Växtvärk till havs

Jag arbetar som specialistofficer i flottan, på en av korvettdivisionerna. Det är ett insatsförband; många gånger har jag insatsberedskap, motsvarande jour. Jag ska ha telefonen på, gripbar på kort tid, och kunna åka iväg och vara borta i någon vecka, om så krävs. Jag gillar mitt jobb, det är väldigt roligt och utmanande. Jag känner också att jag bidrar till Sveriges försvar när jag sysslar med min huvudtjänst.

Faktum är att även om jobbet är kul och givande, så är arbetsmiljön långt ifrån den bästa. Det finns för mycket att göra. Från planering av kommande övningar och daglig verksamhet, till utbildning av arbetskamrater och värnpliktiga, till integrering i NATO. Utöver det alla andra sidoaktiviteter: skeppartjänst, fyspass, kompetensskjutning. Det finns alltid något att göra ombord. Och som bekant är vi för få. Det finns vakanser som inte täcks, för personal som bör täcka dessa vakanser finns helt enkelt inte. Oftast kan man härleda vakansen till att någon har slutat, valt ett annat yrke, tagit med sig sina kunskaper från Försvarsmakten och blivit civil. I regel innebär det att man kan välja arbetskläder, ha högre lön, jobba kontorstider. Visst, det är kanske inte lika kul, men det är lugnare.

Lastning inför losskastning. Foto: Melinda Westerberg/Försvarsmakten

Verkligheten sminkas upp

När högre ledning, från flottiljstab och uppåt syns i media, både externt och internt i Försvarsmakten, så vill de alltid poängtera att de känner stolthet. Att vi är som Försvarsmakt starkare än någonsin, men att vi ställs inför stora utmaningar. Det är egentligen ganska tröttsamt att se dessa videor med helikoptrar och kustjägare i slow-motion. Ja, vi löser också varje uppgift som ställs inför oss: kvittot på det är övertidskontot. Men vi går tungt. Vi är för få, för dåligt bemannade, för många vakanser. Vi lånar personal från systerförbandet, ringer ibland in personal som slutat för civila studier. Och där kan pliktkänslan övervinna, och universitetsstudenten med bakgrund som systemtekniskt befäl återvänder för att göra en vecka eller två på sjön, offrar möjligen en tenta. Glöm inte att samma systemtekniska befäl hade behövt arbeta undan en hel del ombord fast till kaj. Det finns ju alltid något att göra ombord, för att fartyget ska fungera. Så vi jobbar undan, prioriterar, ser till att göra underhåll när vi är till sjöss. Allt i ett vakansläge som är allt annat än bra.

Det verkar finnas en inställning hos både högre ledning i Försvarsmakten, och politikerkåren, att alla problem med bemanning kommer att lösas med större och mer omfattande värnplikt. Jag vänder mig emot det: för att producera en duktig sonar- eller signalspaningsoperatör krävs mer tid ombord än det nuvarande upplägget med ett par månader under värnplikten. För att individen ska stanna ombord länge behövs attraktiva arbetsvillkor, god lön, möjlighet till löneutveckling och karriär. Även som GSS. Ska vi växa så måste vi vara en attraktiv arbetsplats, och att förklara arbetsmiljöproblem med växtvärk är ingen godtagbar ursäkt: den växtvärken kommer vi inte ifrån om vi fortsätter som vi gör nu.

Chefer utan mandat

För tillfället saknar mina chefer möjligheter att premiera personal som gör bra ifrån sig, saknar mandat att ge högre lön vid högre arbetsbelastning. Samma chefer har mandat att skjuta sjömålsrobot. Men när det gäller att förbättra lönerna och villkor för sin personal är Försvarsmaktens chefer bakbundna. Chefer ännu högre upp har lika lite att säga till om. Och vi alla är medvetna om problemet i Försvarsmakten. När man pratar med chefer tête-a-tête så förstår de alltid sånt. De håller med. De har själva varit på fartyg, eller andra förband, de vet. Någonstans finns det dock ett glastak, som blockerar alla meddelanden och uppmaningar till förändring. För att vi ska kunna ha en bättre arbetsmiljö måste vi bli fler. Om vi blir fler, så blir vi vassare, farligare för fienden. Vi hinner öva mer, och kommer inte att behöva nyutbilda hela tiden. Men då måste vi släppa sargen och säga som det är: våra löner och våra villkor är inte bra nog.

Pilotprojektet ”hälften av oss tar tjänstledigt om det inte blir bättre” är ett exempel på att organisationen saknar lyhördhet, till viss del internt, men också externt: politiska beslut styr oss mot fler värnpliktiga. Men inte att redan de som jobbar nu, såväl GSS som specialistofficerare och officerare, ska ha bättre villkor. Om vi inte klarar av att behålla personal, så kommer vi behöva nyutbilda folk hela tiden. Tid till att slipa sig finns inte, det organisatoriska minnet blir kort. Försvarsmakten i stort måste tänka om: varje gång någon säger att personalen är den viktigaste resursen, så klingar det falskt, då personalen vet precis hur den behandlas, under vilka villkor den arbetar. Personalen måste få tid till vila och utveckling, inte omsättas varje halvår med nya, ännu inte brända individer.

Den viktigaste effekten det här får på vår krigföringsförmåga, vår förmåga att försvara Sveriges befolkning, är att den blir sämre. Vi får inte redan i fredstid ta på den marginal som finns att växla upp till i händelse av krig.

Inte Flottist, Men

Specialistofficer i Flottan

En reaktion på ”Växtvärk till havs

Lämna en kommentar