Sveriges kust är över 200 mil lång. På fastlandet gränsar inte Sverige till något fientligt sinnat land. För en rysk invasionsarmé så skulle det kunna bli kämpigt att först slå sig genom Nato-landet Finland för att sedan tränga in i Norrbottens vägfattiga och ogästvänliga terräng. Marinen i allmänhet och flottan i synnerhet lätt glömmas bort när Sveriges försvar ska byggas upp. Trots det kan vi vara helt säkra på att Sveriges säkerhet under lång tid framöver hänger på förmågan att sänka ryskt tonnage.

Chefen för Sveriges marin är konteramiral Ewa Skoog Haslum. Under hennes ledning har marinen kämpat sig igenom först en pandemi och därefter den höjda beredskapen som följt på Rysslands fullskaliga angrepp mot Ukraina. Och medan landkriget i Ukraina får större delen av uppmärksamheten, pågår sjökriget i Svarta havet i skymundan.

Militär Debatt har fått förmånen att intervjua marinchefen och kvantitet, personalpolitik och marina tekniska framsteg. Frågorna kommer i god ordning till största delen från Militär Debatts läsare.

Vem är Ewa Skoog Haslum?

– Det känns som att jag har varit med i rätt många intervjuer de senaste åren så de som läser detta kanske är rätt välinformerade ändå? I alla fall när det gäller de mer vanliga frågorna kring mig. Så lite mer utöver det då; jag är en människa som gillar människor. Jag är uppvuxen med och van vid stora sociala sammanhang och har därmed utvecklat rätt bra förmåga att läsa och förstå människor. Jag är en reflekterande, omtänksam person. Totalt utan tävlingssinne men sjukligt envis. Jag är tacksam och trivs oerhört bra i mitt liv, både privat och arbetsmässigt.

Varför är just du marinchef i Sverige?

– Förhoppningsvis är det för att mina erfarenheter och kunskaper kom väl till pass då ny marinchef skulle komma på plats. Jag har aldrig strävat efter några särskilda positioner under mina 36 år i Försvarsmakten. Det låter kanske förmätet att säga men det är andra som har rekommenderat mig och knuffat mig framåt i min karriär.

Vad tycker du att du har lyckats med under dina år på posten?

– Det är ju svårt att förutse vad framtiden innehåller när man tillträder sin post, men de gångna fyra åren har varit omvälvande. En pandemi som slog till direkt efter jag hade haft min första utlandsresa, som självfallet gick till Finland, sen ett försvarsbeslut som angav en kraftig tillväxt, därefter ett krig i Europa och en därpå följande Nato-ansökan. Det har med andra ord inte varit ”business as usual”. Vi har behövt anpassa oss ständigt. Det är nyttigt för oss i vår organisation, därför att är det något vi ska vara bra på så är det att fungera just när allt annat ställs på ända. Anpassning är något vi måste ha svart bälte i.

– Med denna fond har jag under min tid som marinchef jobbat hårt med att förbereda marinen och gett underlag till politiken inför två tuffa försvarsbeslut, liksom förberett för ett kommande NATO-medlemskap. Jag tycker också att jag lyckats med att anslå en ton med att skapa handlingskraft i vår marin. Att agera och sen justera efterhand, tillåtelse att göra fel, våga ta risker. Jag försöker hela tiden ingjuta hos min personal att leva efter devisen ”Kunskap och mod”. Dessa ord, som för övrigt är Kungliga Krigsvetenskapsakademiens motto, anser jag är det som behövs för en handlingskraftig organisation.

– Sen är jag som person rättfram och ärlig. Jag uppskattar detsamma hos mina medarbetare och jag hoppas att det genomsyrar vår arbetsmiljö, även om det tar lång tid att åstadkomma.

– Att hitta en balans mellan vår produktion och våra insatser och övningar är en stor utmaning och vi är på rätt väg. Men även detta tar tid att vrida om och frågan ägs inte bara av Marinen, utan här finns flera parter som påverkar eller äger frågan. Vår tillgänglighet är ett signum men det måste finnas en robust uthållighet för att vi ska orka med i längden. Jag driver frågor angående personalförsörjning hårt. Dels för att det är vår mest kritiska faktor, dels för att jag är hyfsat insatt i frågorna efter mina tre år som vice rektor på Försvarshögskolan i en tid där vi la om såväl antagningar till officersprogrammet som innehåll i utbildningar.

Modig är att vara starkt ansvarskännande.

Du nämner att du försöker ingjuta ”mod” i marinen. Det låter såklart bra, men vad innebär det? I vilka situationer behöver dina befäl, soldater och sjömän uppmanas att vara modiga?

– En mer tydlig beskrivning vad ”ingjuta mod” innebär är att alla och envar behöver ägna en del tid på att reflektera. Reflektera över sig själv, sin omgivning och de uppgifter man är satt att genomföra. Genom detta kommer man då förhoppningsvis fram till en insikt vad man själv behöver göra. Det kan vara att rätta till något i sitt sätt att vara, skaffa mer kunskap, utbilda andra mm. Om vi har en reflekterande organisation som lär av varandra så kommer en stor portion trygghet att infinna sig. Med den tryggheten blir såväl individ som organisation säker och mer modig och kan leverera förmåga på rätt sätt.

– Modet behövs i vår organisation när vi ska lösa de svåraste av alla uppgifter, då det inte finns någon att fråga och man kanske inte heller har tid att tänka efter. Då vill det till att man känner sig själv och sin omgivning, såväl styrkor som svagheter. Situationer såsom fartygschef till sjöss eller som enskild soldat/sjöman som ska lösa uppgift men inte har vare sig samband eller andra att förlita sig till. Och för att vara extra tydlig, modig är inte att förväxla med dumdristig och nonchalant. Modig är att vara starkt ansvarskännande.

Dina svar blir väldigt breda, vilket kanske inte är så märkligt. Men om du av någon anledning blev av med din befattning nästa vecka – låt säga att du blir kommenderad till en Nato-befattning i Bryssel eller så – finns det då något konkret som du kommer att känna dig stolt över att ni åstadkom under tiden som marinchef?

– Jag tar inte mig själv på särskilt stort allvar och tror därmed inte heller att det blir något avtryck efter handen som dras upp ur vattenglaset när jag slutar. Jag är oerhört stolt över vår marin och jag känner mig starkt delaktig i det vi har åstadkommit under mina år. Personligen är jag nöjd över att jag har lagt mig i och varit mycket envis i vissa frågor. Nu i efterhand kan jag tycka, vad bra att jag var det! Jag vill helst inte här gå in på exakta detaljer då det fortfarande är aktuella och avgörande frågor. Jag kommer troligtvis aldrig få höra av någon att det var bra att jag stod på mig. Jag är bara grymt stolt själv, det räcker för mig. Kan inte låta bli att få med en dikt på ångermanländska som Torbjörn Fälldin gillade och som lästes upp på hans begravning:

”Den som int lägg sä i
ha inge å dra sä ur.
Å inge hänner å tvätte.
Den som ta i jett
(måste) fo en del dynje på fingra.
Men når allt komma tell allt,
va ha renhännren uträtte i väla (världen).”

[Jag förstår inte riktigt den här ångermanländskan, men kontentan tycks vara att man behöver vara beredd på att få skitiga händer om man vill uträtta något. Reds.anm.]

Finns det något som grämer dig under din tid som marinchef, som du hade hoppats att du skulle ha hunnit uppnå?

– På det personliga planet tycker jag att jag aldrig räcker till. Under pandemin var vi hårt hållna vad avsåg att resa, och därmed hade jag inskränkt möjlighet att träffa den marina personalen i verksamheten. Och nu, efter pandemin, så äts tiden i kalendern upp av möten. Här skulle jag vilja ha kraften och mandatet att påverka och styra mer av min tid. Sen är det en ständig frustration att allt går så sakta. Förändring är svårt och tar tid men jag förvånas också alltför ofta hur vi kan konsten att krångla till saker. Att fatta ett beslut innebär alltför ofta hinder på vägen när det visar sig att mandatet i frågan finns hos olika parter.

Just detta med det dagliga krånglandet tror jag att många känner igen sig i. Samtidigt så spelar nog de flesta av oss med i krångel-charaden för att vi misstänker att vårt arbete blir omöjligt annars. Tror du att det finns utrymme för normbrytare inom marinen, personer som vägrar delta i krånglet?

– Krångelcharaden är svår. Det finns få, om ens någon, som är krånglig med flit. Men här behövs chefer som vågar och har tid att sätta sig in vad som sker och som orkar förändra. Här behövs också chefer som kan stå upp för sin personal när normbrytning pågår. Det är svårt att förändra kulturer och det kräver att vi vågar ta tag i svårigheterna. Om vi inte vet om att vi gör fel, hur ska vi då kunna förändra? Rak feedback och en vilja att förbättra. Ett bra tips när något krånglar: gå till din chef, meddela fakta och att du avser göra si eller så. Chefen har då att ta ställning till att endera ge ett ok, ge ett råd om annat tillvägagångssätt alternativt att ta tag i problemet själv. Är detta att lägga apan i chefens knä? Möjligen, men det visar också på en handlingskraft som förhoppningsvis smittar av sig.

Vilken befattning har varit den bästa hittills under din karriär?

– Jag har alltid hävdat att det var att vara fartygschef men jag måste ändå tillägga att i stort sett alla mina 14 befattningar har varit fantastiskt roliga och utvecklande.

– Det som är så tilltalande med att vara fartygschef är att det jag nyss nämnde som försvårande här ovan inte finns där ute till sjöss. Du är som fartygschef ensam om dina beslut. Du behöver ha kunskap om ditt fartyg och dess förmågor, brister och tillgångar. Detsamma gäller för besättningens status, du behöver ha ett mod och tillit till dig själv och din besättning.

I intervjun med arméchefen Jonny Lindfors menade han att vi måste förändra den interna kulturen inom armén för att kunna växa och moderniseras. Stämmer det påståendet även in på marinen?

– Absolut, men kanske ur andra aspekter. Vi har sedan mitten av 90-talet övat och opererat inom ramen för PfP tillsammans med Nato och andra länder. Vi blir interoperabla sakta men säkert, även om vi fortfarande har en väg att gå vad avser viss utrustning.

– Vi behöver förändra hur vi anskaffar och vidmakthåller och använder vår materiel. Stora komplexa system som tar lång tid att anskaffa och just därför behöver hållas samman på ett mycket mer tydligare och handfast sätt. Vår materiel- och personalförsörjning tillsammans med vår verksamhet går hand i hand och det är stora kugghjul som ska jacka in i varandra. Marinstabens etablerande är motorn i detta och det förändras inte över en natt. Marinen ska utvecklas från en i många stycken stabsofficersstyrd till att vara tydligare styrd av chefers vilja och beslut. Förändring är svårt, tålamodskrävande och ibland mött med stort motstånd. Det är förvånande hur ofta vi tycker att andra ska förändra sig medan vi själva verkar vilja lunka på i gamla spår. Jag försöker att mala in ”rensa framför egen dörr först”.

Som chef över marinen så kommer ditt långsiktiga avtryck i stor utsträckning vara de chefer som befordrats under din tid vid rodret. Vilka beteenden, egenskaper och attityder tycker du är viktigast att uppmuntra hos personalen just nu?

– Förutom det jag beskrivit ovan vad avser egenskaper såsom kunskap och mod så anser jag att chefer måste vara förändringsbenägna och nyfikna att ta in nya intryck, forskning och se nya generationers behov och förmåga. Det finns så mycket energi och kunskap ute på förbanden som behöver uppmärksammas och tas om hand. Vi har sedan ett år tillbaka inlett ett arbete, efter att ÖB gav ut sin dagorder angående personal. Vårt arbete kallas Marinens särskilda satsningar inom personalområdet (MASSP) och leds av ställföreträdande marinchefen. Det syftar till att förändra och förbättra saker som upplevs som hinder för personalen och som jag har mandat att förändra. Saker jag inte har mandat i, som exempelvis löneavtalsfrågor, har vi lyft till Försvarsmaktens ledning.

– Här är det oerhört viktigt att all personal inser att de är rekryterare, utvecklare, genomdrivare, med mera. Jag anser också att vi alla måste förstå och leva uppdragstaktik med chefers initiativkraft som stark motor.

– Chefer i min organisation måste ha förmåga att samtidigt tänka nutid och framtid. Att ha en framförhållning både för det oväntade och det planerade. Vi får inte bli överraskade! Vi måste ha förmågan att skapa trovärdiga scenarion som vi kan förhålla oss till.

Detta med initiativkraft tycker jag är väldigt intressant. De flesta av oss slänger ju oss med sådana uttryck. Men hur tror du att det upplevs ute i verkligheten? Tror du att cheferna ute på fartyg och bataljoner känner att de har utrymme att ta viktiga initiativ?

– Ja, jag förutsätter det. Och jag upplever det. Med initiativ innebär ju inte att det är fritt fram att göra som man vill utan att ha förmåga till beslutsfattande inom eget mandat, föreslå förbättringar och agera men jag tror att vårt absolut största hinder på vägen är att vi inte riktigt finner tiden att tänka nytt. Det är alltför mycket som ska uträttas av för få och då blir det lätt att man kör på i gamla hjulspår och inte har kraften att ta sig ur.

Ser du en risk för att marinen stagnerar på grund av att ni under lång tid tvingats leva i en trång kostym? Finns det plats för innovation och utveckling i dagen marin?

– Ja, denna risk är uppenbar. Frustrationen över att inte räcka till, att ständigt leva med vakanser som är helt avgörande för lösande av uppgift och att därutöver kunna utveckla förbandet, det är en stress som inte är hållbar. Vi har en viktig H24-verksamhet och som planerna ser ut för marinen idag så sker en stor ansträngning att bara vidmakthålla det vi har.

– Den kraft som behövs för utveckling är knapp och här måste vi få vår röst hörd. Men tyvärr är det inte många som talar om vikten av en stark marin. Utom marinen själva, såklart. Vi behöver vara en solidarisk allierad, och då måste vår marin öka numerärt. Vi har en av Europas längsta kuster, är enormt import- och exportberoende men ändå syns det inte i anslagen, och inte i debatten heller. Kan det vara så att den senaste tidens händelser med angrepp på handelssjöfart i Röda Havet kan vara denna ögonöppnare? För inte kan det väl vara så att vi, allierad eller ej, tror att andra ska trygga vår försörjning globalt?

Så innovation och nytänkande sker, även om resurserna är knappa? Vad är ditt bästa exempel på detta?

– Det är klart att det finns utrymme och återigen så är det handlingskraften, engagemanget, modet som ställs på sin spets här. När vi har personal som innehar dessa egenskaper så är jag den förste att bejaka dylika initiativ. Amiralen Engevall myntade en gång uttrycket ”krångelpellar” och det är precis de som alltför ofta sätter käppar i hjulet. Ett bra exempel är när flera intressenter slår sina kloka huvuden ihop och har tillräckligt med mandat att utföra. Det finns flera sådana exempel från vardagen men de är alltför ofta höljda under sekretess, men jag är likväl stolt över min organisation när så sker.

Jag hade önskat att jag orkat vara mer aktiv på sociala medier

En stor del av försvarsdebatten sker inför öppen ridå på sociala medier. Hur ser du på att personalen ägnar sig åt fri diskussion och snarare än att nyttja linjevägen?

– Bara positivt. Och det är inte läpparnas bekännelse, utan de som känner mig vet att jag ser på sociala medier och debatt med positiva ögon. Jag gillar diskussion och debatt, det är inte samma sak som att jag alltid håller med eller fattar beslut i den riktningen som anges. Jag hade önskat att jag orkat vara mer aktiv på sociala medier och beundrar de som drar detta hästlass. Många gånger för att moderera och sansa en snedvriden och falsk bild. Sen får det aldrig vara så att linjevägen utesluts. Vi måste ha ett såpass öppet klimat att linjevägen kan hantera rapportering. Det är alltid beklagligt när uppmärksamhet till ett problem uppstår först när debatten har synliggjorts i sociala medier och när vi vet att samma problem rapporterats i flera månader, ibland år, men ingen åtgärd eller återkoppling gjorts. Då är inte vår organisation som bäst.

De flesta av oss har svårt att släppa kvantitativt tänkande. Under 80-talet hade Sverige ett 30-tal ytstridsfartyg, och att sänka sig från den nivån skulle ha setts som vårdslöst. Idag har vi inte ens tio. Är det verkligen tillräckligt?

– Du frågar en marinchef om det är tillräckligt? Skämt åsido, nej såklart är det inte det. Vi har haft så mycket nedläggningar så det är en enda stor skämskudde. Och värre är att vi inte är ensamma om det i Europa. Att ta bort uråldrig materiel men inte ersätta det med ny, att inte fortsätta utbilda personal i samma omfattning, att inte förstå att bygga upp är dyrt och tar lång tid. Det är vår tids största misslyckande och det rör inte bara marinen och försvarsmakten utan flera delar i samhället. Men nu vet vi bättre och nu inväntar vi flertalet beslut. Beslut som skulle kommit för många år sedan men vi fortfarande väntar på. Många tror kanske att vi redan ”fått” 2%.

– Tyvärr inryms inte så mycket kvantitetsökning för marinens del i de fattade och väntande besluten. Vår del av kakan är rätt liten, mindre än vad kanske många tror, och vi har fullt upp med att vidmakthålla materiellt och personellt de närmaste åren. Ska vi då ha mer av det vi redan har? Absolut, det behöver vi men vi behöver också se till nya förmågor och hur vi löser uppgiften på bästa sätt tillsammans med andra.

Hur många ytstridsfartyg borde vi egentligen ha, om du fick bestämma helt själv?

– Det är väldigt hypotetisk fråga. Vi borde ha minst 20 ytstridsfartyg med varierande förmågor. Och det förutsätter att vi är allierade. Om inte vi inte är allierade krävs det fler.

En annan fråga rör vilken typ av fartyg vi använder oss av. Idag utgör korvetter basen i vår ytstridsförmåga. Är korvetten vår framtid, eller finns det utrymme för att komplettera korvetterna med större fartyg eller mindre fartyg?

– Jag brukar beskriva fartygsutvecklingen som tripp-trapp-trull.

– Tripp, det är våra plåtkorvetter och patrullfartyg. De är flexibla, med färre personal, slagkraftiga och effektiva.

– Trapp, Visbykorvetterna. De är signaturanpassade, våra effektiva ubåtsjaktenheter, snabba och slagkraftiga med bättre uthållighet. Är de första som nu äntligen får sina luftvärnsrobotar.

– Trull, nästa generations ytstridsfartyg av Luleåklass kommer att bli större, dryga 100 meter mot Visbys 72 meter. De är större, har en mycket större uthållighet, kan operera utanför vårt närområde men också ha plats för de vapensystem som behövs, exempelvis kort och medelräckviddig luftvärnsrobot. Kommer att ingå i Natos IAMD-förmåga.

– Jag vet att det finns diskussion om fartygsstorlekar, dels vad avser bemanning, dels vad vi verkligen behöver. Jag hävdar att vi behöver alla tre typer av ytstridsfartyg. De kompletterar varandra och vi ska vara en trovärdig alliansmedlem.

Till del så handlar ovanstående fråga om semantik. Gränsdragningen mellan korvett, fregatt och jagare är inte helt tydlig. Fartygens klassificering har ett symbolvärde, och klassificeringen gör att fartygen ses på ett annat sätt vid exempelvis taktiska spel eller örlogsbesök. Finns det en chans att Ytstridsfartyg 2030 kan komma att klassas som fregatter?

– Ja, precis som kustkorvetten blev korvett så kan vi ändra klassning nu eller sen. Det är semantik men icke förty intressant att tala om. Det finns i dagsläget inget slutligt beslut på vad Ytstridsfartyg Luleå ska kallas för. Internationellt finns dessutom en trend där korvetterna blir större och mer allsidigt utrustade än tidigare. När jag var fartygschef på HMS Sundsvall och deltog i internationella övningar och operationer så kallades vi både för mini-fregatter och man sa att vi hade ”killing teeth”. Vi är rätt respekterade med de sensorer och vapensystem vi har ombord.

År 2023 blev året då både ryska, israeliska och amerikanska örlogsfartyg började plågas av drönarhotet. Kan vi idag skydda våra fartyg mot lufthot på ett trovärdigt sätt?

– Drönare är ett delvis nytt hot som blir särskilt utmanande i stora numerärer där luftförsvarssystemet på fartyget riskerar att överbelastas. Våra korvetter har ett bra luftförsvarssystem för att försvara sig själva men har svårt att försvara andra utan luftvärnsrobot. Korvett Visby har från byggnation varit anpassad för luftvärnsrobot men först nu har beslutet fattats och beställningen är lagd. Ytstridsfartyg Luleå kommer att vara ännu mer välutrustad för att möta det kvalificerade lufthotet och tillsammans med mark- och luftbaserat luftvärn blir vi riktigt vassa utöver egenskydd.

– Dock är det asymmetriskt i sig att möta hot från drönarsvärmar med luftvärnsrobot. Teknikutvecklingen med C-UAS kommer att gynna oss och något som vi har och fortsatt kommer att utveckla och anskaffa till våra förband.

En annan viktig marin händelse i år är den ukrainska marinkårens landstigning på Dneprs vänstra strand. Men en stor del av deras framgång händer på tillgången till luftvärn. Vår svenska amfibiekår kommer också vara väldigt utsatt på skärgårdens klippor. När kommer våra amfibiebataljoner att få eget luftvärn?

– Amfibieförbanden är precis i början av sin nya utveckling efter studien Amfbat2030 där flera delar såsom mer sjögående och mer sjömålsbekämpande ligger i fokus. Vad avser luftvärnet till såväl amfibie- som till basbataljonerna är det absolut mest eftersträvansvärt detta kan ske i samklang med övrigt bataljons/brigadluftvärn i FM.

En stor del av marinens uppdrag inom Nato kommer sannolikt vara att skydda sjöfart på västkusten. Men idag ligger våra baser på ost- och sydkusten. Hur lång tid tror du att det skulle ta att bygga upp en ny flottilj på västkusten? Och vilka beslut skulle behöva fattas innan det blir aktuellt?

– Vi är på västkusten regelbundet och övar samt genomför operationer. Ett fartyg är till sin natur mycket rörligt och är inte beroende av sin ursprungliga basering. Det viktiga är att vi kan rekrytera personal där vi är baserade men också förnödenhetsförsörja där vi opererar. Det senare förutsätter hög funktionalitet på våra nya basbataljoner. Jag ser på sikt gärna ett fartygsförband på västkusten men först måste numerären på fartyg öka.

– Att bygga upp en ny organisationsenhet idag skulle kosta oerhört mycket kraft och personalresurser, något vi har brist på men att vi behöver vara mer närvarande längs hela vår kust, Norrlandskusten, Östersjökusten och västkusten är en självklarhet.

– Flera försvarsgrenar och stridskrafter behöver stärka sin närvaro på västkusten, här kan vi tillsammans skapa en gemensam förmåga för den operationsmiljö som där är.

– Beslut som behöver fattas är ökade personella och materiella volymer. Beslut som tar alltför lång tid och finns tyvärr inte med i någon större omfattning i befintligt underlag. Vi behöver ha ett ökat fokus på marina frågor, men inte på bekostnad på övrigas.

Hela Försvarsmakten ska växa. Vi ska snart ta emot två nya ubåtar. Innebär det att den totala mängden ubåtar ökar, eller att vi kommer börja avveckla de äldre ubåtarna?

– Vi kommer enligt plan att gå från fyra till fem ubåtar men självfallet är behovet även här en önskan om fler. Sverige är ett ubåtsproducerande land och det är en strategisk kompetens vi verkligen behöver vara rädda om. Vår undervattensmiljö är det inte särskilt många som hanterar och har kunskap om och förmågan förvinner fort om vi inte underhåller den. Det förutsätter en långsiktig, kontinuerlig planering och beställning av ubåtar.

– När våra ubåtar har fallit för åldersstrecket har vi kunnat exportera dem. Vad som händer framöver är för tidigt att uttala sig om nu.

I Nato-diskussionerna fastnar vi ofta i arméförband som ska skickas till Baltikum. Är flottans och amfibiekårens expeditionära tid förbi?

– Nej, som allierad kommer vi att behöva operera även utanför vårt närområde. Då behövs större fartyg vilket Luleå-klassen är en effekt av. Vi planerar för operationer längre ut i Nordsjön eller en insats i likhet med den som genomförs just nu i Röda havet för att skydda sjöfart.

– Våra förband med förmåga att verka i både land och vatten har visat sig oerhört uppskattade internationellt genom åren. Det kommer inte att minska framöver och betänk att de baltiska staterna har lika lång kuststräcka med skärgård som de har landgräns.

Hur kommer marinen påverkas av Nato-inträdet i övrigt?

– Vi är väl förberedda då vi övat tillsammans sedan mitten av 1990-talet. Att genomföra operationer inom ramen för Nato kan ske mer eller mindre omedelbart. Vi har en unik kunskap om att operera i vårt närområde, Norrlandskusten, Östersjön, Östersjöinloppen och Västkusten. En uppgift såsom sjöövervakning, kommer delvis att kunna samordnas inom alliansen vilket frigör resurser. Likaledes kommer vi att få tillgång till en än bättre lägesbild. Vi saknar viss teknisk utrustning på bredd men ligger långt framme i implementering och är till och med i framkant inom Nato inom vissa områden. Det måste jag säga, är imponerande av ett land som inte ens är medlem i alliansen ännu.

– Sedan ser vi framför oss regelbundet deltagande i de stående ytstrids- och minröjningsstyrkorna, ibland med fartyg, ibland med personal i staber. Och i likhet med övriga, bemanning av olika NATO-staber. Det pågår också diskussioner om huruvida Sverige ska ta ett ansvar inom den marina domänen i vårt närområde, men det är för tidigt att yttra sig om ännu.

Hur är vakansläget i marinen?

– Det varierar mellan olika delar. Som vanligt är tekniker en bristvara där vi konkurrerar direkt med andra om just den arbetskraften. Men rent generellt är vakanserna för stora vilket i sin tur påverkar förmågan att tillväxa. Det blir som en ond cirkel där vi behöver tillsätta fler instruktörer till större elevkullar samtidigt som samma personal behövs i våra insatta och kontinuerligt tjänstgörande förband. Och för att vara tydlig här så är det inte rekryteringskraften som generellt varit dålig, utan det har varit våra ramar, såväl organisatoriska som ekonomiska, som begränsat och än idag begränsar vår tillväxt.

För oss i armén så kan vi alltid skruva lite grann på bataljonens stridsindelning om vi saknar personal. Ett fartyg är mer binärt, dvs varje befattningshavare behövs hela tiden. Detta innebär en hög arbetsbelastning för sjögående befäl och sjömän, vilket vi nyligen publicerat en artikel om. Hur påverkas ni av vakansläget?

– Det är problematiskt att växa samtidigt som vi har ett allvarligt omvärldsläge som i sin tur kräver mycket närvaro till sjöss. Samma personal behöver utbilda större kullar av kadetter eller värnpliktiga samtidigt som de behövs ombord. Vi har dock inget val, vi har inte förmånen att välja ett av dessa. Helst hade man naturligtvis önskat att vi börjat tillväxtresan för tio år sedan när vi inte hade ett pågående krig i Europa. Klart är att stora delar av personalen går för tungt, och har gjort så under flera år. Men jag tror att vi om några år har gått igenom det värsta och att det går allt lättare att lösa alla uppgifter när vi varje år blir fler.

Det lättaste sättet att minska utbildningsbehovet borde vara att behålla utbildad personal så länge som möjligt. Är du nöjd med hur länge befäl, soldater och sjömän i marinen stannar i Försvarsmakten?

– Nöjd är man väl aldrig men jag tycker också att vi måste tala siffor och fakta. Här hade jag helst velat presentera siffror för dig men tyvärr kan inte vårt SAP leverera det så enkelt (sic!). Jag säger såhär: vad innebär att ”sluta”? Ibland svänger vi oss med att någon slutar trots att individen endast byter förband eller lämnar för en utbildning inom Försvarsmakten. Om det då uppstår en vakans så omfattar nog flera det som att det är ”många som slutar”. Det är naturligt med rörlighet, t o m med vissa förtidsavgångar. Men om någon slutar pga. missförhållanden e dyl., då behöver vi agera.

– Om man slutar pga. ändrade familjeförhållanden, erbjudande om ett annat lockande arbete, bättre lön, etc. – då måste vi se det som helt naturligt. Jobbigt men naturligt. Klon i mitt resonemang som jag vill komma till är: vi måste rekrytera och utbilda fler så vi inte blir så störkänsliga när individen slutar.

”Personalen är vår viktigaste resurs” är en ganska sliten klyscha som används av många chefer. Är du nöjd med hur den resursen vårdas inom marinen?

– Jag är rätt säker på att just jag aldrig sagt den klyschan. Jag undviker gärna klyschor överhuvudtaget, framförallt när man inte reflekterat över vad de egentligen innebär. Det är såklart så att personalen är oerhört vital för att vi ska kunna verka både nu och sen. Vi har en oerhört liten marin, framförallt sett till vår långa kust och det ansvarsområde vi täcker enbart ur ett nationellt intresse. Framtiden som allierad kan vi bara ana vad den kommer att kräva.

– Marinen är insatt H24 och har generellt sett en mycket hög beredskap. Det ställer krav på personalen och den stress det just nu medför är inte hållbart. Då får vi snabbare hantera det. Det finns flera olika parametrar i detta. Ersättning är en, sänka kraven är en annan och det finns så många fler delar att skruva på. Men till syvende och sist så finns det ett jobb som behöver göras och vi har en oerhört stark lojalitet och kollegialitet i marinen. Men den får inte missbrukas. Det är därför jag kanske uppfattas som tjatig när jag stup i kvarten anger att vi måste bli fler.

Något som historiskt har nyttjats för att maximera fartygens tillgänglighet är dubbla besättningar. Frågan dyker upp då och då, men är det en realistisk eller önskvärd framtid för Flottan?

– Det är en önskvärd framtid, som jag ser det. Om den är realistisk, det lär framtiden utvisa. Vår materiel kan nyttjas så mycket mer. Vi kan beredskapssätta såväl personal som materiel och få en tydlig driftprofil, vilket jag är helt övertygad att många skulle uppskatta. Att veta när man arbetar och när man är ledig. Inte ständigt vara i beredskap med all den ovisshet det för med sig. Exempelvis har vi redan så med flera av våra förband, sjöcentraler, VB, signalspaningsfartyg etc.

I amfibieförbanden används både GSS/T och reservofficerare. Hur tycker du att det fungerar? Når ni full effekt med den personalkategorin i amfibiebataljonerna?

Vad avser tidvis tjänstgörande personal behöver vi även här öka och ha en bättre plan för hur vi rekryterar, utbildar och vidmakthåller. Tidvis tjänstgörande är våra läcktätare redan idag och bringar en kompetens från samhället som vi så väl behöver. Men våra förband behöver ha redundans och ökad förmåga i höjd beredskap och det är här som våra GSS/T fyller en viktig funktion. Det är inte alltid incitamenten har funnits på förbanden att hantera tidvis anställda. Detta är något vi behöver bli så mycket bättre på. Amfibieförbanden är de som ligger längst fram i detta arbete och är något som varit naturligt sedan många år tillbaka, de får tjäna som föredömen när vi ska öka med tidvis anställda på bredden i hela Marinen. 

Är GSS/T och reservofficerare något som ni har övervägt till flottans fartyg för att öka tillgängligheten?

– Absolut, och för att vara tydlig så behöver vi nyttja våra fartyg mer, på ett mer flexibelt sätt. Såväl GSS/T som RO kan delta i värnpliktsutbildning ombord. De enheterna kan mycket väl lösa nationella uppgifter samtidigt som utbildningen äger rum. Vi behöver ha högkvalitativa insatsförband samtidigt som vi behöver utbilda och operera på bredden i vårt närområde. Insatsbesättningar och utbildningsbesättningar.

Att utbilda en sjöofficer eller sjöman tar lång tid, och därefter tar det lång tid att bli duktig till sjöss. Hur lång tid bör en officer i flottan tjänstgöra på fartyg under karriären?

– Hur långt är ett snöre? Det absolut viktigaste är vilken verksamhet man bedriver som sjötjänstgörande. Jag försöker eftersträva att man sitter lite längre i sin befattning ombord. Att ha ettårsbefattningar urholkar vårt system, skapar osäkerhet och bygger för lite erfarenhet. Det gagnar inte systemet om vi får yrkesofficerare som inte byggt tillräckligt med kompetens. Det gäller både specialistofficer som officer. Med tanke på att pensionsåldern dessutom höjts så finns det ingen som helst anledning att stressa i sin karriär. Vi får sluta att intala oss att man är ”gammal” om man är över 40 då man går HOP.

De senaste åren har det blivit smärtsamt tydligt att Militärhögskolan Karlberg har svårt att inhysa hela Försvarsmaktens kadetter. Tror du att det kan bli aktuellt att återstarta en separat officersutbildning för Marinen, så som det var på den gamla Sjökrigsskolans och Marinens officershögskolas tid? Är det inte dags för en renodlad marinofficersutbildning igen?

– Ja varför inte? Jag har faktiskt lekt med tanken att bygga boende på Berga, bussa in kadetterna till Försvarshögskolan för utbildning och vips har MOHS uppstått. Vi får inte fastna i tanken att de beslut vi fattar idag är för evigt, utveckling pågår ständigt och ska så göra. Den dagen det inte finns plats på Karlberg för att inhysa hela Försvarsmaktens kadetter, ja då måste vi finna på nya lösningar.

Ukrainas användning av både undervattens- och ytgående kamikazedrönare tycks ha orsakat vissa förluster för den ryska svartahavsflottan, men kanske framförallt bidragit med att projicera en konstant hotbild mot de ryska fartygen – såpass att man flyttat fartyg bort från Sevastopol. Tror du att vi kommer använda liknande vapensystem i Sverige i framtiden?

– Analysen av vad som händer i Ukraina och dess omgivande havsområden pågår och jag är försiktig med att göra alltför långtgående analyser vad det innebär för oss. Intressant är dock att vi sett att med asymmetri har de kunnat påverka förhållningssätt hos motståndaren. Det är förvånande att det ryska skyddet varit så pass lågt. Tyvärr hörs det inte så mycket om vad som sker ute till sjöss i Svarta Havet utan de flesta rapporter vi får ta del av avhandlar landkriget. Vi studerar olika typer av obemannade farkoster att kunna lyfta in i våra krigsförband framöver. Autonoma eller fjärrstyrda, små eller stora, få eller svärmar – allt är av intresse att studera och materialisera och är inget som ersätter våra förband och dess teknik och taktik idag utan är kompletterande och förmågehöjande.

Minläget i Svarta havet tycks också vara allvarligt. Sjöminor har annars kanske mest varit en fråga som intresserat minröjningsdivisionerna. I ljuset av den ryska mintaktiken, finns det några förmågor som den svenska marinen behöver förstärka?

– Behovet av att kunna genomföra minröjning i syfte att hålla SLOC (sea lines of communication) och SPOD/SPOE (sea port of debarkation/embarkation) öppna i flera operationsområden samtidigt är vitalt för inte bara taktisk nivå utan även på operativ och strategisk nivå.

– I likhet med många andra länder tittar vi på hur sjöminröjning ska kunna genomföras i framtiden, en väg är att delvis använda obemannade system. Det gör vi till att börja med i livstidsförlängningen av Kosterklassen de kommande åren. Sättet Ryssland använt minor i Svarta Havet är i sig ingen överraskning, det är det traditionella med att förhindra en motståndares rörelsefrihet och skapa egen sådan. De senaste åren har vi fortsatt att utveckla egen förmåga att minera, senast under Aurora övades vi hela tillvägagångssättet att ta in, utrusta och bedriva verksamhet, i detta fall minläggning, från en civil vägfärja.

I och med den senaste generationen av Robotsystem 15 så kommer marinen att ha vad som nu kan klassas som en kryssningsrobot med räckvidd på ungefär 30 mil, alltså hela vägen till Kaliningrad. Fänrik Marcus Blomberg har skrivit en bra artikel om detta i Militär Debatt. Vad innebär det för den marina taktiken?

– Det innebär framför allt att en motståndare måste kunna räkna med ytterligare en vapenbärare som kan bekämpa mål på land eller i hamnar. Vi får förmågan att ta striden till en motståndares territorium men också att kunna bekämpa på längre avstånd, vilket i sig är ett skydd för oss.

Finns det någon teknisk utveckling inom det marina området som du tycker är särskilt intressant för den svenska marinen? Finns det något framsteg vi kan ha missat under nedskärningsåren?

– Den tekniska utvecklingen har varit på sparlåga hos fler än oss i Sverige och vi vet dessutom att utveckling sker i samband med hur övriga samhället och den civila teknikutvecklingen fortskrider. Det är fortsatt viktigt för oss att ha kontroll över hur vår teknik, som förutsätts fungera i alla förhållanden, kravställs och anskaffas. Det är nog alltför lätt i dag att inspireras över viss effektiv teknik men när det väl utsätts för störningar så är det inte så robust som vi förväntar oss. Se tex de nu aktuella rapporterna som inkommer om GPS-störningar. Hur många system är helt beroende av en fungerande GPS? Hur gör vi utan en stabil GPS? Här får vi inte fallera och vara naiva. Detta blev en lång rant angående teknikutveckling men jag anser inte att vi har ”missat” särskilt mycket även om vi inte har haft särskilt mycket ekonomi att vare sig utforska nytt eller vidmakthålla och uppgradera befintlig materiel.

Ubåtskränkningar har historiskt varit ett stort problem i Sverige. Vad krävs för att vi ska kunna tvinga upp eller sänka nästa ubåt som inkräktar?

– Östersjön och våra skärgårdar är mycket utmanande miljö för undervattensstrid. Vatten-, och bottenförhållandena ger ubåten fördelar och fartygen, båtarna eller helikoptern nackdelar. Vår ringa numerär är naturligtvis också en nackdel för oss, både i att upptäcka kränkningar men också att snabbt sätta in resurser. Det är mycket som ska stämma för att gå hela vägen men vi övar regelbundet på det.

– Här vill jag också lyfta fram samarbetet med allmänheten och övriga som rör sig runt våra kuster. Vi är mycket tacksamma för att man hör av sig med tips om något inte är som det brukar.

AVSLUTANDE FRÅGOR

Om du fick träffa kadett Skoog Haslum idag – vad skulle du ge för råd till henne?

– Hahaha, jösses ja. Kadetten Skoog var rätt så oseriös och tog väldigt lättsamt på livet. Tyckte att livet lekte och att vara i till sjöss var det coolaste man kunde göra. Jag tror faktiskt inte att kadetten hade lyssnat till ett endaste råd men visst hade jag velat säga till henne att bygga så mycket kunskap som möjligt, att lägga mer tid på studierna och att allt kommer att ordna sig.

Vad önskar du att du hade vetat för tio år sen, som du vet idag?

– Det är lätt att vara efterklok men jag kanske skulle velat vara till sjöss ännu mer, även om jag haft min beskärda del så är det ändå där jag trivts allra mest.

Kommer vi någonsin att ha värnpliktiga fartygsbesättningar igen?

– Ja, det kommer att bli mer tid till sjöss för våra värnpliktiga i flottan. Dels för att det behövs för deras utbildning, dels för att våra förband löser olika typer av uppgifter och en del av dem kan absolut lösas av utbildningsbesättningarna.

Har stealthteknologin någon framtid till havs, eller var den en dyr modefluga?

– Signaturanpassning är viktigare än någonsin. Stealth, eller smygförmåga, som är en del av signaturerna, kommer alltid att vara en tillgång men det är komplicerat och tidskrävande att gå så långt som vi gjorde med Visby. De är fantastiska fartyg med en mycket liten radar- och IR-signatur som ökar deras möjlighet att vinna duellen till sjöss men vi behöver också fartyg som kan tas fram av andra, snabbare och förhoppningsvis billigare.

Om jag hade erbjudit dig ett gäng fräscha lätta robotbåtar motsvarande Ystad-klass till ett rimligt pris idag – hade du velat ha dem?

– Ja, det är en förmåga som hade gjort nytta och som framför allt hade ökat numerären samt bidragit till utbildning och träning av nya besättningar. Som sagt så behöver vi alla typer av fartyg.

Vilken är den bästa filmen om sjökrig?

– Das Boot

Vill du ha fler fartyg eller bättre fartyg om du måste välja?

– Att öka numerären är det absolut viktigaste i dagsläget. De fartyg vi har är generellt mycket bra men vissa som exempelvis patrullfartygen Stockholm och Malmö (från tidigt 1980-tal) behöver ersättas då de har tydliga ålderskrämpor.

Vilket är det vackraste fartyg du har sett?

– Ingen aning, även om jag såklart är väldigt partiskt med Göteborgskorvetterna så som de såg ut på 00-talet med två pjäser ombord.

När införs drönare som en naturlig del av svensk krigföring till havs?

– Om inte alltför lång framtid. Tekniken finns och den behöver utvecklas för att vara så robust som erfordras. Därtill ska taktiken skapas för att kunna vara så effektiv som möjlig.

Om du fått leva om ditt militära liv men ratats av Flottan – vilken befattning i armén eller flygvapnet hade du velat ha?

– Jag hade en dröm en gång i tiden, då jag var med i hemvärnsungdom, att bli trupputbildare i flygvapnet. Vi hade F10 i närheten och där var jag på min första prao. Jag tyckte att de som utbildade var rätt coola. Sen har jag alltid närt en dröm att få bli helikopterpilot och varför jag aldrig ens sökte in vet jag inte.

Vilka böcker (alltså RIKTIGA böcker, ej handböcker) borde läsas av alla i marinen?

Det finns så många. Jag gav för ett knappt år sedan ut min senaste boklista och där finns titlar såsom:

Sjömakt och sjöfolk : den svenska flottan under 500 år – Lars Ericson Wolke, Annasara Hammar (2022)

Fleet Tactics and Naval Operations – Wayne P. Hughes (2018)

Ghost Fleet: A Novel of the Next World War – P. W. Singer, August Cole (2016)

7 Deadly Scenarios: A Military Futurist Explains War in the 21st Century – Andrew F. Krepinevich (2009)

De två sista handlar om framtida krigföring och är något vi måste ta oss an och förhålla oss till vad som väntar på kort och lång sikt.

Eftersom jag är arméofficer så har jag rimligtvis missat att ställa några viktiga frågor till dig. Vilken fråga tycker du att jag borde ha ställt?

– Möjligen vad det nya marina logistikkonceptet innehållande marina militärbaser och rörliga basbataljoner, innebär. Ett koncept som sträcker sig från det bakre ända fram i stridsområdet, flexibelt, rörligt och jämförelsevis litet.

– Och möjligen borde du ha frågat hur den marina ledningen och ledningsförmågan förändras både med ökade volymer, fler och andra operationsområden, samt i Nato-kontexten. Här tror jag en kommande diskussion avseende de tre försvarsgrenarna, möjligen inklusive territoriella förband, kan vara intressant med tanke på olika ledningsfilosofier, metoder, tekniker etc.

---

Efterord: Sveriges marin har onekligen utmaningar framför sig. Det är inte oväntat att marinchefen längtar efter fler fartyg. De nya ytstridsfartygen av Luleåklass börjar levereras år 2030 och är fyra till antalet. Trots denna förhållandevis stora satsning – den kommer säkert att kallas ”historisk” – rör det sig alltså fortfarande om en ganska blygsam numerär. Det är en konsekvens av årtionden av uteblivna investeringar. Vi kan konstatera att vi har upprepat misstagen från upptakten till andra världskriget. Vi dröjde så länge med upprustningen att det blev nästan omöjligt att upprusta när det behövdes.

Trots det finns det goda skäl till optimism. Det räcker med några välplacerade robotar för att omöjliggöra en landstigning. Ett fartyg – även ett förhållandevis litet sådant – har enormt mycket större möjlighet att stå för en avgörande attack än en infanteribataljon. Kanske borde våra politiker tillbringa mer tid på fartygen och mindre tid hos de värnpliktiga soldaterna i armén? Dessutom är ju maten bättre på fartygen. Sägs det.

Andreas Braw
Redaktör, Militär Debatt