Förord: Höstens hetaste diskussionsämne internt i Försvarsmakten är utan tvekan bristerna på personlig utrustning. För att kunna hänga med i artiklarnas kritik och problemformuleringar behöver man dock läsa in sig på vilka problem som finns. Bristerna på personlig materiel inom Försvarsmakten är heller inget nytt. I det gamla invasionsförsvaret fanns det modern materiel i mobileringsförråden till prioriterade förband. Mindre prioriterade förband fick nöja sig med det föregående eller rentav det förrförra uniformssystemet. Dessutom uppmanades soldater att medföra saker som sovsäck vid mobilisering. Att allt skulle ha varit ”bättre förr” är således inte nödvändigtvis sant – möjligen har gamla problem lösts och nya skapats. Tidigare artiklar om personlig materiel/personlig utrustning hittar du här.
/Redaktören
”Några saker som är försvårande är att vi har ganska specifika krav på våra produkter när det gäller skydd. Det är väl en orsak till att det varit svårt att få fram kängor.”
Försvarsmaktens logistikchef brigadgeneral Claes Isoz i intervju med Dagens Nyheter.
Kraven ja, som skulle tillse att vi har bättre utrustning än många andra länder, Burkina Faso till exempel. Som ska förhindra, förlåt jag menar göra egenköpta utrustningsfickor och stridsskjortor överflödiga.
Ironiskt nog är just kängor den vanligaste egenköpta materielen. En kombination kanske av att det är ett av få undantag där våra reglementen tillåter köp av egna persedlar, samt att kraven på just kängor faktiskt endast regleras till val av färg i Unibest. Inte heller i SäkR G regleras skodon mer än att det vid vissa verksamheter ställs krav på någon form av skyddsskor. De truppnära reglementena stannar där i kravspecifikationer.
Soldaten eller befälets enda kontrollinstans för att nyttja sina egenhändigt anskaffade kängor – är kompanichefens godkännande. Inga påskrifter. Ingen teknisk analys kring huruvida skodonet uppfyller kraven på slitstyrka. Ingen mall för huruvida en svart gymnastiksko ska anses vara en godkänd marschkänga eller ej. Inget skriftligt beslut som talar om att arbetsgivaren ansett skodonet uppfylla sina ”specifika krav”.
Trollsagor och orimliga regler
Trots detta sprids fortfarande en villfarelse till yngre befäl, likt hur trollsagor berättades för att skrämma barn till lydnad, att bär man egenköpt materiel finns det risk att försäkringar inte skulle gälla vid olycka. Till skillnad från de av arbetsgivaren tilldelade persedlarna, välsignade med beslut om användning.
Om någon nu felaktigt får för sig att det är styrningarna för egna kängor som måste stramas upp – avbryt! Tvärtom, bärandebestämmelserna för skodon är ett av få föredömen. Få bestämmelser och tillåtande inställning. Men i övrigt har vi målat in oss i ett hörn av orimliga bärandebestämmelser, både vad gäller tilldelad och egenköpt materiel.
Persedlar begränsas till att användas till endast viss tjänst eller ihop med andra utvalda persedlar. I vissa fall med godtycklig hänvisning till säkerhet, i andra fall helt utan förklaring.
M90/L skall endast användas till inomhustjänst, ty dess tyg brinner igenom något snabbare än M90/F. Men när soldaten börjar brinna, har inte några andra steg i riskhanteringen misslyckats innan dess? Stridsskjortan, som rimligen brinner igenom snabbare än M90/L, får bara bäras som yttersta plagg under kroppsskydd 94 eller 12, oavsett väderlek, för att… det var syftet med den. Men reglerna kring M90/L kvarstår. Oaktat att vi har brist på uniformsjackor av alla sorter, oaktat att antalet undertröjor på utrustningskorten minskat år för år.
Och ovanpå detta då, förvägras personal inte bara ersättning för egen anskaffning av bristpersedlar – man motarbetas i nyttjandet av desamma då de inte överensstämmer med ”kraven” vid upphandlingarna.
Dags att leverera
Lagstödet för alternativa vägar runt långdragna upphandlingar finns när läget så kräver. Här och nu kräver läget just det. Här och nu skjuter inte de många spetsiga kraven i upphandlingarna mot varken målet eller syftet.
Jag slår vid det här laget in en (förhoppningsvis) mycket öppen dörr till Operation PU:s så kallade ”war room” genom att säga: Börja lösa er uppgift så att vi kan fortsätta lösa vår.
Joakim Andersson
Specialistofficer i Armén
Militär Debatt 