade. Våra soldater lärde sig snabbt, grundligt och vi kunde fokusera på både manskap och ledarskap. Den var fri från krav på en etablerad kultur, förkunskaper eller längre perioder av indoktrinering. Jag kan utbilda i en månad, en vecka eller en dag, metoden har fungerat oavsett. Kulmen av utbildningsinsatsen för mig var en tre dagars skjututbildning med cirka tre timmars skytte per dag och grupp. På ungefär nio timmar, och sju magasin, nådde vi från det första skottet till skarpt blixtlås med ledning av övad trupp. På 150 meter fick gruppen direkt verkan i målet och cirka 75% av patronerna träffade målet och målområdet. Inom sjukvård fick jag på nio dagar in det mesta en sjukvårdare på kompani-och bataljonsnivå behöver veta. Mina elever har nu tjänstgjort bland annat i Bakhmut med gott resultat. 

Ingen behövde brytas ned, ingen behövde bestraffas. Jag såg dem i ögonen och förklarade för dem vad de var tvungna att lära sig och varför. 

Vad fungerar i praktiken?

Frågan om vad som fungerar i praktiken, under eldgivning, återkommer alltid. Förespråkare för den gamla, eller den hårda skolan hävdar alltid att deras metodik är utvecklad ur tusentals år av konflikt och mynnar ut i en bevisbar effekt, till skillnad från det moderna experimentet med progressiv utbildningsmetodik. Kriget i Ukraina gav oss dock äntligen prov på vår metodik. I början av kriget fanns det ett överflöd av bland annat amerikanska veteraner, med år av skarp tjänstgöring och världens dyraste utbildning. Många av dem åkte hem efter att det första raketartilleriet skakade dem i grunden, ingen mängd skrikande på dem som rekryter förberedde dem på att möta döden. Ser vi på ännu hårdare träning finns det få soldater som har utsatts för sådana påfrestelser som de ryska soldaterna, men de lider av en kroniskt dålig stridsmoral. Jag har dock aldrig hört ett enda dåligt ord om svenska eller finska frivilliga med militär bakgrund. Vi beter oss professionellt, vi har en realistisk syn på krigets hemskheter, vi bryter inte ihop under eld och vår utbildning anses alltid vara superb. 

Det stora experimentet är nu över och resultatet är fastslaget. Modern utbildningspedagogik med en grund i sunda människovärderingar och ömsesidig respekt skapar inte bara bra människor, det skapar även bra soldater.

Okänd Soldat

Krigsfrivillig i Ukraina