Eftersom vi är en del av Försvarsmakten så förväntas vi kunna leverera militärt våld i syfte att slå ut en motståndare oavsett som det gäller enskilda människor, en farkost eller en byggnad. Till detta kommer alla som understödjer den verksamheten som dels måste försvara den och dels utsättas för risken att bli bekämpade. Detta sätter olika press på olika individer, men vi kan enas om att detta inte gör sinnet lätt. 

Ingen vet hur nästa krig eller kris kommer att te sig. Men något vi kan vara säkra på är att det kommer att bli svåra mentala påfrestningar och vi måste förbereda oss redan nu. Med ”förbereda oss” menar jag att vi tänker igenom vad vårt yrkesval och val av arbetsgivare kan innebära och att vi talar om detta. Vi ska skapa förutsättningar för resten av Försvarsmakten – i mitt fall Marinen – att fortsätta verka, oavsett yttre tryck. Detta kräver att vi redan i fred är mentalt stabila.

Stridsmoral
Stridsmoralen bygger på viljan att lösa sin uppgift och på vårt förtroende för att alla löser sin uppgift i gruppen, arbetslaget, besättningen etc på bästa möjliga sätt. Någon skrev att ”vi slåss inte mot det som är framför oss utan för det som finns bakom oss”. Jag skulle vilja bryta ner detta ytterligare till att man slåss för att fortsätta vara en accepterad medlem av gruppen. Detta skapar en del tankar. Vad förväntas av mig? Vilket förtroende har de andra för mig? Här är den personliga dugligheten hos gruppens medlemmar avgörande. Det gäller sålunda att gruppen samarbetar bra, känner att de har rätt kompetens och duglighet för att lösa sina uppgifter och kan tala med varandra ifall individer känner rädsla, otillräcklighet, får psykiska besvär etc.

I stridsmoralen ingår även att respektera kriget lagar. Slutar man hålla på dem förvandlas man snart från rättfärdig krigsman till en kriminell. Det åligger alla att respektera krigets lagar även i extremt påfrestande situationer och det tror jag bara att man klarar av om den enskilde och gruppen står moraliskt stadigt redan i fred. 

Psykisk hälsa
Att fråga någon hur denne mår, att lyssna på en kamrat eller att berätta för en kamrat hur man själv mår och hur tankarna går är av yttersta vikt för att vi skall klara de psykologiska påfrestningar som kriget innebär.

Att prata om hur man mår psykiskt är inte något som historiskt inte har uppmuntrats i militära sammanhang, men det måste bli ett slut på det. Ju mer folk talar om hur de mår och känner, desto bättre psykiskt stridsvärde. Ju snabbare problemet åtgärdas, desto snabbare kan gruppmedlemmen komma tillbaka till den egna enheten om man mår så dåligt så att man behöver få någon form av psykologisk behandling bakom fronten.

När jag talar med yngre kollegor får jag en uppfattning om att man int gärna vill tala om sitt psykiska stridsvärde om det för tillfället skulle vara lågt. Orsaken till detta anges ibland som att man är rädd för att det skulle påverka karriären. Att motbevisa detta blir sålunda en grannlaga uppgift.

Jag har drabbats av psykisk ohälsa två gånger och det har inte har varit negativt för min karriär.

Egna erfarenheter, och några råd
Första gången märkte jag inte själv att jag förändrades till det sämre. En kollega sade till mig att nu var det dags för mig att uppsöka Försvarshälsan för nu höll jag på att få en annan personlighet än min vanliga. Detta berodde delvis på kraftfull stress på jobbet men framförallt en på sikt övergående men just då mycket jobbig situation hemma. Väl på Försvarshälsan så fick jag psykologhjälp omgående, vilket bara det lättade då jag förstod vad som egentligen hände med mig. Sedan lättade trycket på hemmafronten avsevärt då jag på mycket kort varsel kunde gå hem på föräldraledighet i sex veckor.

Luften tog slut och jag måste tänka på att använda musklerna för att andas.

Andra gången var det helt jobbrelaterat. Mycket ambitiös som jag är så höll inte arbetstempot i slutet av 2016. Jag stod på planeringskonferensen för övningen Northern Coasts som skulle gå av stapeln hösten 2017. Sverige är värdnation. När jag höll min genomgång inför 100 personer från 14 olika nationer upptäckte jag att jag inte längre andades per automatik. Luften tog slut och jag måste tänka på att använda musklerna för att andas. Detta hände mig några gånger veckan innan men jag vidtog då inga åtgärder även om jag förstod vartåt det barkade.

Jag gick av podiet och berättade för min tyske kollega att jag inte mådde bra. Han förstod direkt vad som hänt varvid han förklarade att han hanterar resten av konferensen och att jag måste åka hem och vila. Jag informerade övningsledaren, ringde min chef och fick en flygbiljett hem.

Dock återstod alla arbetsuppgifterna som fortfarande tyngde mig rejält. Jag kontaktade kollegorna i min tjänstegren och tack vare god sammanhållning och hög kompetens så delade mina kollegor upp mina arbetsuppgifter emellan sig så efter ett par timmar kunde jag känna att det inte skulle ligga ett ackumulerat berg av arbetsuppgifter när jag kom tillbaka vilket underlättade min återhämtning avsevärt.

Sammanfattningsvis så vill jag ge följande råd kopplat till psykiskt stridsvärde till mina kollegor.

• Prata med varandra. Berätta om ni mår dåligt. Fråga kollegan hur denne mår om något inte verkar vara bra. Lyssna på den som behöver berätta.
• Skapa god sammanhållning inom tjänstegrenarna så att ni kan stötta varandra om någons lass blir för tungt.
• Att tala om hur man mår påverkar inte individens karriär.
• Använd det stöd som finns på garnisonerna om ni mår dåligt. Detta stöd kan vara försvarshälsan, N1, G1, A1 m.fl samt förbandspastor.

Flottiljförvaltare Håkan Lindberg
Förbandsförvaltare, Marinbasen