”Kitsch är ett låneord från tyska eller jiddisch och syftar på konst eller konsthantverk, ofta massproducerad, av undermålig materiell och estetisk kvalitet.”

Ett ord som används frekvent i Försvarsmakten är ledarskap. Vi har en egen teori kring ledarskap i Försvarsmakten, Utvecklande ledarskap. Våra kadetter har ett särskilt (huvudsakligen teoretiskt) ledarskapsämne i sin utbildning. Vi har en enhet för pedagogik och ledarskap, FMLOPE. Nyligen höll ÖB sina ledarskapsdagar med seminarier, föreläsningar och belöningar för gott ledarskap. Ja, till och med på gruppchefsutbildningar matar vi eleverna med högtravande tankar kring att vara ledare och att utöva ledarskap.

Så långt är allt som det ska vara, även om innehållet i undervisningen säkert skulle kunna utvecklas. Försvarsmakten hanterar alltså ledarskap som en viktig fråga, och satsar både tid och pengar på någon sorts ledarskapsutveckling.

Men vad händer i verkligheten?

Under min tid i Försvarsmakten, som nu börjar bli ganska lång, har jag noterat att de som ägnar mest tid åt att fundera över sitt ledarskap sällan blir särskilt omtyckta av sin personal. Inte särskilt duktiga på sina huvuduppgifter heller, för den delen. Deras ”ledarskap” blir ytligt, en slags uppvisning med fina ord och långa föreläsningar där en slags idealbild förmedlas. Och det känns… billigt. Tillgjort. En slags självförverkligande för den självutnämnde ledaren, som ständigt försöker förklara, upphöja sig och utarbeta olika strategier. Det blir kitsch.

I våra ledarskapsutbildningar, som UGL, finns ett närmast megalomaniskt intresse för den egna personligheten. Man ska lära känna sig själv till varje pris. Ofta kastas ett ovetenskapligt personlighetstest in också, och resultaten av detta ska sedan analyseras. Vem är du? Egentligen? Därtill framgår det implicit när vi pratar om ledarskap att det är fint att vara ledare, men rätt ointressant att vara chef. Tråkigt nog så visar det sig ofta att det är fullständigt oviktigt vem du är som ledare. Det som snarare spelar roll är vad du gör som chef.

Precis som organisations- och dumhetsforskaren Mats Alvesson med flera konstaterat är ofta personalens längtan efter ett tjusigt och välformulerat ledarskap tämligen begränsad. Personalen intresserar sig för andra saker. Att saker ska funka. Att deras problem ska bli lösta. Att enheten ska bli bättre på att lösa sina uppgifter. I regel vill människor inte ha en självutnämnd ledare som ska utveckla dem som personer. De vill ha en duglig chef som behärskar sin uppgift och gör sitt jobb.

Jag skriver detta för att många av våra utbildningar inom Försvarsmakten är teoretiska och isolerar ledarskapet i en låtsasmiljö, en drömvärld där chefen inte behöver vara chef utan snarare någon slags terapeut eller profet. Ironiskt nog så tycks många lärare i ledarskap inte heller ha varit särskilt framgångsrika som chefer, baserat på min anekdotiska erfarenhet, men det spelar egentligen ingen roll. Det dagliga slitaget förmedlas aldrig under utbildningen. Eller det faktum att det faktiskt är väldigt, väldigt svårt att göra rätt som chef.

Många av oss officerare dras med en hybris som tycks vara inbyggd i vår profession. Att vi ska förändra människor, ha egna principer och valspråk, sätta upp strategier (vad nu det är) för att utöva ledarskap. Jag tror inte på det där. Det misslyckas nästan alltid.

Istället bör vi försöka att vara dugliga och rättvisa chefer. Försök att bli kompetent i din befattning. Undvik krångel. Var uppriktig. Kriga för din personal. Se till att enheten du är chef över blir bättre på att lösa sina uppgifter. Var en god kamrat till dina underställda. Experimentera inte med en massa ledarskaps-kitsch. Sen så löser sig det andra.

Och just det, bli inte underkänd på den teoretiska examinationen i ledarskap. För då får du inte bli chef. Och det är väl CHEF du vill bli – eller?

Kapten Andreas Braw
Redaktör, Militär Debatt