Av: Andreas Braw, redaktör för Militär Debatt

Gänget bakom Krigshistoriepodden har nu skrivit en bok. Den blev precis som man kunde tänka sig. Flamsig, lite påklistrat sorgesam och spretig. Lumpenanekdoter blandas med meme-referenser och långsökta paralleller. Det är en kul bok och Rysslands usla militära kultur.

Man kan tro att just detta är Krigshistoriepoddens storhet. Att det är kul. Men jag tror faktiskt inte det. Jag är inte en av deras betalande prenumeranter, men jag lyssnar på de flesta gratisavsnitten. Och visst är det ofta kul på ett grovt och, för Ryssland, förnedrande sätt. Men det där är bara fernissa. För oavsett vad firma Wallin, Hagelin och Bergwall själva tror, så är deras arbete (Vad ska man kalla det? Journalistik? Populärvetenskap?) något av det mest balanserade som sägs och skrivs om krig för den breda massan i Sverige.

Boken då? Jo, den är uppdelad i olika tematiserade kapitel som baseras på specifika ryska krig eller specifika kulturella kännetecken och egenskaper hos de ryska stridskrafterna såsom deras primitiva logistik, den utbredda alkoholismen eller det polsk-sovjetiska kriget. Och här finns det otroligt mycket matnyttigt. Jag skulle faktiskt vilja rekommendera boken som en del av utbildningen i motståndarkunskap i Försvarsmakten, kanske till och med på Officersprogrammet. Författarna skriver om den ryska samhällsstrukturen, livegenskapens inverkan på ryssarna, rysk självbild, den ryska statens problematiska uppväxtvillkor (hade den ryska staten varit ett barn i dagens Sverige så hade den blivit tvångsomhändertagen och föräldrarna satta på tukthus), rysk strategi och allmän rysk militär misär.

Jag tycker att författarna driver sin tes – att Ryssland, i förhållande till sin storlek och ställning i världen uppvisat en häpnadsväckande militär oduglighet under hela sin existens – skickligt. Och givetvis skrivs detta i samma råa ton som Krigshistoriepodden normalt håller, men det gör inte tesen ogiltig.

Det som irriterar mig något (och här ungefär inser jag vilken trist person jag är) är att det försökt göra en bok i podd-format, men infällda ”kul fotnoter”. Det funkar faktiskt inte i text, jag är ledsen. Men, som Kjell Höglund sjöng: Man vänjer sig. Efter ett tag så är det faktiskt inte så störande längre.

Tyvärr så drar det för mig ner bokens användbarhet. Jag kommer såklart att rekommendera Militär Debatts läsare (främst soldater och kadetter) att läsa (eller lyssna på) boken. Den är lättläst och insiktsfull på en nivå som jag faktiskt inte sett i en svensk bok om rysk krigföring tidigare. Om författarna bara kunde låta bli att spexa och clowna sig i fotnoterna så hade boken kunnat behålla sin grova och humoristiska karaktär utan att avfärdas som ett gyckelspel.

Betyget blir generöst, trots författarnas egna försök att framställa boken som ett skämt. Det är en riktigt bra bok med en tydlig och välunderbyggd tes, som tyvärr spökats ut till något annat.

Bok: Rysslands militära fuck-ups
Författare: Mattis Bergwall, Fredrik Hagelin, Per Wallin
Betyg: Fyra havererade Armata-vagnar av fem möjliga