Ukrainakriget såsom det var innan år 2022 är idag i stort sett bortglömt. Med början i Majdan-protesterna (det mäktigaste folkliga uppror som skett i Europa sedan kommunismens kollaps) utlöstes Rysslands kontinuerliga övergrepp mot den pånyttfödda nationen Ukraina. Den återfödda nationen försvarade sig efter bästa förmåga. Men man försvarade sig utan en fungerande armé, ja man hade knappt en fungerande stat över huvud taget. Och västvärlden hade svårt att hantera situationen. Den massiva ryska propagandan, den västliga nervositeten inför förändringar, den överdrivna rädslan för att stöta sig med ryska intressen. I åratal hade västvärlden utvecklat en djup konflikträdsla mot Ryssland, och Putin tog chansen.

Eftersom kriget var ett faktum och landet i princip saknade en armé (ja, och flottan samt stora delar av specialpolisen bytte rentav sida till Ryssland) fick man nu till stor del bedriva sitt krig med en brokig skara frivilliga förband. Många av dessa enheter uppstod på Majdan och blev med tiden militärer. De finansierades med privata medel, bedrev egen militär utbildning och gjorde sig kända som envisa och kreativa militära styrkor. Ett av dessa förband var Azov.

Azov blev ett hjärnspöke i svensk offentlighet, något som rentav fortsatte efter den ryska fullskaliga invasionen 2022. Man var otroligt rädd för att det skulle röra sig om något slags nazistarmé. Den ryska propagandan i kombination med den offentliga nervositeten blåste upp Azov till någon som det inte var. Därför är det nyttigt att en av de svenska Azov-frivilliga, Carolus Löfroos (inte ett taget namn, hans föräldrar verkar faktiskt ha döpt honom till det), har skrivit en bok om sin tid vid fronten som Azov-soldat.

Det är en förvånansvärt ärlig bok. Författaren ger sig inte in i några särskilt ideologiska resonemang. Han anser att Ryssland är ett hot mot Finland och Sverige, och dessutom vill han gärna delta i strid. Han verkar inte heller anse att han är någon exceptionellt duktig soldat. Snarare klagar han ofta på att han är dåligt tränad, att han inte gör rätt bedömningar och att han tagit med sig för lite strumpor. Att veteraner stundtals överdriver sin egen betydelse är ganska vanligt, och beror säkert på hjärnans coping-strategier, men författaren verkar förhålla sig ganska kyligt till sina bedrifter.

Vi får följa med den spretiga och odisciplinerade utlänningsgruppen i Azov i deras misslyckanden och framgångar. Författaren rekryteras av en svensk som sedan visar sig vara mytoman. En annan svensk är en svagbegåvad småkriminell. Samordningen inom bataljonen är ofta obefintlig. Samordningen med ukrainska armén är i regel slumpartad. Gruppen utför ofta meningslöst arbete. Det sups och bråkas. Vapnen är trasiga. De politiska diskussionerna inom gruppen är osammanhängande – ”Greken” växlar fritt mellan höger- och vänsterståndpunkter, gruppchefen Långström är ointresserad och fransoserna saknar språklig förmåga att förklara sin livsåskådning. Författaren skryter inte, varken om sig själv eller sina vänner. Han springer runt med ett billigt kikarsikte från jaktgeväret fastskruvat på en rysk kulspruta, i brist på annat. Kriget är bara vad det är.

Krig saknar inte humoristiska inslag. Snarare är det en orgie i komisk dumhet, missförstånd och klantighet. På så sätt liknar boken kanske mest av allt böckerna om Sven Hassel. Man uppfattar inte kriget som helhet, utan får se det genom en kulspruteskytts ögon. Den liknar många andra soldatbiografier, som Dagbok från Östfronten. Eller kanske snarare pseudonymen Sven Hassels krigsbuskis-romaner om ett gäng tyska soldater som tumlar runt i andra världskrigets bisarra universum.

För den som vill förstå hela Ukrainakrigets komplexitet så är detta en usel bok att läsa. Författaren skriver bara om kriget ur sitt sugrörsperspektiv. En vodkadränkt helkväll på den lokala baren utanför Mariupol ges således mycket mer utrymme än Minsk-avtalen. Fotografierna har han tagit själv, ibland under pågående strid. Och framsidan ser ut att vara gjort i Paint. Men om man vill förstå hur krigets inledning såg ut på lägsta nivå så är det en utmärkt bok, och dessutom ganska rolig. Den är inte tillrättalagd, bekväm eller politiskt korrekt. Det är ett spontant krig som utkämpas av en icke-existerande armé.

Att den ukrainska armén, frivilligbataljonerna och miliserna lyckades bevara Ukraina som stat blev sannolikt slutet på perioden då Ryssland kunde invadera sina grannländer utan konsekvenser. Hur mycket man än rynkar på näsan åt det kaotiska krig som Carolus Löfroos beskriver så är det likväl en bedrift av Ukraina att man överlevde åtta år av ryssförnekad skugginvasion och lyckades bygga upp nya styrkor som kunde stoppa de ryska reguljära styrkorna år 2022. Och Azov? De är idag en professionell brigad som går under namnet tredje stormbrigaden. De har för övrigt en fantastiskt välskött Youtube-kanal.

För den som vill få en försmak av boken rekommenderas Carolus artikelserie på Militär Debatt. I seriens nionde artikel hittas länkar till samtliga artiklar.

Betyg: Fyra av fem portioner ukrainsk bovetegröt.

Boken är ganska dyr. Den kostar över 400 kronor på Adlibris. Men det kan det ju vara värt.