Det finns en anekdot om Christoffer Columbus som brukar kallas ”Columbi Ägg”. Historien visar hur enkla lösningar för djupt kunniga individer inte ens är tänkbara. På så sätt liknar de myten om Alexander den Store och den ”Gordiska knuten”. Möjligen kan sägnen om ägget vara en tradering från en liknande myt, där arkitekten Giorgio Vasaris idé om en revolutionerande ritning för en ny katedral sades vara omöjlig.

Columbus och ägget

Christoffer Columbus expeditioner var tänkta att öppna en ny handelsväg till Indien. Att Indien låg där det låg och att vägen dit var lång – inte minst på grund av att Afrika låg i vägen – var synnerligen väldokumenterat vid tidpunkten. Att tro sig kunna hitta en kortare väg till Indien föreföll alltså naivt eller rentav korkat. Columbus var en erkänd sjöman, men den tidens vetenskapliga rön talade emot hans projekt. Columbus ska enligt berättelsen ha utmanat den spanska eliten under en fest; utmaningen bestod i att få ett ägg att balansera på sin spets. Columbus slog vad om att ingen annan skulle lyckas, utom han själv. Mycket riktigt, alla som försökte misslyckades och ägget envisades med att lägga sig på sidan. Nu var det Columbus tur. Med ett lätt slag i bordet knäckte han äggets spets, och där stod det – balanserande på sin nu tillplattade topp.

Att utforska spelreglerna

Varför lyckades då Columbus (eller Vasari) i sägnen med denna uppenbara lösning när hans belackare inte ens tänkte tanken att man kunde förändra äggets egenskaper? Här handlar det om att ha den intellektuella rörligheten och se hur spelreglerna faktiskt ser ut, utan att låsa sig vid hur man TROR att reglerna ser ut eller hur spelreglerna vanligen tolkas. Columbus lösning kan framstå som rent fusk, eller som fullständigt genial. Men poängen är att ingen annan ens tänkte tanken och istället såg uppgiften som omöjlig. Med ett öppet sinne, kreativa tolkningar av reglerna till sin egen fördel och en vilja att inte krångla till saker var lösningen barnsligt enkel.

Just detta att tolka regler negativt är ett återkommande gissel i Försvarsmakten. Det är som att vi först bestämmer oss för att vissa saker är omöjliga – att öva med civila drönare, att förändra utbildningen av fordonsinstruktörer eller att skaffa fram nödvändig materiel – och sedan gör allt i vår makt för att bevisa omöjligheten i detta.  Den som vill trotsa gällande praxis får ge sig ut i ett minfält av processer, blanketter och riskera sin egen karriär för att göra något som egentligen är enkelt. Till skillnad från Columbus har vi ingen direkt kontakt med kungen av Spanien (vid tiden världens kanske mäktigaste människa), utan är beroende av godkännande från individer vars intellekt redan har kedjats fast vid den tolkning av regelverken som blivit praxis. Man är ICKE intresserad av att knacka sönder äggets spets för att lyckas med uppgiften.

Vem jobbar åt vem?

Under general Bengt Gustafssons tid som ÖB myntades begreppet ”Allt för krigsförbanden!”. Bakgrunden och innehållet i det underliggande arbetet beskrivs av general Karlis Neretnieks i denna utmärkta artikel hos Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Grunden i denna reform av Verksamhetsidé 90 (VI 90) där krigsförbandscheferna fick ett ökat ansvar och mandat kopplat till krigsförbandet. Krigsförbandscheferna fick en stärkt position gentemot fredsorganisationen, och fredsorganisationens uppdrag att stödja krigsförbanden blev tydligare, inte minst eftersom krigsuppgifterna nu blev en naturlig del av allas vardag. Ansvar delegerades och decentraliserades. Istället för att krigsförbanden skulle stå med mössan i hand gentemot fredsorganisationen ställde man maktförhållandet på ända. Krigsförbanden stod nu på trumf på hand.

VI 90 ledde till en kulturell förändring där krigsdugligheten togs på större allvar och krigsförbandens behov prioriterades högst. Istället för att de fredsmässiga uppgifterna kom först, tvingades alla som var krigsplacerade i krigsförbanden (men som löste andra uppgifter i vardagen) att öva med sitt krigsförband och att delta i krigsförbandets planeringsprocesser. Detta ledde till ett kulturellt skifte, eftersom alla nu hade en personlig investering i krigsförbandets utveckling – det som på engelska kallas ”skin in the game” eller på svenska att vara delaktig i spelet. Ingen var enbart ansvarig för sin lilla process eller fögderi – alla var tillika medansvariga för krigsförbanden och deras prestation bedömdes därefter.

Detta enkla kulturella skifte, tror jag, skulle öppna otroliga möjligheter för oss idag. Om mitt ansvar är att till varje pris upprätthålla rådande ordning (eller att bevisa att ägget inte kan balansera på sin spets) för att bibehålla en fredsmässig riskminimering – som exempelvis beskrivs i denna målande text på brittiska Wavell Room – så kommer mina svar och åtgärder att följa ett visst mentalt skript. Om jag däremot tillika har ett ansvar som en del av ett krigsförband och vet att min arbetsprestation kommer att bedömas utifrån detta, så kommer min vilja att se nya lösningar och att utforska spelreglernas gränser att se annorlunda ut. Kanske kommer jag rentav av arbeta för att förändra spelreglerna till krigsförbandens fördel istället för att bara följa praxis! Dagens ordning, där stabsofficerare från regementsnivå kan tjänstgöra i flera år utan att övas eller ens interagera med krigsförbanden, skulle vara omöjlig i VI 90-doktrinen. Det handlar om hårda prioriteringar som kan komma att leda till konsekvenser i fredsadministrationen. I artikeln på Wavell Room formuleras det kärnfullt:

”Ultimately, do we want our commanders and service people to be aggressive disruptors or domesticated compliance monkeys? We cannot bubble-wrap our way to victory. If fighting and winning wars is our primary duty, our actions must match our words.”

Ställ ägget på spetsen

Försvarsmakten sägs ha en fantastisk ledarskapsutbildning och fostra goda chefsämnen. Men det spelar ingen roll om cheferna inte fattar beslut. Om processerna tillåts styra organisationen så kommer ingenting att utvecklas, utöver processerna själva. I en annan artikel på Wavell Room kallar samma författare militära chefer för ”Process monkeys”. 

”We need more than initiatives.  Seeds only flourish in fertile ground.  We must fundamentally reset our relationship with process and overcome the deeply ingrained assumptions and behaviours that aren’t doing us any good.  Purpose over process must be hard-coded into our organisational DNA.  ’What will you build or improve today?’ should be emblazoned across the MODNET [den brittiska motsvarigheten till FMAP, reds anm.] background – the first thing you see when you log in.  Our default mode is compliance and conformity. It should be initiative and imagination.”

Detta om Columbus, ägget, VI 90 och krigsförbanden. I vilket fall som helst så har vi inte tid för krångel. Hela Försvarsmakten har ett enda syfte: Att stampa fram krigsdugliga förband och förmågor för att försvara vårt land och våra allierade. Värnpliktiga på Fallskärmsjägarskolan kunde förr i tiden få frågan efter några dygn i fält: Är du närande eller är du tärande nu? Det är en relevant fråga. Du jobbar för krigsförbanden vare sig du vill det eller inte, vare sig du vet om det eller inte. Se till att vara närande för krigsförbanden.

Om du har läst hela den här artikeln och inte till vardags har en tjänst som är omedelbart kopplad till ett krigsförband så vill jag fråga dig: Vad har du gjort för att göra krigsförbanden starkare idag? Den senaste veckan? Det senaste året?

Andreas Braw

Redaktör, Militär Debatt