To know tactics, know technology.

Citatet kommer från Wayne P. Hughes sex grundpelare för den marina krigföringen (2018). Grundtesen i denna text är att taktik och operationskonst påverkar teknik och tvärtom. Detta kräver en grundlig analys av hur Försvarsmakten skall föra krig och vilken plats i bekämpningsprocessen som nya vapensystem skall ha i striden. Dels för att optimera systemets verkan, dels för att den personal som skall operera systemen skall få bästa möjliga uppfattning om taktisk-operativa begränsningar och möjligheter. I Försvarsbeslut 2020 står det klart att Försvarsmakten bör införskaffa vapensystem med förmåga att på långa avstånd med precision verka mot mål på marken (Regeringen 2021:20/31). Vilka specifika vapensystem som är tänkta att utgöra Försvarsmaktens framtida förmåga till långräckviddig bekämpning framgår dock inte av aktuellt försvarsbeslut. Vilka alternativ som finns är mer eller mindre begränsat till spekulationer, varför denna artikel inte avser att fördjupa sig ytterligare i just den diskussionen. Det som dock står klart är att Saab i mars 2017 mottog en order från FMV att förse Marinen och Flygvapnet med nästa generation av Robotsystem 15 (RBS 15), med successiv leverans under mitten av 20-talet. RBS 15 har sedan 1984 utgjort den huvudsakliga beväpningen för Marinen och Flygvapnet vid insats mot sjömål och så tycks det fortsätta de närmast kommande årtiondena. De uppdaterade versionerna av denna robot (RBS 15 Mk3/Mk4) kommer både att ha längre räckvidd (300km) samt förmåga att verka mot markmål. Det sistnämnda är signifikant då det utgör en helt ny verkansdimension i Försvarsmaktens arsenal då målkatalogen utökas till att även innefatta fasta mål, till skillnad från enbart rörliga sådana i form av fartyg.

Vad är egentligen en kryssningsrobot?
Här är en kortfattad begreppsutredning på sin plats. Nomenklaturen kring robotvapen kan betraktas som något flyktig och utan klara definitioner. Robotar som med lång räckvidd, låg flyghöjd och hög precision avfyras mot landmål definieras i en rapport av Försvarets forskningsinstitut som kryssningsrobotar (FOI, 2009). Kryssningsrobotar skiljer sig i detta från renodlade sjömålsrobotar eller luftvärnsrobotar. Prestandan hos framtidens versioner av RBS 15 faller därför onekligen inom definitionen av kryssningsrobot. En ännu snävare definition kan möjligtvis återfinnas inom den internationella litteraturen på områden, då som SLCM (Sea launched land-attack cruise missiles). Med bakgrund i detta kan det alltså konstateras att marinen och flygvapnet i och med anskaffningen av nästa generation av RBS 15 också tillförs det jag här väljer att definiera som kryssningsrobot. Nomenklaturen är dock i sammanhanget sekundär; det är själva förmågan att verka mot landmål på långa avstånd och konsekvenserna av detta som står i fokus i den diskussion som behöver föras kring detta.

Kryssningsrobotar är formidabla vapensystem när det kommer till att uppnå punktverkan i enskilda mål. Men om syftet med införandet av dessa vapensystem är att kunna precisionsbekämpa markmål upp till 30 mil bort, så uppstår också osökt frågan: vad utgör prioriterade mål och i vilken kontext? Kryssningsrobotar innebär för Sveriges del inte bara att ett nytt vapensystem tillförs; här uppstår även nya operativa och strategiska handlingsalternativ, nämligen möjligheten att angripa motståndaren på dennes egna territorium. Avståndet från Gotlands södra udde till Kaliningrad är drygt 250 km, alltså väl inom porté för den kommande versionen av RBS 15. Efter det att krigstillstånd förklarats finns, rent juridiskt, inga hinder för att genomföra insatser mot motståndarens eget territorium. Denna fråga genererar också en följdfråga; om Olle skall motas i grind, och motståndaren skall angripas på sin egen mark, vilket handlingsutrymme och vilka styrningar återfinns i våra styrande reglementen och doktriner beträffande denna typ av vapeninsats?

En ny typ av förmåga för Försvarsmakten
I Taktikreglemente för marinstridskrafterna (Försvarsmakten 2021) och i Doktrin för gemensamma operationer (Försvarsmakten 2020) omnämns inte insats med långräckviddiga vapensystem mot motståndarens egen mark, kanske av naturliga skäl då några sådana system ännu inte existerar inom Försvarsmaktens arsenal. Inte heller i det försvarsbeslut som aviserar anskaffning av dessa vapen skrivs det ut vilket taktiskt, operativt eller strategiskt syfte som avses med anskaffningen. Detta innebär att ett glapp mellan förmåga och intention uppstår om inte kryssningsrobotars roll analyseras och definieras.

I och med Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 upplever också Europa den största konventionella militära konflikten sedan andra världskriget. Kriget har vänt upp och ned på hela den europeiska säkerhetsordningen, så också även den svenska. Sverige har skickat in en ansökan om medlemskap i Nato; en mening som fram tills för bara några månader sedan bara kunnat existera i en medelmåttig techno-thriller. I denna säkerhetspolitiska kris har också västvärlden kraftsamlat mot det ryska agerandet i både ord och handling. Leveranser av vapen och ammunition för att säkra uthålligheten hos den ukrainska försvarsmakten strömmar in i landet. I och med detta har begrepp så som ”offensiva” och ”defensiva” vapen frekvent förekommit i media och i statsrepresentanters uttalanden, sannolikt för att betona att vapenleveranser enbart syftar till att stödja Ukraina i sin rätt att försvara sig.

Bekämpning av fienden på hans eget territorium
Vad har då detta med Försvarsmaktens anskaffande av långräckviddiga vapen att göra? Sidospåret är nödvändigt för att belysa något som är väsentligt för att kunna besvara de frågor som tidigare ställdes: vilka typer av mål kommer att vara aktuella för svenska kryssningsrobotar, samt vilka operativa och militärstrategiska syften kan dessa uppfylla? Undertecknad vill hävda att det inte existerar något sådant som ”offensiva” eller ”defensiva” vapen. En projektil färdas aldrig baklänges utan avfyras alltid (förhoppningsvis) mot motståndaren. Det är skillnad på spjut och sköld. Med dessa premisser börjar genast uppfattningen om att ett vapensystem i sin natur kan vara defensivt eller offensivt att vackla. Det är snarare hur, när och varför ett vapensystem nyttjas som avgör om det är en offensiv handling eller ej; inte vapensystemet i sig. Vapensystem, och militära system överlag för den delen, måste ha ett taktiskt och operativt syfte. Det går, till exempel, att med relativt intakt självförtroende påstå att de amerikanska hangarfartygsgrupperna (Carrier Strike Groups) är det kraftigaste konventionella verkanssystemet (eller snarare system av system) som finns i världen. Dessa har ett tydligt operativt och strategiskt syfte; att globalt projicera militär makt. Detta både i form av signalvärde och potentialen till kinetisk verkan. Dessa hangarfartygsgrupper skulle dock tjäna ringa syfte i den svenska marinen med Östersjöns korta avstånd och Sveriges avsaknad av globala maritima intressen, för att inte nämna den enorma målytan ett sådan fartyg skulle göra i våra trånga farvatten. Med andra ord; ett vapen är inte användbart enbart för att det har hög eldkraft. Det samma gäller införandet av kryssningsrobotar i svenska marinen och flygvapnet. Här måste implementeringen ses i en offensiv och en defensiv kontext. Ryms denna nya förmåga inom ramen för den syn på offensiv respektive defensiv som återfinns i våra styrande publikationer? Full förståelse finns givetvis för att sådana frågor inte har hunnit implementeras i dessa dokument innan vi ens förbandssatt systemet. Frågan är icke desto mindre relevant.

Kryssningsrobotens plats i bekämpningskedjan
För att kryssningsrobotar skall kunna bli en effektiv del av Försvarsmaktens uppsättning av verkansfunktioner behöver ett antal frågor, från taktiskt till operativ och militärstrategisk nivå besvaras.

1) Vem skall äga resursen och mandatet för insats med kryssningsrobot mot motståndarens territorium, det vill säga vem skall marinen och flygvapnet leverera eld för?

2) Vilka typer av mål skall ses som prioriterade?

3) Hur kan resursen ses ur ett operativt perspektiv i samverkan med andra försvarsgrenar och deras respektive behov?

Häri ligger också kravet på att operativa chefer har förmågan att göra riktiga bedömningar i avvägningen av vart prioriterad verkan skall ligga då RBS15 i framtiden kommer kunna verka mot både markmål och sjömål. En något kontroversiell men ändå relevant jämförelse skulle kunna uppnås genom att rikta blickarna mot det svenska kärnvapenprogrammet. Där var idén att sovjetiska utskeppningshamnar i Baltikum skulle angripas av svenska attackflyg bärandes kärnstridsspetsar innan eller i samband med en nära förestående invasion över havet. Som bekant fullföljdes aldrig det svenska kärnvapenprogrammet, men det säger oss någonting om att tankarna kring att ta striden till motståndarens planhalva inte är nya.

Att kunna verka mot motståndaren från vår egen kust för att störa och fördröja exempelvis tillförsel av materiel och logistik skulle definitivt utgöra ett potent tillskott till högre chefs verktygslåda. I ett framtida konfliktscenario i Östersjön kan en motståndare vilja nyttja svenskt territorium för att placera ut vapensystem eller förstärka flanker mot Natoförband. För att detta skall kunna åstadkommas måste trupp och materiel i huvudsak transporteras över havet. Prioriterade mål för svenska kryssningsrobotar skulle, likt tankegångarna med det svenska kärnvapenprogrammet, kunna vara landstigningshamnar, koncentrationer av fordon, specifika vapensystem så som luftvärn eller stridsflyg på marken. Detta skulle öka det operativa djupet genom att påverka en motståndare redan innan denne har hunnit lämna sin egen kust.

Ledning av kryssningsrobotar mot markmål
En stridsteknisk fråga som snabbt kan få operativa konsekvenser är måldata. RBS 15 är ett precisionsvapen och kan inte avfyras i blindo. En hög grad av måluppdatering och lägesbild krävs för att verkan skall uppstå i målet. Vem ska leverera denna måldata? Sjöstridsförbandens sensorsystem är i första hand utformade för att upptäcka och fånga sjögående mål. Detta pekar alltså på att måldata måste tillföras från tredje part. En resurs som kan nyttjas för att belysa mål och inkomma med målinformation är våra specialförband, men även flygspaningsresurser kan nyttjas för att förse skjutande enhet med aktuell lägesbild. En förmildrande omständighet är dock att högvärdiga markmål i regel är betydligt mer statiska än högvärdiga sjömål. Bekämpningscykeln och tiden från målidentifiering till verkan tillåts vara betydligt längre än vid insats mot exempelvis snabbgående fartyg. Faktumet kvarstår dock att måldata i stor utsträckning behöver överföras till Marinen och Flygvapnet.

Den militärstrategiska och i längden även politiska aspekten är väger också tungt. Det kan mycket väl vara så att insättandet av vapen mot fientligt territorium är en fråga som insatschef eller motsvarande bör äga. En sådan handling kan få oöverblickbara konsekvenser i form av vedergällning eller eskalation som chefer på taktisk eller till och med operativ nivå kan ha svårt att bedöma. Helhetsbilden och de strategiska avvägningarna återfinns i sådana fall en eller flera nivåer uppåt i hierarkin. Om kryssningsrobotar skall ses som en strategisk resurs bör detta också skrivas ut i våra reglementen. Av denna anledning bör därför våra strategiska doktriner ses över för att kunna svara på frågan vilken tänkt plats som långräckviddiga vapensystem fyller i morgondagens försvarsmakt. Sverige som framtida Natomedlem adderar givetvis en till dimension till dessa utmaningar. Hur kan kryssningsroboten passa in i ett nytt strategiskt koncept där kriget i första hand (eller åtminstone inledningsvis) förs utanför Sveriges gränser vid ett angrepp mot våra framtida allierade? Jag är övertygad om att svaret på alla frågeställningar i denna text kommer att utkristalliseras över tid i takt med att kryssningsrobotar blir förbandssatta och operativa. Det är dock av största vikt att chefer på olika nivåer redan nu reflekterar över dessa och i längden över morgondagens operationsmiljö i stort.

Fänrik Marcus Blomberg
4.Sjöstridsflottiljen