Försvarsmakten, och i synnerhet armén, har ont om pengar. Det blev smärtsamt tydligt under år 2023. Och det finns ganska lite som talar för att framtiden kommer att se annorlunda ut – alla ekonomiska medel som tillförs framöver är redan öronmärkta för stigande utgifter. Att hoppas på att verksamhetsmedlen – som används för övning, lönetillägg, ammunition, mat etc – för de idag existerande förbanden skulle ökas med några större summor ter sig alltså ganska naivt.

Visst skulle pengar inom myndigheten kunna omallokeras för att förstärka förbandens ekonomi, men det torde vara ganska små summor. Likväl är det summor, och att spara på onödiga utgifter borde nu vara en princip för oss alla. Därför kan man absolut ifrågasätta mängden kommunikatörer inom Försvarsmakten, trots att besparingar där knappast kommer att ge oss en extra brigad.

Vi kan inte räkna med mer pengar till bataljonerna. Det kan rentav bli ännu mindre. Vi måste alltså börja spara på utgifterna, eftersom inkomsterna inte är något som vi själva kan påverka. Och här blir det snabbt jobbigt, men jag tror att vi alla kommer kunna dra vårt strå till stacken utan att krigsdugligheten blir så mycket sämre.

Budgettömning

Det tycks finnas en tendens att man vill tömma budgeten i offentlig sektor. Man tömmer hellre sin budget än att låta någon annan få pengarna. Att frivilligt återlämna pengar till högre instans för omfördelning till annan enhet förekommer nästan aldrig, trots att vi vet att kompaniet i kasernen bredvid har det skralt, eller att grannbataljonen av någon anledning drabbats av oförutsedda utgifter. Man bränner sin budget, och så är det med det. Om resurser inte förbrukas så går de till spillo tycks resonemanget lyda. Det får till följd att de mest bisarra åtgärder vidtas. Man kan fråga sig hur det är möjligt att myndigheten under hela mitt vuxna liv har haft ekonomiska problem, och ändå kunnat anlita dyra civila föreläsare.

Arbetstid och lönetillägg

En verkligt stor kostnad på ett kompani är det som nu heter ”Försvarsmaktsdygn”, och som fortfarande kallas ”Övningsdygn” eller kort och gott ”dygn”. Många av dygnen är helt nödvändiga för insatser och tillämpade övningar. Men jag har också sett många onödiga dygn. Arbetsdagar där man på grund av lite dålig planering eller gammal vana lägger ett dygn i arbetstidslistan fastän man egentligen bryter övningen klockan åtta på kvällen. Jag vågar påstå att många övningar kan bedrivas på till exempel tolv timmars arbetsdagar, där övningen bryts på kvällen och återupptas på morgonen. Om dygn ska nyttjas så bör någon sorts övning – posttjänst, spaning, förläggningstjänst, marsch, rekognoscering – även bedrivas nattetid. Under rådande ekonomiska läge är ett FM-dygn utan specifika övningsmoment nattetid ganska onödigt.

Ammunition

Något som ofta fascinerat mig är hur stridsutbildning med skarp ammunition (SUSA) bedrivs. Jag uppfattar att själva striderna i dessa övningar (i synnerhet strid från stridsställning) blir alltför utdragna i förhållande till målspel och scenario, och att antalet gånger varje fallmål reser sig blir för stort. Dessa övningar riskerar att förbruka stora mängder ammunition. Striden behöver vara så lång att enhetens prestation kan utvärderas, men inte längre än så. Övningsmoment som däremot är mycket billigare är förberedelser i stridsställning eller manövrering av grupp och fordon. Trots att träffkrav, samordning av elden och eldkommandon är helt centralt i en SUSA, så innebär det inte att ammunitionsförbrukningen behöver bli särskilt stor. Om övningsmomenten istället fokuserar just på ovanstående målsättningar så skulle förbrukningen sannolikt bli ganska låg. Övningsmålsättningar kan såklart se olika ut, men eldfester med fri eldgivning mot fallmål som ständigt dyker upp på samma platser leder inte till en högre stridsduglighet. 

Stridsportioner

På alla förband jag har tillhört har stridsportioner nyttjats, även under mindre tillämpade övningar. Inte alltid, men ofta. Stridsportioner är dyrt. En anledning till detta är att det har varit att det är svårt att beställa mat från matsalen, och att beställningar ofta inte ens tas emot om matsalen inte får dem flera dagar i förväg. Att det med alla våra digitala hjälpmedel upplevs som svårare att beställa spaghetti till truppen idag än på den analoga tiden är hisnande. Hur kan det tillåtas vara så svårt? Hursomhelst så är det läge att lära sig beställa billig mat nu, för här kan det sparas pengar.

Onödiga inköp

Då och då ska byggnader fräschas upp. Det kan då hända att beslut fattas av typen ”alla skåp ska bytas ut”. Det kan i sig vara en sund åtgärd, men här behöver vi fundera på hur viktig åtgärden är egentligen. Kontorsstolar i synnerhet tycks vara tacksamt att byta ut. I och för sig har ingen annan myndighet i hela Sverige lika sunkiga kontorsmiljöer och -möbler, men är verkligen den där kontorsstolen värd två lådor ammunition just nu? Och är det verkligen rimligt att vi under åren då vi klagat på pengabrist har köpt in TV-apparater till alla kaserner på regementet som används som stabens digitala anslagstavla? Jag säger inte att någon inköpare eller centralt placerad chef borde sätta stopp för inköpen, men vi som arbetar ute på bataljonerna bör iaktta försiktighet när vi vet hur snåla vi behövde vara ofredens år 2023.

Övnings- och idrottsmateriel

Det finns ett aldrig sinande behov av nya vikter till gymmet, chinsställningar till kompanierna, gymcontainrar, yogamattor och närkampsträningsutrustning. Jag tycker att man kan ifrågasätta en del av dessa inköp. Visst är det toppen om de värnpliktiga får ha något slags hjälm och handskar på sig under närkampsträningen, och jag tycker att hantlarna på gymmet är superfräscha. Men behövs det? Hur mycket bättre blir soldaterna av det? Är det ett ansvarsfullt sätt att hantera pengarna just nu?

Infrastruktur

Låt oss aldrig glömma när ett militärt förband byggde en padelbana, mitt under padelboomen samtidigt som Försvarsmakten hade brist på pengar. En renovering av regementsbastun lär kunna vänta tills krigsförbanden är färdigbyggda. Det är inte viktigt just nu.

”Det kan bli krig i Sverige”

Jag är nu inne på mitt tionde år som officer, och jag är tämligen säker på att pengarna kommer ta slut i år också. Samtidigt befinner vi oss i ett utomordentligt farligt läge där det enda som borde betyda något är vilken militär förmåga vi kan bygga upp här och nu. Precis som både ÖB och Sveriges minister för civilt försvar påpekade, kan det bli krig i Sverige. Det är inte alarmism. Vi tar vår fred för given, samtidigt som utgången i Rysslands krig i Ukraina är oviss. Det finns en enorm mängd rörliga delar i det maskineri som är vår världshistoriska kontext.

Är krig i Sverige sannolikt? Det går inte att bedöma – utvecklingen går snabbt. Var invasionen av Polen sannolik år 1932? Var invasionen av Norge sannolik år 1938? Var World Trade Center-attacken sannolik den 10:e september 2001? Det är dessutom uppenbart svårt att begripa sin samtid. Tysklands och Sovjetunionens gemensamma överfall mot Polen uppfattades inte som starten på ett världskrig – samma år, efter att Polen utplånats som stat, pågick fortfarande förbandsnedläggningar i Sverige. Göta Livgarde fick, trots kriget, gå sin nedläggningsparad på Strandvägen i september 1939. De återuppstod först fem år senare, när världskriget nästan var över.

Jag tror inte att det kommer att bli krig i Sverige, men vad jag tror är helt oviktigt. Det som spelar roll är att de säkerhetspolitiska kontinentalplattorna rör på sig, vilket innebär att det kan bli krig. Om förutsättningarna finns för krig så ska vi förbereda oss, och den som inte dagligen bidrar till detta i Försvarsmakten just nu har all anledning att ifrågasätta sitt eget existensberättigande. Och jag känner faktiskt inte till ett enda krig som flera år innan dess utbrott har bedömts som sannolikt. Däremot är historien full av stater och arméer som stått oförberedda när kriget kom.

Prioriteringar i hårda tider
Att dessa krigsår arbeta i Försvarsmakten är en mycket märklig upplevelse. För det är på många sätt business as usual. Brådska och beslutsamhet är knappast ord som utmärker stämningen i organisationen. Tvärtom. ÖB menar att det ställs för mycket kontrollfrågor uppåt, vilket dels tycks störa honom och dels tyder på bristande dådkraft. Detta budskap har han nu upprepat under flera års tid, så man kan fråga sig vad det är mellannivåerna inte har begripit.

Jag tror att vi alla behöver inse allvaret. Varje hundralapp som kan sparas där den inte behövs måste flyttas till där den faktiskt behövs. Vi behöver inte bara mer pengar, vi behöver göra rätt saker med de pengar som vi redan har. Regementschefer behöver uppvisa hårdhet mot slöseri, och i synnerhet mot sådant som de själva vill slösa pengar på. Det duger inte att be om mer pengar och att slösa pengar på TV-skärmar samtidigt. Det duger inte att be generalerna om svar – ÖB har redan sagt sitt. Chefen för Försvarsstaben, generallöjtnant Claesson, betonade vikten av ansvarsglädje ute på förbanden. Nu är det upp till regementscheferna och truppofficerarna. Ni har fått mandat, uppmuntran och order. Känn ansvarsglädjen eller flytta på er.

Det som utmärker militär uppbyggnad är att det tar lång tid. Det kostar också enorma summor. Men det finns saker i vår underfinansierade myndighet som kan prioriteras bort, även på låg nivå. Precis som i alla myndigheter. Den som hävdar någonting annat behöver öppna ögonen.

Ministern för civilt försvar kom med en skarp uppmaning i sitt utmärkta tal. ”Sätt igång!”.

Andreas Braw
Redaktör, Militär Debatt