Är allmänheten den bästa spaningsresursen?

Förord: Gårdagens artikel avhandlade det fria kriget och relationen med civilbefolkningen. Och civilbefolkningen är även dagens ämne. I vårt enorma land kan de militära myndigheterna inte ha fullständig sensortäckning över tiden. Skribenten menar att vi bör acceptera det, och vända oss till allmänheten. Men för att allmänheten ska kunna hjälpa de militära förbanden så krävs det förutsättningar och metoder för att få civila spaningsrapporter att bli en del av vår lägesbild.

/Redaktören


Den spanande medborgaren
Debatten om det moderna slagfältet handlar ofta om högteknologisk utrustning. Men kan det vara så att vi ibland missar det enklaste och det bästa?

Låt oss säga att vi råkar ut för ett väpnat angrepp från en främmande makt. Våra egna förband och fienden manövrerar, och våra egna spaningsförband kan inte vara överallt. Varför har vi inte ett system där allmänheten kan hjälpa till med underrättelser om vart fienden befinner sig? Vi har tipstelefoner – men helt ärligt så kan vi göra detta så enormt mycket bättre med dagens teknologi. Detta har med viss framgång redan genomförts i Ukraina.

Detta kan organiseras relativt enkelt. Civila kan med sina mobiltelefoner fotografera fienden. Bilden GEO-taggas och sänds till Försvarsmakten – antingen via en särskild app eller via en krypterad meddelande-app. För att undvika att de civila råkar illa ut i vägspärrar och razzior, kan skickade meddelanden automatiskt raderas i sändarens telefon. Tänk er själva svårigheterna för fienden att operera när alla med ett enda knapptryck kan rapportera in deras positioner. Man kan också tänka sig ett system där Försvarsmakten själva bestämmer vem som skall rapportera in fiendens positioner, för att undvika överbelastning och falsksignalering.

Låt oss nu anta att vi är på Gotland. Fienden har landsatt enheter på ön, men är pressad. Det gäller att inte utsätta de viktigaste materielsystemen för risker. Man maskerar sina känsligaste enheter, och de rör sig enbart med eskort. Men allmänheten rör sig fortfarande någorlunda fritt. De rapporterar in fiendens positioner. Artilleri och attackflyg kan snabbt få koordinaterna. Jägarförband, infanteri och mekaniserade förband kan genomföra riktade räder med goda underrättelser. Fiendens alternativ är nu är att bara röra sig på natten, att inte röra på sig alls, att acceptera höga förluster eller att ständigt akta sig för civilbefolkningen. Fienden kanske inför ett utegångsförbud, men möter då genast problemet att trupper måste avdelas för att upprätthålla utegångsförbudet, och man kan fortfarande fotografera fiendens kolonner från köksfönstret. Det är en mardröm för fienden att operera i ett sådant område. De vet, att vi vet vart de är. Ett mobilfoto med GEO-tagg, tagen av vem som helst i allmänheten, blir till ovärderlig information för försvaret. Den bästa spaningssoldaten kan vara allmänheten, för precis som med Hemvärnet så är allmänheten alltid överallt.

Vi måste se till att vi klarar oss själva så långt det är möjligt. Att inte ge allmänheten en möjlighet att hjälpa till är resursslöseri. Jag är själv civil idag. De flesta av oss civila skulle givetvis vilja hjälpa försvaret att besegra angriparen. Men för att vi ska kunna göra detta, krävs en digital infrastruktur som gör det enkelt för allmänheten att bidra.

Jag har försökt få denna idé till verklighet i ett par år. Många har sagt att detta aldrig skulle fungera för att ryssarna enkelt skulle störa ut all kommunikation och internet. Jag hävdar motsatsen. Kriget i Ukraina visar hur svårt det är att slå ut internet. Kommunikationen fungerar ganska bra trots kriget. Den ukrainska regeringen verkar till och med ha lyckats använda allmänhetens spaningsrapporter för att koordinera artillerield, räder och motanfall i vissa specifika fall. Men ukrainarna har använt sociala medier och hashtags. Här borde vi istället eftersträva ett ”stängt” system som bara Försvarsmakten har tillgång till. Anledningen till det är att i Ukraina så är det väldigt lätt att skilja på vän eller fiende. Allmänheten är vana vid kriget, och fiendens fordon har märkts upp med Z eller V. I Sverige så kan inte allmänheten skilja på våra eller fiendens fordon i tillräckligt hög grad, och risken är att de svenska förbandens rörelser publiceras online.

Kriget i Ukraina visar på den enorma försvarsviljan som det ukrainska folket har. Unga som gamla, kvinnor som män går man ur huse för att försvara sitt land med alla till buds stående medel och här har vi massor att ta lärdom av. Att efter bara ett par dagars utbildning vara beredda att slåss mot ryska styrkor är inget annat än beundransvärt. Alla vill inte, vågar inte, kan inte tjänstgöra som soldat – men alla kan ta bilder med sin mobilkamera.

Våra män och kvinnor i Försvarsmakten är bland världens bästa, men de är för få för att samla information om fienden över hela Sveriges yta. Snabba underrättelser är av yttersta vikt för att kunna verka med största möjliga effekt, särskilt om man är i numerärt underläge. Det är extremt svårt att gömma sig för allmänheten, och med ett system för att ta emot deras observationer av fienden så kan vi använda resurserna bättre.

Denna idé är på inget sätt menat att ersätta något av de befintliga systemen för underrättelseinhämtning. Detta är ett komplement – och dessutom ett väldigt billigt sådant.

”Observera, rapportera”
Utlandsveteran och före detta yrkessoldat