”Jag växte upp på en farm. Vi skrev inga dikter. Vi skapade ingen musik. Vi skulpterade inte, vi målade inte. Jag lärde mig om konst och hantverk genom böcker i fängelsebiblioteket och jag lär ut dem på frivillig basis. Jag vet inte vad du vet. Jag vet bara vad du är. Jag ser att du lider och jag ser att du har det svårt. Det kanske till och med blir ännu värre. Men sen blir det bättre. Med tiden kommer du till rätta med ditt problem.”

– Simone, The French Dispatch

Denna text handlar inte om gruvdrift.

Vi har brutit denna malmådra, upptäckt av sådana som Segersäll och Eriksson, sedan år 970 och gör så än idag. Tusentals och åter tusentals män och kvinnor har klättrat ned i de mörka djupen för att under mer än tusen år bryta malmen som först blivit det fundament Sverige vilar på och därefter det murverk som bevarat det vi kallar svenskt.  

Jag undrar ibland om generationerna vars axlar jag står på också kunde känna den sorgsna stolthet jag känner när malmen jag brutit under nio, elva eller femton månader kommer fram i den fria luftens bländande solljus. Stolthet över att ha anrikat ett stycke intetsägande berg till ännu en bärande del av landets självständighet, sorg över att mitt arbete fortsätter nere i gruvan och att om de mineraler jag fört upp i ljuset någonsin ska användas så är det i förening med otänkbart våld och lidande. Stolthet över individen, sorg över att individen bara är ännu en uniform i en ansiktslös massa tillsammans med tusentals andra, varenda en någons son, dotter, framtid, historia, glädje, sorg. 

Arbetarna löser av varandra i gruvan. Verktygen byter händer. Då och då forslas nya, modernare verktyg ned i gruvan men arbetet ser i teknisk princip likadant ut nu som det gjorde för tusen år sedan. Arbetarna i gruvan borde förenas kring det krävande arbete de gör i kylan, hettan och mörkret men det enda de verkar kunna enas om är att malmådern gav större utdelning i tidigare tidsåldrar. De är tillsynes blinda för det faktum att berget är konstant, kanske på grund av det kompakta mörker som omsluter dem, kanske på grund av den stolthet varje arbetslag känner över just sin malm.

Min tjänstgöring i gruvan närmar sig sitt slut. Mannen som ersätter mig vid brytpunkten har knappt några spår alls av sot och damm i ansiktet. Jag visar honom hackan. Jag förklarar hur han ska hålla den. Vi tittar tillsammans på eldsättningen och hjälps åt med spettet innan jag lämnar honom. När jag tittar över axeln ser jag honom och några andra bleka ansikten hjälpa varandra och blir stolt men ändå sorgsen. Stolt över att kunna lämna brytningen till starka, unga män och kvinnor, sorgsen över att malmen de bryter aldrig kommer att överträffa min.

Vi är en organisation som kan sägas ha perfekt typografiskt minne. Vår verksamhet styrs av handböcker, reglementen, lagar och förordningar som kollektivet minns utantill men individen sällan förstår. Likt gruvarbetaren står vi med vår hacka i vårt hörn av berget och bryter men vi förstår inte vad vår malm och våra mineraler går till och vi vet inte hur djupt vi ska gräva även fast att vi är experter på brytandet. Vi löser av varandra genom tradering – överlämnande eller vidarebefordring till kommande – där vi försöker att överföra våra kunskaper och vår erfarenhet under en begränsad tid.

Att vi driver en gruva framgår tydligt i lagarna, förordningarna och reglementena, verktygen vi använder beskrivs målande i våra handböcker men hur vi bryter malmen förmedlas genom en invecklad visklek som på sin höjd förevigas bland halvfärdiga övningsplaner, bokningsöversikter och listor i en mappstruktur i ett nätverk. Kreativitet belönas inte heller i gruvan, den bestraffas snarare. Du är inte här för att tänka eller läsa, du är här för att producera. Malmen ska fram, det är det enda som betyder något.

Det finns dock krafter djupt i mörkret som försöker att förädla arbetarnas intellekt, ofta genom att uppmana till läsning och då alltid med listor över böcker med varierande grad av pretention. Jag förringar på intet sätt värdet av att fördjupa sig i litteraturen men i en era där växtvärken endast överträffas av personalomsättningen, där bleka och oerfarna ansikten axlar större och större ansvar, där traderingen inte har förutsättningar att lyckas och kollektivet ropar efter handböcker och manualer så ställer jag mig följande fråga: 

Borde vi inte uppmana till skrivlistor lika mycket som läslistor?

Fanjunkare M. Randir

---

Efterord: Ett besök nere i ”gruvan” – en kompanimäss eller en skjutfältsbastu någonstans i landet – är nästan alltid en lärorik upplevelse. Där, över ett par folköl eller en kopp ljummet kaffe, kastas idéer och tankar fram och tillbaka. Ofta med ganska djupa resonemang. Tyvärr stannar det ofta där. Tre eller fyra utarbetade eller uttråkade arbetare som, utan att själva reflektera över det, har fört en diskussion som kanske skulle utveckla rikets försvar. Som, om tankarna skulle skrivits ner, hade klyvt en gordisk knut för en okänd kollega i en annan landsända.

Ledningen för US Army genomför nu en satsning för att få sina soldater, underofficerare och officerare att skriva ner och dela sina åsikter. Diskutera och debattera. Man belönar och uppmuntrar fritt och kreativt tänkande och skapar plattformar för att publicera idéerna. Det tåls att tänkas på.

/Redaktören