Det här är ett ämne som egentligen berör hela statsförvaltningens internationella bemanning och representation, men skrivs av uppenbara skäl utifrån kontexten av Försvarsmaktens framtida kontinuerliga bemanning av staber och centrum i Natostrukturen. Inte nödvändigtvis rotationsverksamhet med krigsförband inom ramen för Natos närvaro i gränsstaterna (Enhanced Forward Presence) eller motsvarande operationer, även om vissa av nedanstående punkter kan vara aktuella även där.
Min personliga uppfattning är att mina förslag även skulle gynna övriga delar av statsförvaltningen som också står inför stora utmaningar med bemanningen av internationella institutioner. Svårigheter som ett Natomedlemskap ytterligare kommer att förstärka även för dessa aktörer.
I samtal jag haft med andra officerare som är i samma eller liknande sits som jag (OF2/3, HOP-aktuella och småbarnsföräldrar med samlevande partner) så framkommer det en anekdotisk men samtidigt tydlig bild av vad det är som gör att många tvekar inför den ”naturliga” utlandsstationeringen som Natomedlemskapet i framtiden kommer att avkrävas oss och våra familjer.
Jag avser stolpa upp ett antal förstärkningar och förändringar av nuvarande förutsättningar som jag tror skulle öka attraktiviteten för familjerna som skall skickas utomlands. Vissa är till för att skapa attraktion och göra utlandsstationeringen lockande för familjen, något som alla inblandade parter borde vara intresserade av. Andra förslag är mer av ren anständighetskaraktär.
- Utlandsstationering bör ge minst en ”1,3-lösning” för den anställdes lön, dvs. individens normala grundlön x 1,3. På detta bör fullt traktamente erhållas. Det här behövs för att skapa attraktion för individ och familj. Man tjänar helt enkelt något på den uppoffring som den fleråriga bortavaron innebär.
- Medföljande partner behöver erhålla fullständig kompensation för utebliven inkomst. Det är helt orimligt att upp till 250 Försvarsmakts-familjer skall behöva sänka sin gemensamma inkomst med många hundratusentals kronor under flera år för att lösa ut en central och viktig uppgift för Sverige i vårt alliansförsvar. Detta innefattar självklart inkomst motsvarande den som individen haft innan utlandsstationeringen, med bl.a avsättningar till pension samt skyddande av den sjukpenninggrundande inkomsten. Uppräkning av dessa nivåer bör också ske under tiden om kommenderingen varar mer än ett år.
- Utlandsstationerade bör erhålla minst fyra fria tur- och returresor till Sverige per familjemedlem (barn inkluderat) och halvår, i syfte att kunna upprätthålla relationer på hemmaplan, besöka åldrande föräldrar, släktingar, m.m. Tjänsteresor till Sverige och/eller hemorten räknas inte in i dessa resor.
- Är man placerad utomlands i tre år på uppdrag av Försvarsmakten ska man inte behöva sälja sitt hus/bostadsrätt eller hyra ut det på lösa boliner till någon annan. Här behöver myndigheten kliva in och stötta upp med kontinuerlig tillsyn och kontroll av bostad och bohag. Om detta skulle vara en för stor nöt att knäcka är en alternativ lösning att ersätta de utlandsstationerade för utgifter som de har för underhåll, tillsyn och kontroll av fastigheten under utlandsvistelsen.
- Social infrastruktur i form av bostad, fordon, förskola/skola, vårdgivare, osv behöver finnas på plats i stationeringslandet för hela familjen under hela vistelsen. Även stöd med sysselsättning för medföljande behöver kunna erbjudas.
- Hjälp med skattehantering, antingen genom undantag från utlandsregeln (sexmånaders-/ettårsregeln) eller genom att någon faktiskt gör deklarationen åt en.
- Karriärsplan för tiden efter utlandsstationeringen behöver vara ytterst tydlig och ta stor hänsyn till individens och familjens behov. Det är för många en stor oro kopplat till detta, då flera representanter för Försvarsmakten uttryckt att tjänstgöring i Nato-stab per automatik kommer påföljas av tjänstgöring i ”central stab” hemma i Sverige. Detta kommer inte att vara acceptabelt för huvuddelen av de jag pratat med. När man väl kommit hem vill man ha en stabil familjegrund att stå på, utan veckopendling.
Detta är några av de förslag som jag anser är viktigast att få på plats inför det svenska Natomedlemskapet. Det är inte bara viktigt att vi hanterar anständighetsaspekten gentemot våra medarbetare, vår målsättning bör självklart vara att utlandstjänstgöringen blir såpass attraktiv att det i det längre perspektivet uppstår konkurrens om platserna. Målet måste vara att både individ och medföljande familj upplever att det är ett gemensamt projekt som familjen vinner på på alla plan. Socialt, ekonomiskt och även arbetslivsmässigt.
Min uppfattning är att om vi nöjer oss med att endast slipa lite på URA-avtalet och utökar utlandsobligatoriet, så vore det att sänka mångmiljonbelopp i sjön för att spara in lite på marginalen.
Vad tycker ni? Finns det någon aspekt som jag har missat att tänka på? Är jag fel ute i något avseende?
Herr Flax
Officer och helikopterpilot
Militär Debatt 
Utsänd av staten (ej FM) på URA. Delar din uppfattning rakt igenom, men med följande tillägg (inte nödvändigtvis tillämpliga på FM). 1) Mer harmonisering av tillämpningen av URA. Det blir märkligt när staten sänder ut anställda till samma ort men villkoren skiljer sig åt avsevärt. 2) Centraliserat stöd i kontakter med myndigheter, både i SE och mottagande land. Just nu får jag ingen extra hjälp från utlandsmyndigheten (ambassad/konsulat/motsvarande) då jag inte är deras personal. HR på utsändande myndighet i SE har ingen kunskap om lokala förhållanden och således får jag lösa all praktiskt administration helt på egen hand. Det innebär att varje utsänd måste på egen hand förstå systemet på plats, istället för att institutionellt minne/kunskap kommer andra till del. Vad gäller kontakter med SE myndigheter är det samma sak. Otaliga timmar i teleköer till FK, SKV, KamK, SPM. Varje kontakt är som att frågan gäller bosättning på Mars. Centralisera stödet hemma och utpeka stöd på plats i mottagande land på egen utlandsmyndighet. 3) attitydförändring avseende utsändning. Hör från många, och upplever själv, att AG tycker man ska vara tacksam för att få sändas ut. I lönesamtal och dylikt prioriteras man ner för att förmånerna är så ”lyxiga” som utsänd. Väl hemma så premieras erfarenheterna och beslutet att sändas ut inte på det sätt som borde. Är som att man varit föräldraledig. Andra som stannat går före till befordringar etc.
Tack för ett bra inlägg! Du bad om ytterligare aspekter och jag tänker på en till möjlighet. Den är dessutom nästan gratis.
Jag börjar med en liten tillbakablick utanför Försvarsmakten, bara för att ta visa hur jag tänker. För flera årtionden sedan började en av de stora svenska bankerna (jag skriver inte vilken för att inte krångla till det för redaktörens sponsoravtal) ta fram förmåner och avtal med personalen, som gick långt utöver vad till exempel kollektivavtalen reglerade. Det var till exempel insättningar i fonder och uppfyllnad av lön vid föräldraledighet med mera.
Gemensamt för åtgärderna var att de gav bäst effekt för de anställda som stannade kvar länge på banken. Förmånerna vid föräldraledighet föll bara ut för dem som efter ledighet arbetade minst sex månader vid banken. Enligt historierna kring detta fick bankcheferna kritik från andra banker för att de gav bort pengar i onödan, men det som hände var att anställda i mycket högre utsträckning stannade kvar. I exemplet med föräldralediga hade banken klurigt räknat ut hur viktigt det var att få tillbaka föräldralediga, istället för att behöva rekrytera ny personal. Och den som kommer tillbaka och jobbar minst sex månader blir sedan ofta kvar.
Sensmoralen i detta är att det mycket väl kan löna sig att göra lite mer än man måste.
Men med det till mitt konkreta exempel på en aspekt som man skulle kunna pröva. Vi ser i Hr Flax text ovan och vet också från egna erfarenheter att en av de större utmaningarna är att motivera medföljande. Här skiljer sig Sverige också från ett antal andra Natoländer med vår lite moderna samhällsprincip där båda vuxna i en familj arbetar heltid. Redan begreppet medföljande har därför en lite fadd smak av ”majorska” eller ”Herr och Fru överste Nils Nilsson”, som man faktiskt sade på B18-motorns tid. Nuförtiden är det många som har makar och makor med självständiga jobb, som inte sällan är minst lika ansvarsfyllda som officerens, och ofta välavlönade. Det här skapar ett behov av en uppoffring som kanske inte alltid är nödvändig.
Vad gör vi åt det då? Att mångdubbla ”medföljandetillägget” tror jag inte är en framkomlig väg, och alla vill inte heller ha betalt för att inte arbeta. Ska Försvarsmakten anställa de medföljande? Nej, det vore nog också orimligt.
Men det man skulle kunna överväga att lägga lite kraft på är ett lite genomtänkt etableringsstöd. Hela Europa lider av brist på kvalificerad arbetskraft och många svenska medföljande skulle kunna vara högintressanta för arbetsgivare i utsändningslanden. Och detta skulle kunna underlättas med förhållandevis enkla medel. Med lokal kunskap borde det kunna vara enkelt att kartlägga arbetsmarknaden och skapa någon form av nätverk där arbetsgivare i utsändningslandet kan annonsera och även få information om vilka svenska kompetenser som är på väg till regionen.
I bästa fall kan det till och med vara känt när beslutet hemma fattas, vilka arbetsmöjligheter som finns på den nya platsen. Ett sådant stöd kan också se till att ha koll på hur det formellt fungerar att ta en anställning i det aktuella landet, vilket också kan vara nog så komplext även inom EU.
Och det är just att organisera detta lite extra som ger vinsten. Det här kan inte enskilda personer göra, åtminstone inte med samma effekt som om det hålls ihop.
De som vill vara krångelpellar kan hitta massor med nackdelar med detta. Kommer det att fungera på alla orter i hela världen? Sannolikt inte. Kommer varenda kompetens kunna matchas perfekt med behoven i utsändningslandet? Det tror jag inte. Och framför allt: det här är inte Försvarsmakten skyldig att göra! Men då får man läsa från början igen. Det kan vara så att alla vinner på det.
Jag håller själv på att undersöka URA avtalet just nu inom annan statlig myndighet. Några saker som blir avgörande frågor: Uthyrning av min bostad beskattas trots att det enda jag gör är att täcka min egna kostnader. Min lön utbetalas i SEK, jag står alltså personligen för valutarisk och växlar till rådande kurs.